Carpe diem

En lite sliten fras men det är verkligen sant.

Jag åt just middag (jag leker att jag är i Spanien där man äter sent) och hade morgonens DN till sällskap. Läste om en kvinna som har dött, 35 år gammal. Hon efterlämnar två barn, man, familj och en massa fina vänner. Det ska inte vara så.

Den senaste tiden har jag av förklarliga skäl tänkt en hel del på det här med att allt kan ändras på en kort stund.
En morgon går du till jobbet och allt är som vanligt. På eftermiddagen har du inget jobb kvar och inget är som vanligt. Ena dagen är du frisk och sliter på med livets alla måsten, nästa dag får du ett sjukdomsbesked som ändrar allt. Ena dagen har du ett barn och nästa dag kidnappas hon av en äcklig människa och mördas.

Ni fattar vart jag vill komma va? Fånga dagen och försök njuta. Trots alla sorger och besvär. Eller just därför. Och krama någon som behöver det.