Rodnar

Nu är mitt manus på väg. Mitt manus. Hur pretto låter inte det. Pappersbunten är nog ett bättre ord. Den är på väg till Göteborg, skumpar fram genom Sverige. Eller över Sverige? Jag vet faktiskt inte hur de fraktar posten mellan Sthlm och Gbg. Någon?

Hur som helst. Imorgon borde det vara hos lektören. Då kommer hon att öppna och kanske kika lite. Kanske lägga åt sidan och börja en annan dag. Eller så börjar hon direkt.

Och när jag nu ser det här framför mig, att hon börjar läsa, då håller jag på att dö. Någon ska sitta och titta på den här storyn som jag har hittat på. Bara det där är ju helt sjukt. Att hitta på. Varför liksom? (Ja, jag är bokälskare och har varit det sedan jag lärde mig att läsa vid 6 års ålder men ändå verkar jag inte riktigt förstå det här). Det är faktiskt rätt underligt att folk har som jobb att sitta och hitta på saker hela dagarna. När man tänker efter så är det inte så konstigt att jag vill ha det jobbet. Hur underbart som helst! Ju.

Nu kom jag ifrån ämnet. Jenny kommer att börja läsa och förmodligen må dåligt. Hon kommer att börja tänka "hur ska jag formulera mig i det där lektörsutlåtandet så att stackars P inte blir helt knäckt?"

Jag skäms. Jag lider. Jag ångrar att jag skickade det där. Jag spyr snart.

Men jag har ändå skrivit 176 sidor (det var inte fler när jag skrev ut fast det stod 177 i dokumentet) och det är inget att skämmas för. Det är fan bra gjort. Men vad som står på de där 176 sidorna, det är en helt annan historia.