Kvalitetstid med mina barn

Vi har haft en bra morgon. Vi har haft en bra förmiddag. Vi går och äter lunch på Vapiano vid Stureplan då vi hade lite ärenden in dit.

Lilla E blir sur när jag råkar dela hennes pizzabit en gång för mycket. Hon klättrar ur sin stol, skriker, kastar sig på golvet och ligger där och tjurar. Lugnar sig. Blir sur när hennes far råkar skära hennes pizzabit en gång för mycket eftersom han var iväg när jag gjorde det och inte visste att man inte fick. Dramat börjar om. Restaurangbesöket slutar med att Stora E har slukat all pizza eftersom Lilla E inget åt. Maken och jag säger "This was fun, let's do it again some time. In 2024!"

Nåväl. Lite ärenden på vägen och vi åker hem, maken lämnar oss för han ska snickra lite till huset. Solen skiner och vi ska hänga lite på altanen, de ska leka och jag ska läsa DN Söndag. Tror jag. Tjejerna vill ha mellis. Jag springer som en liten slav mellan köket och altanen och serverar det ena och det andra.

När jag ska sätta mig med ett glas vatten är de klara. Och springer iväg där de inte får vara. (På väg ut mot vägen). Jag jagar, jag tjatar, jag förmanar.

Jag lockar med saga i soffan. Det fungerar. En liten stund sitter vi alla tre och gosar och läser. Så börjar Lilla E skruva på sig och dona med annat. Hon försvinner. Sagan avbryts hela tiden av att kolla var hon befinner sig. Oftast på väg mot vägen.

Till slut går hon in och stänger altandörren. Leker med den. Det är lugnt en stund, jag njuter av att få sitta och läsa med Stora E med Lilla E i säkert förvar.

Så börjar Lilla E gråta. Hon har kissat på sig. (Potträning light är inledd så hon var utan blöja). Hon är förtvivlad och ledsen. Det blir dusch, nya kläder och golvskurning. Självklart har hon prickat ett olämpligt ställe och det har runnit in under en golvlampa som också måste torkas i alla vrår. Jag börjar tröttna. Förmanar båda att stanna i uterummet medan jag torkar upp. När jag lämnar dörröppningen obevakad för att skölja ut trasan så kommer Stora E in.

-Ni skulle ju stanna ute sa jag!
-Men mamma jag hoppade över, det gick bra.
Så kommer Lilla E in. Med betoning på LILLA.
-Jag hoppat!
Tjena, jag ser det. Plaskavtryck längs hela vägen. Och det är inte vatten.

Sådär ser alltså min kvalitetstid med mina barn ut. Hur kommer det sig att man vill ha MER av sådant här? Hur kommer det sig att man VILL träffa sina barn? Det måste vara någon märklig gen som ser till att föräldrar älskar sina barn och står ut med det mesta. Och nu har jag inte ens redogjort för kvällens nattning. Jag orkar inte upprepa det händelseförloppet, ens i terapeutiskt syfte.