Småbarnsföräldrar

Jag funderar ofta över hur det kommer sig att vi småbarnsföräldrar inte blir komplett galna. Att vi inte står på en bergskant och skriker ut vår frustration och överväger att hoppa av.

Vi får aldrig tänka en tanke klar, vi får aldrig prata när vi vill, inte heller med vem vi vill och definitivt inte hur länge vi vill. Att få gå på toaletten ifred är svårare för en småbarnsförälder än vad en bestigning av världens alla berg samtidigt skulle ha varit för Göran Kropp. Vi kan köra femtio mil och tvingas lyssna på samma låt hela vägen.

Vi får dessutom skäll från många håll, vi smittar hela samhället med konstiga virus, vi tar för mycket plats på gatorna med våra barnvagnar, vi kladdar ner för mycket på kaféerna (att vi betalar bra för vårt fika är det ingen som reflekterar över), vi låter för mycket på allmänna färdmedel, vi fuskar med vabben och männen tar för lite pappaledighet och för lite ansvar.

Dessutom får vi höra vilket helvete det är att jobba med oss, om vi ens är på jobbet så smiter vi så fort klockan börjar närma sig femton. Vågar vi någon gång klaga så ska vi vara tacksamma för att vi har barn, det är nämligen inte alla förunnat.

Jag imponeras över att de flesta av oss trots allt det här, och dessutom med konstant sömnbrist, lyckas sköta våra jobb hyfsat, ta hand om våra barn, våra hem och våra relationer.

Den som ställer upp som barnvakt åt småbarnsföräldrar bör få en plats i himlens VIP-rum reserverad direkt. Den som ställer upp som barnvakt åt småbarnsföräldrar gör en riktigt god gärning. Småbarnsföräldrar behöver få prata med varandra och de behöver få gå och lägga sig och veta att ingen kommer att störa dem inatt. De behöver få andas.

Idag såg jag en familj som inte klarar av det. Pappan stupfull. Mamman frånvarande. Barnen vind för våg. Häromveckan läste jag om en mamma i USA som hade lagt sin bebis i mikrovågsugnen och bränt ihjäl barnet. För en tid sedan såg jag en mamma skrika hysteriskt på sitt barn i ett köpcentrum och trots att barnet var ledset kunde hon inte förmå sig till att lämna sitt hysteriska tillstånd och ta hand om sin son.
Och så vidare.

Det finns de som inte klarar det. Hur hjälper vi dem?