söndag 19 september 2010

Fantomsmärtor av Barbara Voors


Jag har läst ut den nu. Jag har hållit på ett tag, jag har verkligen försökt men inte fått läsro. Men nu. Äntligen. Fantomsmärtor (Albert Bonniers Förlag) av Barbara Voors.

Det här är en stark roman som behandlar ett väldigt svårt ämne. Alba Modig har tio dagar på sig att fatta ett avgörande beslut; ska hon behålla sitt ofödda barn eller inte? Hon är ensamstående och vill fortsätta vara det. Pappan till barnet saknas inte, det är Alba som väljer. Alba velar och diskuterar med sina vänner och sin familj och så fort hon har bestämt sig, ändrar hon sig. Beslutet kompliceras hela tiden av historien som Alba söker svaren i, Albas egen historia. Det är en komplicerad ryggsäck hon bär med sig, som innehåller en sorg över en förlorad mor, en sorg över en förlorad kärlek och nog faktiskt en sorg över ett förlorat liv.

Språket. Barbara Voors har ett väldigt speciellt och eget språk, ett språk som jag älskar. Det är ofta kortfattat och sparsamt men det innehåller så otroligt mycket -brutala, korta och ärliga meningar. Ibland är de så ärliga och rakt på att de gör ont rätt in i min mage. Jag borde ha markerat och strukit under men jag har bara läst. Och dessa meningar som ibland ser så simpla och enkla ut innehåller väldigt ofta dubbla meningar.

Berättarrösten är lite ovanlig i den här romanen. Jag är osäker på vad berättarformen kallas, indirekt dialog känns som något åt rätt håll men ändå inte. Oftast fungerar det, men ibland känns det lite konstlat. Det är lite redogörande och väldigt lite dialog men jag är ambivalent, jag gillar det mer än jag tycker att det är konstigt. Ett exempel:
"Sista gången vi ses, min rara barnmorska. Hur jag känner mig? Trött på att prata. Jag spottar ur mig på rutin: ord för ord. Ta inte illa vid dig, det är bara jag."

Karaktärerna kommer trots (eller är det tack vare?) att de får redogöra för allt från sin synpunkt fram väldigt bra. Jag känner att jag känner dem allihop. En eller två är lite mer diffus än de andra men det passar in, jag behöver inte lära känna dem så bra. De flesta har jag tydliga bilder av. Konstigt nog är Alba den jag har svårast att förstå mig på. Hon är en komplicerad kvinna.

Omslaget. Sjukt snyggt! Lotta Külhorn, jag kommer att kontakta dig en dag. Det är så rent, rakt och enkelt men ändå säger det så mycket. Precis som Voors hela roman.
Kort sagt. Jag älskade boken. Den var svår, den nådde mig på många plan och den behandlar ett ämne som ständigt är aktuellt. Läs nu!

0 kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel