There is no such thing as a free lunch…

Jag ger Lilla E frukost och läser i lugn och ro lite DN. Jag tycker att jag håller ett vakande litet öga på henne men efter en lång stund lugn och ro med både DN och bloggläsning så inser jag… Hon har geggat in all yoghurt (mild naturell som tur är) i båda händerna, i håret, på hennes bord som sitter fast i stolen (Ikea ni vet) och på kläderna. Det blir storsanering och jag inser att ska man ha en lugn stund så får man alltid betala på något sätt efteråt.

Samma sak när maken och jag åkte på weekend till Madrid. Vi hade en härlig helg och visste att tjejerna hade det bra hos farmor och farfar. Lite dåligt samvete hade jag för att lilla E var lite för liten och inte gillade flaska lika mycket som hon gillade mig. Men allt gick bra. Tills vi kom hem. Då skulle vi straffas. Stora E skrek: Ni får inte vara mina mamma och pappa! Och skulle flytta hem till sin bästis. Lilla E klängde sig fast i mitt bröst och stannade där minst en vecka.

Eller som när jag försöker få en liten stund till att blogga. Då händer det ibland att jag mutar Lilla E med en vällingflaska (och om Stora E är hemma så får hon se en dvd). En väldigt kort stund efter det att vällingen är urdrucken så är Lilla Es blöja smockfull med illaluktande sörja. Det känns nästan inte värt det. Jag tillhör den lilla skaror mammor som faktiskt har problem med bajsblöjor. Har aldrig förstått det där "men ens egna barn gör inget". Bajs är väl för fan bajs, oavsett vem som har tryckt ut det?

Och tar jag ens en pytteliten bullbit så går jag direkt upp ett kilo. You better start paying – in sweat!

På tal om det där med att gå upp och att svettas… Nu har ju jag planerat och lagat väldigt nyttig mat i flera veckor, tränat som en tok och vågen visar inte direkt det jag ville. Går i alla fall inte upp men det står rätt still... Men maken däremot, han har minsann gått ner fyra kilo. Utan att ens anstränga sig! Blir så trött. Life's a bitch and then you die.