Kasta sten i glashus

Stora E är hemma hos en kompis på "stjärnkväll" ikväll. De är ett litet gäng som ska titta på stjärnor och äta rymdmat. Om man ville fick man sova över och Stora E har velat fram och tillbaka hela veckan. Häromnatten vaknade hon och grät för hon inte ville sova över. Men på morgonen ville hon sova över. Till slut tog jag på mig elaka mammarollen och bestämde att hon ska sova hemma. Hon har ändå varit hängig i veckan och det är ju synd om första övernattningen blir en flopp och gör att hon aldrig mer vill sova hos någon.

När jag hade lämnat henne till stjärnkvällen och klev ut för att gå till bilen som var parkerad en liten bit bort såg jag en pappa gåendes med två barn och en vagn (tror att ena ungen satt i vagnen och den andra gick bredvid). Ena barnet skrek och pappan pratade i mobilen. Han avslutade samtalet med "puss puss" så jag förstod (hoppades iaf) att det var mamman till barnen i andra änden. När han la på luren vände han sig till sin ena son:

-Måste du skrika när jag pratar i telefon?
-Men jag halkade!
-Men va fan, jag höll också på att halka!

Här tänkte jag att pappan var lite väl ego men insåg rätt fort att heh... eh... man kanske inte ska kasta sten i glashus. Jag hade säkert kunnat uttrycka mig exakt lika egocentriskt... Men moraltanten, den perfekta modern och den ordentliga skolfröken i mig tyckte ändå att han faktiskt kunde visa lite omtanke om sin son istället för att bara bry sig om sig själv. Men i ungefär samma sekund verkade han komma på samma sak och så ändrade han helt approach.

-Nu tar vi ny tag killar! Snart är vi hemma och så kommer mamma snart också. Skönt va?

Jag vet inte vem han försökte peppa mest, sig själv eller dem. Det verkade dock hjälpa, den gråtande killen snyftade klart och han kanske också såg fram emot mammans hemkomst. Frågan är vem som längtade mest, sonen eller pappan...

När jag satte mig i bilen tänkte jag återigen på hur vi sliter. Det är ett ständigt givande och man kan knappast räkna med en god natts sömn efter väl utfört dagsverke. Det är väl inte så konstigt att man inte orkar svara helt korrekt alla gånger och helst vill slänga ut ungarna ur vagnen och själv lägga sig där och gråta. En mamma och en pappa är ju bara en liten flicka och en liten pojke som har råkat bli stor.