Snart måndag!

Brukar gilla måndagar. När jag är mammaledig och lugnet lägger sig i huset på måndagförmiddagen. Alltså, när Lilla E var lite mindre och vi blev kvar hemma och såsade lite. Nu är det annat. Har lite lätt ångest inför morgondagen.

Vi är inne i racet. Imorgon ska jag på kurs på mitt nya jobb. Innan kursen ska jag lämna på dagis för sedan måste maken lämna + hämta de resterande sju kursdagarna. Nu börjar logistikproblemen och planeringen.

Vissa har problem att få till det. ;) Jag säger bara:

-Morgondagens kläder framplockade till både barn och mor.
-Väskor packade till både barn och mor.
-Varma skor inhandlades i fredags åt båda barnen. Inga åt mor för fyraåringen gick inte med på det.
-Varmare kläder togs fram ur klädkammaren och tvättades. I fredags. Lilla E får finna sig i att ärva utomordentligt bra P.O.P. kläder från very very last season. Har tröttnat på att pröjsa dyrt för saker som knappt används. Helt klart roligare att vara bebis nummer ett...
-Frukost finns i kylen.

Jag vet. Jag är äckligt förberedd och ordningssam. Ändå går "allt" åt fanders just nu.

That's my girl!

Stora E konstaterade idag att det är soligt ute och då måste man ha solkräm. "Då måste jag ta med till dagis, jag har ju solkräm i min låda i badrummet". Efter en stund hade hon placerat sin solkräm i sin ryggsäck och hängt väskan på dörren så att hon inte ska glömma den imorgon. Min älskade fina unge. På fyra fjuttiga år har hon blivit en fullfjädrad organisatör, precis som sin mor. Det är lite skrämmande. Hur ska detta sluta?

Familjens projektledare

Det här inlägget blir nog inte så poppis hos vissa män. J, du vet att jag älskar dig och att du är bäst och gör väldigt massa saker här hemma men….

Just nu är boken ”Familjens projektledare säger upp sig” i ropet i alla magasin och på radio. Jag förstår varför. Igenkänningsfaktorn är hög. Det vet jag utan att ens ha läst boken, jag har inte ens läst om den. Har bara hört talas om att den finns. Det räcker med titeln. Hur jämställd en familj än tycker att den är, så är det faktiskt oftast mamman som är projektledaren. Jag skriver oftast, det finns ju undantag även om jag inte känner till dem. Tycker att mycket av det här gäller även innan barn.

Några exempel ur min och mina vänners vardag:

Maken och jag har gemensamt planerat in vilken vecka vi ska åka till svärföräldrarnas hus i Dalarna för lite vinteraktiviteter med barnen. Man kan inte räkna med att han automatiskt går till jobbet och begär ledigt berörda dagar. Det händer liksom inte utan lite påstötningar.
Så kommer ett mail från maken. ”Funkar detta?” och så är en inbjudan från bandygänget med utgång bifogad. Mitt svar ”ja, om vi inte åker till Dalarna”.

I min närhet vet jag ingen familj där mannen säger ”jag var ute på lunchen och köpte nya vinterkläder till ungarna”. HA HA HA. Ain’t gonna happen om inte kvinnan i familjen är totalt utslagen av hemsk sjukdom eller död.

Jag vet heller ingen familj där mannen sätter sig och gör veckoplanering för maten. De åker ”gärna” och handlar med färdigskriven lista eller skickar glatt kvinnan så hon ska få ”egentid”.

Inte heller känner jag någon man som köper en ”gå bort present”. ”Vadå, det räcker väl med att vi dyker upp”. Eventuellt möjligen kanske skulle de komma på att ta med ett par bärs.

Min man är pappaledig på fredagar. Inte för att han kommer ihåg att begära ut föräldrapeng från försäkringskassan. Tror ni att han påminner mig om att jag måste begära ut min föräldrapeng? Den är ju trots allt större än hans då jag är ledig på heltid. Vi är mao mer beroende av min föräldrapeng än av hans. Men ändå är det jag som stressar upp mig över hans del…

Och hur ofta har din man påmint dig om att din mamma fyller år imorgon. Tänkte väl det…

Så… Vad beror det här på då? Vems är felet? Förmodligen kvinnans, det är det ju alltid. Det heter ju alltid att vi får skylla oss själva för att vi har tagit på oss det här. Kanske för att ingen annan gjorde det…

Vi är ju vana att få skylla oss själva för att vi har lägre lön eftersom vi jobbar deltid och är mammalediga längre. Tror f-a-n att man måste jobba deltid när man har ett heltidsjobb hemma.

Vi får också skylla oss själva för att vi kommer ihåg allt som männen inte kommer ihåg. De tycker inte att det spelar någon roll om man har med sig blöjor eller inte när man ska ut i skogen på picknick för att det ordnar sig ju alltid. Jo jo. Det är väl mysigt att ta bort kladdigt bajs med mossa och låta barnet lufta rumpan resten av utflykten. Visst ordnar sig allting. Och då kommer killen med sin ständiga ursäkt ”ja men där ser du, om det inte blir som du vill så blir du så sur så det är lika bra att du får göra det”….

Jag undrar nu, beter sig männen likadant på jobbet som i hemmet? För då måste jag helt byta taktik, då har jag äntligen kommit på hur man ska få högre lön och högre tjänst!