fredag 14 maj 2010

Att inte vilja ha barn

Läste just i nyaste Tara om Marina Schiptjenko som har valt bort barn. Hon är vad som kallas frivilligt barnlös. Hon har skrivit en bok om det här, den ska komma ut i höst. Jag läser artikeln och funderar. Jag funderar på varför hon hela livet har fått försvara sitt val. Jag funderar på hur många som egentligen inte ville ha barn, men som ändå fick barn. Jag funderar på att flera av mina vänner ibland har uttryckt en önskan att skilja sig för att få en barnfri vecka.

Jag förstår att man väljer bort barn. Barn tar allt. De tar all energi, de tar all fritid, de tar allt man har. Det händer att de också tar ens förhållande. Barn är skitjobbiga.

Jag förstår Marina och jag tycker att det är sorgligt att hon, och andra i samma situation, måste försvara sig. Alla vill inte ha barn, av olika anledningar.

Och som mamma får jag nu genast dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag skriver att barn är skitjobbiga. Dåligt samvete för tänk om någon läser och tror att jag inte vill ha mina barn. Dåligt samvete för att tänk om det finns en gud och h*n bestämmer sig för att straffa mig som är så otacksam.

Men så är det inte. Jag älskar mina barn. Mer än något. Jag gjorde mig just osams med en person för att försvara mina barn. Jag skulle göra allt för mina barn. Jag gör allt för mina barn. Men ibland behöver man bara en lugn stund.

Att skriva det här inlägget tog ungefär fyra minuter. Under den tiden kom Lilla E och drog mig i handen en gång och berättade en sak. Under den tiden medlade jag i en konflikt mellan Stora och Lilla en gång. Och en gång fick jag resa mig och hjälpa Lilla med en sak.

Jag förstår att en del vill ha lite mer lugn och ro i sitt liv. Jag kan förstå det. Jag satsar på lugn och ro om några år, när ungarna har tröttnat på mig.

Och nu slogs de lite till. Nu är det konflikthantering igen.

6 kommentarer:

MonasUniversum sa...

Right on the spot!

Anonym sa...

Jag tror de flesta foraldrar haller med. I all fall om de ar arliga. Jag laser din blogg med stort noje, for du beskriver precis hur det ar att ha barn, hur jobbigt och helvetiskt det kan vara. Men ocksa hur enormt mycket karlek som ocksa finns dar. Det ar ju darfor man kommer igenom det, och darfor som man skaffar det andra barnet. Det ar av ren karlek. Vid det laget vet man ju vad man har framfor sig!

Pernilla sa...

Precis, det är ju så. Man kan tycka att det är hur jobbigt som helst men så kommer det en liten hand och drar i en på rätt sätt och man smälter.

Tack förresten, fortsätt läs! :)

Evalinn sa...

Gud vad skönt att läsa ditt inlägg! Jag funderar jättemycket just nu på detta. För om jag ska skaffa barn måste jag typ sätta igång nu. Och jag tror inte att jag är så sugen på det. Men om jag väljer bort det känns det som att jag måste vara 200% säker på mitt val, för jag vet att jag måste kunna försvara det för omvärlden. Vilket ju är rätt puckat?

Lilla O sa...

Det går att älska sina barn och ändå drömma om en vecka utan dem. Tänk att sitta helt själv i solen med en bok och sova ensam. Det hemska är bara att jag skulle sakna de små skitungarna ganska snart och troligen inte kunna sova utan någon av dem bredvid mig. Men du har rätt, de tar verkligen all energi.

m family goes västerut sa...

Det är sååååå sant, jag vill aldrig byta bort livet med mina barn, men ibland är jag villig att byta bort dem på ebay mot en kopp kaffe och en lugn stund.

Kram på dig!