Motstånd

Det där manuset jag började på någon gång 2008, det som snart skulle bli helt klart -det verkar dröja. Jag har inte tittat på det på en vecka eller två. Jag har i och för sig haft en sjukt hektisk jobbstart så det är inte så konstigt men...

Det finns en anledning till. Som jag just kom på. Eller som jag nog har vetat ett tag. Nog redan bloggat om, när jag tänker efter.

När manuset är klart m å s t e det skickas in.

Och då börjar det. Refuseringarna. Som kommer att dröja. Jag är inte bra på att saker dröjer. Sedan kommer de att svida. Jag tar allt personligt.

Jag kommer att bli låg, jag kommer att känna mig värdelös och jag kommer att känna mig som världens fejk. Som hängde på releasepartyn och hoppades på ett eget helt i onödan.

Refuseringarna kommer att få mig att aldrig vilja skriva igen.

Men sedan kommer jag att kavla upp ärmarna. Jag gör sådant nämligen. Undertecknad körde upp fem gånger. FEM GÅNGER. Tror att man kan jämföra det lite med att bli refuserad. "Alla andra klarade av det men inte jag". Det jag kunde se efteråt var att jag lärde mig något nytt för varje uppkörning. Kanske är det så med varje refusering också? Och for the record. Jag kör skitbra. Nu.

Men ändå. Smaka på ordet. Refuserad. Låter som refused. Vägrad.
Vem fan vill vara en reject?

Refusering

Det här är för roligt. Och ger mig hopp. Till den dag då min bok är klar och refuseras...