There is no such thing as a free lunch…

Jag ger Lilla E frukost och läser i lugn och ro lite DN. Jag tycker att jag håller ett vakande litet öga på henne men efter en lång stund lugn och ro med både DN och bloggläsning så inser jag… Hon har geggat in all yoghurt (mild naturell som tur är) i båda händerna, i håret, på hennes bord som sitter fast i stolen (Ikea ni vet) och på kläderna. Det blir storsanering och jag inser att ska man ha en lugn stund så får man alltid betala på något sätt efteråt.

Samma sak när maken och jag åkte på weekend till Madrid. Vi hade en härlig helg och visste att tjejerna hade det bra hos farmor och farfar. Lite dåligt samvete hade jag för att lilla E var lite för liten och inte gillade flaska lika mycket som hon gillade mig. Men allt gick bra. Tills vi kom hem. Då skulle vi straffas. Stora E skrek: Ni får inte vara mina mamma och pappa! Och skulle flytta hem till sin bästis. Lilla E klängde sig fast i mitt bröst och stannade där minst en vecka.

Eller som när jag försöker få en liten stund till att blogga. Då händer det ibland att jag mutar Lilla E med en vällingflaska (och om Stora E är hemma så får hon se en dvd). En väldigt kort stund efter det att vällingen är urdrucken så är Lilla Es blöja smockfull med illaluktande sörja. Det känns nästan inte värt det. Jag tillhör den lilla skaror mammor som faktiskt har problem med bajsblöjor. Har aldrig förstått det där "men ens egna barn gör inget". Bajs är väl för fan bajs, oavsett vem som har tryckt ut det?

Och tar jag ens en pytteliten bullbit så går jag direkt upp ett kilo. You better start paying – in sweat!

På tal om det där med att gå upp och att svettas… Nu har ju jag planerat och lagat väldigt nyttig mat i flera veckor, tränat som en tok och vågen visar inte direkt det jag ville. Går i alla fall inte upp men det står rätt still... Men maken däremot, han har minsann gått ner fyra kilo. Utan att ens anstränga sig! Blir så trött. Life's a bitch and then you die.

När jag får för mig att baka med mina barn...

Jag vet inte hur många av er som i våras följde programmet ”Saras Kök”. Jag gjorde det och hon gjorde grymt god och nyttig mat men hade en personlighet som i alla fall jag hade lite svårt för. Lite prudentlig, fröken duktig sådär. Hemmapsykologen skulle väl säga att jag störde mig på henne för att hon var lite för lik mig men det kan jag ju inte hålla med om. Läste ett reportage om henne där hon tyckte att man ska låta barnen vara med i köket och så kan man ju använda deras tv-tid till en lugn stund för sig själv efter maten istället. Hmmm…. Bekväma jag brukar använda barnens tv-tid till att både laga mat och ta en stund för mig själv efter maten…

Men så idag tänkte jag att jag skulle anamma sarapraktikan. Jag gick ut på nätet och hittade smaskiga recept på så kallade cupcakes, signerade en annan tv-kocka, Leila. Så fort affären öppnade (då hade vi redan varit igång i tre timmar så vi var redo) var jag och tjejerna där och införskaffade nödvändiga, onyttiga ingredienser som florsocker, strössel och dumlekolor…

Väl hemma så skulle vi bara diska undan frukostdisken och lägga lillasyster att sova middag. Disken gick bra men inte skulle lillasyster sova inte. Jag plockade fram alla ingredienser och gick sedan in i sovrummet och försökte vara bestämd men snäll mamma som buffade och sjöng och la tillbaka stående 11-månaders i liggande läge. Har hört att det är lite lättare att sova om man ligger än om man står, nämligen.

Tillbaka in i köket. Mäta upp smör. Ner i matberedaren. Läsa receptet lite mer noggrant. Oj. Det var inte dags för smör. Vi skulle ha haft ägg och socker som skulle vispas pösigt. Tömma matberedaren. Diska matberedaren. In i sovrummet och plocka upp kastad napp från golvet och återigen lägga barnet. In i köket. Dags för ägg. Spelar pedagogisk mamma som med len röst hjälper till att räkna upp fyra stycken. Fyraåringen ska absolut hålla alla fyra i sina små händer. Splash. Ett ägg på golvet. Avbryta bakning, torka upp kladdigt ägg från golvet utan att tappa tålamodet och sedan springa tillbaka till sovrummet för att återigen stoppa in napp och lägga barn. Tillbaka in i köket. ”Nu får vi ta ett nytt ägg, mamma”. ”Ja min älskling, det får vi”. Inombords: ”Om du inte hade varit så &%¤&/ envis och skulle hålla alla själv så hade äggen och resten av sörjan redan stått på vispning, grrrr”.

Men så, när matberedaren gjorde sitt jobb så somnade lillasyster och vi kunde i lugn och ro mäta upp alla andra ingredienser och fyraåringen förhörde sig noggrant över vilka saker som var ”torra” och vilka som inte var det. Ägg var lite svåra att avgöra... Jag tyckte att ”jovars, det här går ju bra, hon kanske inte är så dum ändå, den där Sara.”

Sedan skulle vi hälla smeten i muffinsformarna. Fyraåring ska hälla i allting själv. Pedantiska mamman står bredvid och får ont i tårna av frustration över att mycket smet hamnar mellan spis och diskbänk, ner i springan där det är omöjligt att städa. Det som inte hamnar där hamnar på muffinsformen, inte i hålen på muffinsformen. Till slut lyckas vi få i lite av smeten på rätt ställe. Puh. Då ska vi börja ploppa i hallon och dumlekolor. Där funkar vi, det går bra. In i ugnen och så är det bara att vänta. Tills jag ser köket och känner en våg av trötthet välla över mig. Det är smet, ägg, florsocker, mjöl och byttor och skedar och allt vad det är, överallt. Suck. Det finns gränser för hur mycket man klarar när man lider av konstant sömnbrist och försöker vara duktiga mamman, sexiga frugan och schyssta kompisen 17 timmar om dygnet.

Sedan har det blivit dags för glasyr. Vid det här laget har lillasyster vaknat alldeles för tidigt av att hon har bajsat, hon är suuuur. Blöjbyte under illvrål, sedan mutas hon med smörgåskex. Allt frid och fröjd och stortjejerna återgår till kökstjänsten. Vi ska först riva citronskal. Fyraåringen säger såklart ”Jag vill riva”. Hmm. Ja, men mamma hjälper. Mamma är högerhänt och dotter är vänsterhänt. Blir komplicerat och stor rivrisk. Jag föreslår att jag ska riva klart själv, detta går otroligt nog fyraåringen med på.

Sedan ska övriga ingredienser röras ihop och fyraåringen erbjuder sin hjälp. Jag har börjat tröttna på balansakten med överfull diskbänk, bebis som skriker efter mer kex, fyraåring på stol i vägen hela tiden och säger så behärskat jag kan ”stå där, jag ska bara röra ihop det här först. Du ska snart få hjälpa till”. Hör mig själv säga detta ett par gånger och till slut säger unga fröken: ”Mamma, jag går och gör någonting annat”.

Det är därför, kära Sara, som jag hellre är en usel mamma som tar tvn till hjälp under matlagning och bakning OCH för att få en egen stund. Jag står inte uuuuut annars! Det har till och med min fyraåring förstått.