Barn och deras stackars förälder

Efter en liten snabb runda på Facebook sitter jag och asgarvar och skakar på huvudet. Det händer en hel del hos alla som har barn. Och det som slår mig är att det är riktigt riktigt märkligt att psykakuten inte är full av småbarnsföräldrar.

Hur jäkla lätt har man det när man inte får sova på natten, man inte får sova på morgonen, man inte får sova på dagen och man inte får sitta ner och vila även om man behöver?
Man får aldrig sitta still och äta för man måste hela tiden vara stand-by på kravmaskinernas behov.
Man får aldrig avsluta en mening för det finns alltid någon som har något viktigare att säga.

Till detta kommer barnens konstiga idéer om att de inte ska borsta tänderna, de ska inte ha kläder på sig när de går ut, de ska inte dricka mjölk fast de för två minuter sedan sa att de ville ha mjölk och inte vatten och de kan lätt tänka sig glass till frukost och blir arga när vi säger nej.

Det är faktiskt ett mysterium att vi inte går under. Vi är som duracellkaninerna. Vi går och går och går och går och går och går och går och går och går och går och går och går.

(Och en normal människa hade kört ctrl + c det där flera gånger. Jag är inte normal. Jag är en överpresterande småbarnsmamma som just nu sitter och laddar för en ny, lite lagom galen vecka).