Jag tror jag älskar dig

Allison Pearsons nya roman Jag tror jag älskar dig (Printz Publishing) handlar om Petra från Wales.

Kan man säga. Den handlar också om hur det är att vara tonåring, hur tonåriga tjejer behandlar varandra och hur svårt det är att balansera på linan mellan lojalitet och populäritet. Den handlar också om att ha en annorlunda mamma. Men mest handlar den om hur Petra från Wales dyrkar David Cassidy. Petra, hennes vänner och några till. Ganska många till.

Själv dyrkade jag Per Gessle. Pussade hans affisch varje kväll och frågade mamma hur gammal han skulle vara när jag skulle vara 13. Jag tyckte att 13 var en lagom ålder att bli ihop med Per Gessle.

Något år senare dyrkade jag Herreys. Jag var nog aldrig kär i någon av dem men nog f-n klippte jag ut varenda bild jag kunde hitta.

Ytterligare några år senare hittade jag så rätt. Ian Haugland i Europe. Trummis. Cool, lite spexig. Otroligt snygg. Speciellt med sin pudelfrisyr. Jag hade en Europe-pärm. Det fanns en bild i OKEJ på Ian och hans flickvän. Jag rev loss henne. Väck bara. Tur att inte internet fanns då. Kan tänka mig att stalking på hög nivå hade skett.

Från Ian blev det ... Christer Sandelin. Ett ganska ologiskt hopp, kan man tycka.

För Petra i Jag tror jag älskar dig var det bara David Cassidy. Del ett av boken handlar om Petra som tonåring, när hon fullkomligt dyrkar honom. Allting kretsar kring honom och det som står i The Essential David Cassidy Magazine. Det var Petras, och hennes vänners, bibel. Jag kände igen mig i väldigt många saker när jag läste del ett. Skrattade till. Generades. Tänkte att jag inte var så unik som jag trodde då. Tänk att halva världen har haft någon de har drömt om, pussat godnatt och fantiserat fram hela liv med. Petra och David. Jag och Ian. Eller jag och Christer.

Hur som helst. Jag växte upp. Hittade tonårskillar i min närhet att stalka istället. Petra i boken växte också upp. Gifte sig. Med en fantastisk man. Som inte uppskattade henne. När Petra är nyskild dör hennes mor och bland moderns saker hittar Petra ett brev som nästan vänder upp och ner på hennes tillvaro. Vill inte avslöja mer om handlingen, det är roligare att läsa själv. Jag fullkomligt älskade del två av boken. Sträckläste. Första delen var inte dålig, det är inte det jag säger, men andra delen hittade verkligen hem hos mig. Det finns något fint i att få följa det som kunde ha blivit och hur allt blev istället. Ett tema jag gillar.

Jag gillar också hur Pearson byter perspektiv. Petra. Bill som skriver i The Essential David Cassidy Magazine. Och hur de sedan sammanflätas. Äldre. Mognare. Bättre (?) människor.

Så. För att sammanfatta. Om du någonsin har varit kär i en ouppnåelig typ, om du har haft tonårstjejer till vänner, om du själv har varit en tonårstjej och om du har haft någon slags komplicerad relation till din mamma - då tror jag att du gillar den här boken. Man behöver inte uppfylla alla kriterier för att kunna njuta av den.

Och sådärja. Nu var jag en bokblogg igen. Nominera din favoritbokblogg innan den 15 maj. Go go go!