Tio år senare

Samma stad. Nästan. Husen är fortfarande charmigt gamla, med de evinnerliga antennerna på taken. Taken. De sevillanska hustaken. Jag måste bli rik och skaffa mig en liten lägenhet på ett tak i Sevilla. En skrivarlya. Eller i Barcelona. Vilket som går bra. Måste bara få ett sådant tak. Det är som små minivärldar högt ovan allt. Där pågår vardagen. Där tvättar man. Där springer hunden lös, där umgås man. Ett extra rum. Minns vårt tak. Med utsikt över en av Sevillas vackraste kyrkor. Där pluggade vi. Eller. Hmmm. Vi satt där med våra böcker i alla fall…

Min gata. Calle San Luis. Nummer 58. Där ovan finns taket.
Jag bodde i lägenheten ovanför den utfällda blåa markisen. Tror jag.
Insåg att jag inte var helt säker. Men det måste vara den.


Samma vänskap. Nästan. Vi är fortfarande unga. I hjärtat. Mer bagage, mer gråa hår. Mer skrattrynkor. Mer tankar om livet. Hur det har gått. Hur det kunde ha gått. Och varför det inte har blivit på olika sätt för en del av oss. Många många tankar och långa diskussioner. Att en del av oss inte har setts på över fem år är en petitess. Trots att vissa som bor långt bort i Korea inte är bra på e-mail så finns det en stark vänskap. En tomhet när vi inte är tillsammans. Och en stor frustration över att man aldrig säkert kan veta. Om vi kommer att ses igen.

Samma uteliv. Nästan. Folket står fortfarande på Plaza San Salvador och dricker sina öl i plastglas. På La Carbonería får man fortfarande genuin flamenco. Nu fanns det dock en rökfri avdelning. I Sevilla. Rökfritt. Otroligt. Det saknas dock fortfarande toalettpapper på nästan varenda toalett. Bemödar man sig om att be om lite papper så möts man fortfarande av oförstående blickar. Spanjorskorna bankar hårt på dörren när långsamma svenskan tar sin tid inne på toan. Lampan släcks ideligen och måste sättas igång av rörelse. Jag fick vinka och vifta i mörkret. Precis som då.

På väg hem, mitt i natten, ramlade vi på ett gäng unga killar. Som sjöng och spelade och klappade äkta ren flamenco. Det lät underbart när deras sång ekade längs med husväggarna. I alla fall för oss som inte låg innanför väggarna och försökte sova. Vi som återupplivade gamla minnen var tacksam publik. (Utelivet i Sevilla består inte endast av flamenco men det är en stor del. Vi brukade gå på vanliga barer och discon också. Dock inte denna gång).

Utsikt från takterassen från vårt sevillahotell, Hotel/Apartamentos Murillo. (Var även nöjd med detta hotell).
I bakgrunden skymtar tornet La Giralda som är en del av katedralen i Sevilla.


En del saker är inte samma alls. En spårväg har byggts. Tunnelbana byggs. Starbucks har gjort sitt intåg. Bland apelsinträden och katedralen. Vår favoritbar hade blivit en spelhall. Vi satt där jämt. På Plaza Alfalfa. Världens mysigaste ställe. Torget såg annorlunda ut nu och då inte vår bar fanns kvar satte vi oss lite ovilligt på baren bredvid den vi alltid satt på. Det var inte samma sak. Värsta förändringen var dock att jag inte kunde hitta till E-mail Place. Jag som nästan bodde där. Märkligt. Dessutom var vädret inte alls som då. Då var det sol. Verkligen nästan hela tiden. Den här gången var det kallt och inte alls som det skulle.

Konstigaste känslan är mycket svår att förklara. Jag har konserverat Sevilla i mitt minne och liksom lagt staden på en hylla. Att nu damma av minnena och inse att staden faktiskt finns kvar. Skumt. Den upphörde inte att existera när jag for. Ni hör ju, det låter galet konstigt. Den finns kvar!

Skulle behöva skriva en bok för att få med allt. Det kanske är det jag ska. Skriva en bok. Om Sevilla. En mi corazón.

Det är en djungel

Jag vill först klargöra att jag ÄLSKAR internet. Jag hade 32 brevvänner runt om i världen när jag gick i mellan- och högstadiet. När jag for till USA som utbytesstudent så hann jag inte riktigt med alla brevisar, behövde ju skriva till dem där hemma också. Tänk om jag hade haft internet! Då hade livet varit mycket, mycket enklare.

Nu har jag internet och det förenklar ofta mitt liv. Det förenklar absolut min möjlighet att hålla kontakt med folk jag vill hålla kontakt med. Det förenklar dock inte mitt och makens förhållande, vissa i förhållandet tycker att vissa andra i förhållandet sitter för mycket vid datorn på kvällarna...

Nu håller vi i alla fall på och planerar en liten återträff i Spanien. 1998 tillbringade jag en termin i Sevilla och "pluggade spanska". Vi blev ett gäng som umgicks och det var en mycket trevlig tid i mitt liv. Nu ska vi då få ihop den här återträffen. Vi bor på så spridda ställen som Sverige, Sydkorea, Schweiz, San Francisco och Angola... Alla är vuxna med viktiga jobb och en del av oss har familj och nu ska detta mecklas ihop. Vi ska ses en helg i Sevilla och jag och min lilla familj tänkte utöka resan till att bo på ett mysigt ställe vid havet någon vecka.

Bild från http://www.vincci-hotels.com/

Det är här det blir en djungel. Jag hittar massor med hotell men det går inte att förstå om det är ledigt, om det är bra, om man får ha med sig barn eller inte. Olika sökställen ger olika besked och jag blir komplett galen trots att (eller för att?) jag
1)är organiserad som få
2)behärskar både svenska, engelska och spanska rätt hyfsat
3) är rätt säker på vad jag vill ha.

Antagligen är det så att jag
1)vill få alldeles för klara besked
2) får för mycket information
3) är för kräsen...

Så - bloglovers! Har någon av er varit på ett superbra hotell vid havet, med pool, helst med fyra stjärnor, kanske med lite mat som ingår, nära Sevilla i Spanien (helst costa de la luz)??? I så fall tar jag tacksamt emot tips!