Varför jag älskar min förort

I förorten är det inte trångt på trottoarerna. Man kan lätt gå med en barnvagn överlastad med påsar och saker utan att krocka med någon. Mest för att man inte möter någon.

I förorten möter man inga äckliga gubbar som spottar rakt ut på gatan precis där man går.

I förorten är det gratis att parkera. Gott om plats också.

I förorten är det inte fullt med folk vart man än går.

I förorten kan ens unge sova i vagnen och andas frisk luft. Inte avgasiga äckliga partiklar.

I förorten kan ens unge sova i vagnen och inte väckas av tutande bilar, livliga lastbilar och annat oljud.

I förorten står det inte folk och röker i vartenda gathörn och utanför varenda restaurang/affär. Kanske för att det inte finns alltför många restauranger och affärer att hänga utanför.

I förorten finns det inte lika många saker man frestas att köpa. Man gör helt enkelt av med mindre pengar.

Så, det var med lätt hjärta jag rattade söderut efter ett kort besök i huvudstaden idag. Stockholm i mitt hjärta men gärna på lite avstånd.

En förortsmammas betraktelser

Häromdagen var jag på besök i staden.

Det hela inleddes med att när jag väl funnit en lucka, tillbringade jag över fem minuter med att klämma in bilen i den. Jag backade, jag vred på ratten, jag körde ur fickan, jag testade igen, jag vred på ratten, jag backade och jag trixade. Jag vet inte vad som störde mig mest, vetskapen om att någon kanske iakttog mina försök eller min irritation över att fickparkering och jag aldrig kommer att bli kompisar. Jag fick i alla fall till slut in bilen så den stod bra. Jag är ju inte en sådan som ger upp i första taget nej. Hur noga jag än kollar skyltar är jag ändå alltid säker på att få en p-bot.
Hemma i förorten glider man bara in på folks uppfart och dumpar bilen. Eller in på stor parkering vid affärer/centrum. Bara man kommer ihåg p-skivan så är det inte mer med det.

På citypromenad blir jag väldigt varse om att min vagn anno 2003 är hopplöst stor och hopplöst ute. Citymammorna glider omkring med sina minibugaboos och ser coola ut. Ingen plats tar de, inte är det de som krokar fast i saker eller andra vagnar i affärerna, nej. Det är bara jag och min bjässevagn med off road hjul. Skogspromenader i förorten kräver off road hjul.

Det är inte bara citymammornas vagnar som är coolare. Hela deras existens är liksom lite mer chic. De går där i små, nyinköpta rena jackor och höga blänkande stövlar. De är alltid rustade för vårväder om det råkar dyka upp en eftermiddag. Själv är jag utrustad med vinterkängor och lång halvvarm jacka med lerränder på. Varför får inte citymammorna lera på sig? Finns det ingen lera någonstans i stan? I förorten är det lerigt, grusigt och blött om vårdagarna. Stora barn som hämtas på dagis lämnar märken på sina mammor.

Citymammorna åtföljs alltid av en pappersmuggslatte i handen. Om det inte är så att de sitter på ett fik med sitt stora latteglas. Oavsett vilket så för de ändå tankarna till ett ballt New York. I förorten får vi ha med stora vattenflaskor, matsäck och tre ombyten på promenaderna för att klara av alla backar och långa avstånd. Vilka associationer får man av den utstyrseln? Mer orienteringsdag i högstadiet än New York, helt klart.

Men när jag tänker efter så är förorten inte så dum ändå. Vi slipper ju bonnlurkar som dyker upp med för stora vagnar, tråkiga skitiga kläder och tar en halvtimme på sig att parkera.

Foto: http://www.humorsiten.com/, www.barnbutiken.net