måndag 6 september 2010

Bara ett barn


Jag läste klart den idag. Bara ett barn av Malin Persson Giolito (Pirat).

Solen sken över mig och mina barn, vi fikade ute och sedan började de leka i lekstugan. Själv kastade jag mig över boken om Alex. Bråkiga Alex som utsätts för misshandel, trauma och hamnar i fosterfamilj. Om honom läste jag när solen sken på mig, mina barn och vårt hus.

När jag läser om Alex så vet jag att vissa saker som han var med om, pågår just precis nu. Just nu händer det ett annat barn, någon annanstans. Det är det som paradoxalt nog är det bästa, och det värsta med boken. Det går inte att värja sig, jag vet ju att sådant här händer. Jag vet det genom mitt yrke, och jag vet det som medmänniska. Jag visste det redan i högstadiet då vi hade en Alex i min klass. Han hade det inte lika illa som Alex i boken, men nog inte så långt ifrån ibland.

Den här historien kryper in under skinnet och river runt. Det gör ont, det känns och det är bra. Sådant här ska kännas. Ja. Jag grät ibland. Ja. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig men var också tvungen att göra det ibland - för att kunna andas.

Språket - Malins. Det krusidullas inte så mycket, det gillar jag. Malin har också en förmåga att uttrycka rätt komiska saker mitt i något hemskt, det lättar upp. Jag gillar språket. Enkelt, rakt och så bra.

Berättarperspektivet växlar och det som är starkast är när man får följa med in i Alex mammas huvud. Hon är inte frisk, hon är inte en bra mamma. Och det värsta är... Det allra värsta är... Att jag ibland känner igen tankar som jag själv har haft. Jag har tänkt irriterade, egoistiska tankar som mina barn egentligen inte har förtjänat. "När ska jag få sova, när ska jag få tid att göra det jag vill?" Sådana tankar. Jag vet att det är normalt att känna så som förälder men när jag hör dem från Alex mamma skäms jag. Jag vill inte vara ett dugg lik henne. Inte ett förbannat dugg lik henne vill jag vara.

Imorgon går jag till jobbet och tänker på det läraren Karin säger i boken. "Det är något fel på den där ungen". Vi säger så ibland fast vi vet att det sällan är just ungen det är fel på. Det är nästan aldrig ungen det är fel på. Karin i boken vet det också.

Bra jobbat Malin! Skriv nästa nu tack. Under tiden går jag och pussar och kramar mina fina barn. De vet inte hur bra de har det.

Och ni som inte har förmånen att ha ett vackert, inbundet signerat ex hemma hos er - besök gärna ett ställe som du kan införskaffa boken på. Här t.ex. Eller här. Eller så kanske du bor nära en bokhandel, de behöver också gynnas lite.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Sitter på tunnelbanan och har just gråtit färdigt efter skollämningen. Men nu ler jag. Kram! Stalkern

Maria sa...

Compre el libro igår. Pienso leerlo ASAP.

Me da mucha pena no heber podido ir a tu tupperwareparty. Pero asi es la vida.

Mua mua(Pussljud på spanska)

/ Maria

Simona sa...

Du har fått en blogg-utmärkelse av mig.

Puss.

Gadgeten innehöll ett fel