Teletubbies heromix

Vi vilar mellan dagens aktiviteter just nu.

Lilla E tittar på Teletubbies.
Stora E spelar Charlotte Perellis Hero och bygger med lego.
Jag gör research på nätet. (Okej, jag slösurfar).
I samma rum.

Om man bortser från den uppenbara lätt stressande ljudkrocken så är det riktigt mysigt.

Kära Charlotte Perelli

Jag har förstått att du har det lite jobbigt just nu och vill inte egentligen göra livet värre för dig eftersom du verkar vara en riktigt hyvens tjej som gör karriär och är engagerad i dina barn. Jag skulle vilja säga att du verkar vara en driftig, ambitiös och smart tjej, fler borde följa ditt exempel.

Trots detta måste jag tyvärr klaga lite på en produkt från dig. Det är nämligen så illa att jag riskerar att drabbas av ett rejält sammanbrott som bäst botas på institution om du inte drar in den här produkten genast.

Jag vet att du vet hur långt det är till Småland. Du har ju turnerat en del runt i Sverige så du vet förmodligen också hur långt det är mellan Småland och Västkusten. Och därifrån till Skövde. Och från Skövde till Stockholm. Det är långt.

Tänk dig då att en och samma låt spelas i bilen hela körtiden. Det blir väldigt många gånger på väldigt många timmar.

Vad jag försöker säga är att om jag tvingas höra "Hero" en gång till så vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Låten var okej ganska länge men nu är det bara jobbigt och det värsta är att det du sjunger, det är ju inte ens sant. "Everything comes to an end". Hur menade du då? Den där låten bara går och går och går. Och går.

Och snart går jag.

Charlotte Perelli bakar

Alltså. Charlotte Perelli är det synd om. Imorse satt jag i bilen 7.20, på väg till sjukgymnasten. Då var Charlotte redan i studion på Mix Megapol med Adam&Gry och intervjuades. Fint så. Men vad tror ni den stackars människan hade gjort? Jo, hon hade tagit med sig hembakta brownies. Varma. Okej, hon kan ha fuskat, hon kan ha bakat (el. köpt) dem igår och värmt dem men vilken normal människa, dessutom småbarnsmamma, ställer sig och bjuder på hembakt 7.20 på morgonen? Dessutom när HON är gäst, det var inte så att de var på besök hos henne direkt...

Jag tycker att det är galet och jag tycker att det är oerhört synd om henne, vad är det hos henne som gör att hon känner att hon måste göra så? Och vad är det hos mig som gör att jag reagerar så?