När jag går på danspass

Jag ska säga det direkt. Jag har aldrig varit speciellt bra på att dansa. Det är koordinationsproblem kombinerade med förlamningen som känslan av total töntighet ger mig. Vadå vicka på höften lite nonchalant? Jag rodnar nästan av bara tanken.

Igår e.m. fick jag sms från en kompis. "Danspass ikväll?"
Tiden passade mig, jag skulle hinna hem och äta och umgås och natta innan passet. Kändes konstigt nog som en bra deal så jag svarade ja och messade i min tur en annan kompis och bjöd med även henne på äventyret.

När vi kom fram till Friskis fick vi veta av några andra bekanta som vi stötte på att danspasset var inställt. Det skulle bli vanligt medel. PUH! Jag kände mig lycklig och så lättad.

Tills min ena kompis gick och frågade i receptionen. "Vi trodde inte att det skulle bli danspass men så blev det det ändå. Vi fick in vikarie."

Helt plötsligt kändes ett danspass som ett omöjligt pass. Jag hade ju hunnit jubla över att jag skulle slippa. Jag hade hunnit börja känna mig trygg och lugn. Så kastades jag ut på öppet hav.

Ledaren, en ung (och då menar jag ungefär gymnasieung) kille inledde med att vi skulle vicka på rumpan (japp - blev utsatt för det på direkten) och så skulle vi slå på armleden som på en låtsad klocka. Till "Hung up" av Madonna. Jag gillar Madonna. Att lyssna på och skråla till när jag är ensam. Inte och stå och vicka på rumpan till och slå på en jäkla fejkklocka. Kan man känna sig mer töntig?

Medan jag lite taffligt vickade på rumpan tittade jag mig omkring i salen. En manlig ledare. Jätteduktig ung kille. Och fullt med damer i varierande ålder. Verkligen fullt. Såg att de flesta inte såg så himla duktiga ut de heller. Jag vickade på. Sedan fick vi lite steg. Jag hängde till min förvåning med.

Redan vid nästa låt hade han mig. Jag menar, hur kan man motstå Lili & Susie? Stegen var inte helt olika från originalens. Jag hade flow, jag kunde hänga med. Kanske alla timmar framför inspelade Oh Mama videobandet gjorde lite nytta. Jag har dock ännu inte lyckats lista ut vilken jäkla klocka den där mamman ska ringa i. Och jag missade alla coola handklappningar, stör mig fortfarande.

Sedan fortsatte danspasset med en massa bra låtar och hyfsat enkla steg men när vi skulle snurra som Jennifer Beals hängde jag inte riktigt med längre. Jag blev för yr...

Ska jag gå igen? Kanske. Men inombords kommer jag alltid hoppas att det är Medelpass istället.

Nu är det Desperata tider igen. Kanal 5, nu.