Att blogga varje dag. Eller inte.

Johanna Wistrand tipsar om den här artikeln, där man får lära sig hur man bloggar varje dag. Eh. Inte mitt problem. Jag behöver läsa artikeln om hur man låter bli att blogga och lägger sin tid på annat. Typ skriva böcker. Finns den?

Att blogga

Mona har ett litet avundsvärt problem. Hon har blivit tillfrågad av en tidning om hon kan blogga hos dem. Nu funderar hon på för- och nackdelar.

Jag har ju inte haft den frågeställningen men har ibland funderat på om jag ska posta bilder på mina otroligt söta barn och kanske ha en bild på mig själv - så att det inte skulle vara så förbaskat anonymt.

Varje gång jag funderar på det här så tänker jag att det negativa överväger det positiva. Det finns gulliga barn i hela världen och ni läsare dör faktiskt inte om ni inte får se mina prinsessors vackra ögon eller härliga leenden. (Jag skulle dock göra det om jag inte fick se dem). Ni får helt enkelt klara er ändå. Varför? Jo. Mina tjejer har inte valt att mamma ska hänga ut dem på nätet och om det inte finns bilder så har jag i alla fall gjort dem lite anonyma. De har ju inte valt att jag ska skriva om dem heller men någon konstnärlig frihet kan man väl ändå få ha? Jag är dock lite nervös nu när Stora E har börjat läsa och ofta ser min blogg som är min startsida. "Ssss k rrrr i v aaaaaaaaarrrrrrrmamma!" "Vad är det mamma?" "Ehum, min blogg".

Sedan är det säkerhetsaspekten. Jag vet att man utan problem kan lista ut var jag bor om man verkligen ger sig katten på det. Det har hänt... (Känn dig träffad C!) Men ju mindre jag berättar om namn, efternamn och adresser så ju bättre är det ju... (Shit vilken slutledningsförmåga!)

Kort sagt. Skulle jag få skriva i en tidning så skulle jag säga ja utan att blinka men det skulle såklart påverka hur jag skrev. Jag känner mig redan lite för officiell ibland (jag vet ju inte om någon elev eller arbetskamrat har hittat hit t.ex.) och känner att jag censurerar mig fast jag inte vill. Skulle jag skriva officiellt skulle det ju bli ännu värre.

Ja ja. Vad är väl en bal på slottet? Jag behöver inte grunna på det här. Tillbaka till skurhinken där jag befann mig för ett tag sedan.

Något är galet...

... när man drömmer om att blogga.

Jag har under några nätter drömt att jag ska bo i Spanien i ett halvår. Utan familjen. Jag har i drömmen grämt mig och mått rätt dåligt över detta. När jag vaknar fattar jag inte varifrån planen i drömmen har kommit, jag skulle aldrig åka utan dem så länge. Jag skulle däremot väldigt mycket kunna jobba för att hela familjen skulle åka iväg dit något år eller så. Inte just precis nu när vi är nyinflyttade i vårt nya hus men annars då.

Hur som helst. Inatt drömde jag att det var dagen innan avfärd. Och jag drömde att jag bloggade om det kvällen innan. Jag minns exakt vad jag skrev här i bloggen också.

Något är galet när man drömmer om att blogga. Get a life typ.

Förlåt bloggen

Hej bloggen,

Jag har inte glömt dig.
Jag tänker mycket på dig.
Jag tänker att jag borde skriva mycket hos dig.
Tyvärr har du konkurrens av livet.
Livet som innehåller så mycket fix just nu. Organisering, inköp och gäster. Dagis- och fritidsinskolning.

Och dessutom har du konkurrens av den andra bloggen. Du vet den där andra som jag startade långt efter att jag hade startat dig. Du ligger mig ändå varmast om hjärtat men den andra bloggen är lite mer vad jag behöver just nu.

Kan du förlåta mig bloggen, för att jag inte är här så mycket som jag borde vara?
Kanske kan du försöka att acceptera den andra? Då blir det lite lättare för oss alla tre.
Snart blir allt som vanligt igen. Snart. Jag lovar.

Avkoppling

Folk brukar undra hur jag orkar och hinner blogga så mycket. Jag vet aldrig vad jag ska svara för jag förstår inte riktigt hur de menar. Dock har jag inte kunnat formulera ett bra svar.

Men. Idag har jag iakttagit min trötta, stressade och utarbetade make blomstra. Han håller på och snickrar till formarna som han ska gjuta våra bänkskivor i. Hans ögon glittrar, han är avslappnad och lugn. Så fort han får snickra lite så kopplar han av.

Jag inser att det är ju det jag gör när jag skriver. Jag kopplar av. Jag får pyssla med något jag gillar och det är ju det som ger mig kraft, klart det inte är jobbigt då. Enda problemet är att få tiden att räcka till och när den inte gör det blir jag irriterad och förstår inte varför. Egentligen är det enkelt. Allt jag behöver är ju lite ord.

Hur kopplar du av?

Detta att blogga

Återkommer till att fundera på detta att blogga. Har för mig att jag har gjort det förut. Eftersom jag tydligen har skrivit över 1000 inlägg så orkar jag inte riktigt leta igenom alla för att länka... Det bara känns som att jag har skrivit om det förr.

Jag tänkte på det när jag skrev inlägget om vad en vän är egentligen. Och funderade över om någon man aldrig har träffat, kan vara ens vän?

Jag tänker att jag borde skippa bloggen och lägga tiden på att skriva vettiga saker. Men det skulle vara så tråkigt. Jag gillar mina bloggar. Jag gillar er som läser (som jag känner till) och jag gillar att läsa era bloggar. Ni är med mig lite då och då, inte bara när jag läser er.

Idag undrade jag t.ex. om Agnes fick ta med sig sin fina Nour hem från sjukhuset. Det fick hon!

Sandra på Talludden är ofta med mig när jag tänker hustankar. Vi ligger ju så lika och ofta har hon precis gått igenom något som vi just ska till att välja. Bra smak har hon också.

När jag dagdrömmer om att inte behöva jobba och bara få vara tänker jag på Linda i Amerikat som är hemmafru ett tag. En kreativ och härlig sådan. Jag tänker ofta på något hon har gjort eller skrivit, och ler.

Det här är bara några av alla er jag tänker på som jag aldrig har träffat. Klart man måste blogga - annars hade jag ju missat er och alla andra fina som jag inte har nämnt just nu. Jag tänker på er också.

Smygbloggaren

Maken kom just på mig. Jag skrev ett inlägg. Fy mig. Tillbaka till kaoset.

Tomt

För första gången sedan jag började blogga 071207 har jag inget att blogga om. Och då har jag bloggat nästan varje dag. De dagar jag inte har bloggat har jag inte kunnat pga ingen uppkoppling / ingen tid. Aldrig för att jag inget har haft att skriva. Kanske är det här början till slutet? Det är ju så trendigt att sluta blogga...

Idag har jag jobbat, ätit lunch, gått liten promenad i solen med kollegorna efter lunchen, jobbat, fikat med kollegor, jobbat, åkt hem, ätit middag, umgåtts med barnen, maken och min mamma, mailat Sjödalshusrepresentanten och nu sitter jag här. Det var inte mycket mer spännande än så.

Blogga

Min man badar barnen och från badrummet hör jag:
B L O G G A, B L O G G A, B L O G G A, nu så ska vi blogga. Med blossareklammelodin då.

Undrar om det är någon slags hint? Tror ni att han tycker att jag bloggar för mycket? Jag har ju en läsekrets att ta hand om, det måste prioriteras...

Fast ikväll ska det fyllas på fina ord i romanen är det tänkt.