Om rädslor, och att våga

Jag är rädd för ganska många saker. Ormar, mörker, ringa folk jag inte känner. Ibland också för att ringa folk jag känner om jag bara känner dem lite grann. Jag är också rädd för spöken. Och så är jag lite rädd att prata inför folk.

Mest av allt är jag nog rädd att inte duga. Jag vill liksom att folk ska tycka att jag är bra, oavsett vad jag gör. Om jag kokar kaffe vill jag att folk ska tycka att det är gott. Om jag planerar en lektion så vill jag att eleverna ska tycka att den är okej. De behöver inte älska den för det är att begära för mycket av tonåringar. Men ändå.

Och nu. Nu skriver jag ju som bekant på en bok. Som jag mest kallar pappershögen. För tänk om det bara är det det är. En pappershög med ord som staplas och upprepas. Som blir någon slags patetisk historia som alla garvar åt. I alla fall de få som kommer att läsa den. Men det kommer vara de viktigaste som kommer att garva. Och himla med ögonen.

Det är läskigt som fan.

Men. Jag är en rädd typ men jag gör saker ändå. Jag är nämligen inte ett dugg feg.

Jag är mörkrädd och ändå hade jag sommarjobb som väktare. Jag åkte runt och låste upp och gick ronder på olika ställen. Ett köpcentrum. En teater. Där hade larmet alltid gått, alltid i olika rum. En gång i kostymförrådet längst ner i källaren. Jag visste att jag hade en larmknapp men jag visste också att extranycklarna fanns på väktarbolaget cirka 25 minuters färd från teatern. Det var med andra ord ingen tröst. När jag blev satt på att åka ut till ett övergivet ålderdomshem där det luktade död i korridorerna gav jag dock upp. Jag sjukskrev mig den helgen jag skulle köra där. Maken (dåvarande pojkvännen) vägrade nämligen att åka med mig en hel lördag när han var ledig. Tänk att han ändå fick gifta sig med mig.

Jag rodnade mig igenom högstadiet - alltså blev jag högstadielärare.
Jag gillar inte att prata inför folk - alltså blev jag lärare.
Jag hatar att ringa folk jag inte känner - men tvingar mig själv att göra det när jag måste. Jag kanske skjuter lite på det, men jag gör det.
Jag är livrädd för ormar - alltså ehum. Gör jag inget åt just det.

Men så det här med boken. Jag vill ge ut en bok. Jag läser andra böcker och tänker "hur svårt kan det vara?" och så börjar jag skriva och inser. Det är skitsvårt. Men nu har det gått så långt att den måste bli klar och den måste få ett försök. Den måste det, annars kan jag aldrig veta om jag kunde, om jag dög. Det blir jobbigt att veta att jag inte dög men då har jag i alla fall försökt.

Häromdagen pratade Stora E med mig om det här med min bok och frågade lite. Jag berättade om förlag och om hur det fungerar, att man skickar till dem och att de sedan bestämmer om det blir en bok eller inte.
-Men det finns ju jättemånga författare som har fått göra en bok. Då kan ju du också få göra det.

Precis. Det finns ju de som har klarat det innan så varför skulle inte jag kanske eventuellt möjligen också kunna klara det? Min dotter har fattat det här. För att lyckas så måste man våga prova i alla fall.