Jag ger dig min morgon

5:03. Vaknar. Kan inte somna om. Huset tyst och stilla. Jag är rastlös i kroppen.
5:15. Börjar fundera på att gå upp. Ser en solstrimma. Funderar på att ta en promenad men det känns lite läskigt att gå ut vid 5 på morgonen. Det vet man ju att det bara är galningar ute då. Speciellt på ensliga öde vägar i förorten.
5:30. Går upp. Klär på mig, tar på mig linser och snörar på skor. Jag är en kvinna som behöver motion, får springa från galningarna.

Jag vet inte då vad som komma skall.

5:45. Går ut. Njuter av den friska morgonen, solskenet och de kvittrande fåglarna. Tänker att det är ett riktigt bra sätt att starta en måndag på. Faktiskt ett riktigt bra sätt att starta en hel vecka på. Kastar dock små blickar bakåt. Man vet aldrig.

5:50. Får syn på den. SKRIKER. Gör en rejäl sväng åt höger och springer. Jag springer och springer och springer. Hinner tänka att jag måste sluta springa för jag får faktiskt inte springa. Hinner inte tänka på att jag borde stabilisera bål och nacke om jag nu nödvändigtvis måste springa.

5:57. (Eller så, jag vet faktiskt inte). Slutar springa.

Börjar tänka. Var det faktiskt en orm? Finns det så stora ormar i Sverige? Var det en cykelslang? Jag tittade ju inte så noga, jag är ju livrädd. Kan jag ha tagit fel?

6:20. Är hemma igen. Väckarklockan har just ringt i mitt öra där Adam och Gry redan håller låda. Jag är fortfarande skakis. Väcker maken. Berättar om mitt äventyr. Höll på att ringa med gråten i halsen där runt 5:57 men jag sansade mig. Fattade ju att ormen inte kunde komma ikapp och så många ormar brukar det inte ligga på min promenad.

Maken inte så engagerad. Jag gör alla morgonbestyr och kan inte släppa tanken på om jag såg fel.

7:30. Ska åka till jobbet. Svänger bilen åt helt fel håll. Kör sakta. Tittar noga.
Jo. Där ligger den. Fet och glänsande, med bulle på sig. (I sig). Jag ryser, skriker till lite igen. Kör förbi. Vänder. Måste fota. Sträcker ut telefonen så nära jag kan samtidigt som jag tittar åt ett helt annat håll. Är livrädd att tappa telefonen. Det vore liksom bara för mycket. Min nylagade telefon på en orm. Hade aldrig kunnat ta upp den, hur mycket jag än älskar min telefon. Det hade känts mindre att betala för en ny.

Nu ligger ormen på facebook. Jag lider av att den ligger på facebook och i min telefon i min ficka och jag känner ju nu att jag måste lägga upp den här också. Men då kan jag inte gå in här något mer. Och min mamma har min blogg som startsida och hon är lika rädd hon. Men hon tittar inte så ofta i sin dator så hon kanske missar.

Det var min morgon. Och så ska jag fokusera på att jobba efter det?!

Nystädat

Idag gick jag in med skorna. Det är okej för mig att gå in med skorna, inte någon annan. Jag går alltid in med skorna. Jag har städat huset sedan jag var sex år gammal, I'm entitled to.

Så - när jag idag gick in med skorna innan min morgonpromenad tittade Stora E upp från frukostbordet och sa:

-Mamma. Varför går du in med skorna, det är ju nystädat.

Morgonpromenad med bekymmer

En sak som kommer att bli svårare att få till när jag börjar jobba (om mindre än tre futtiga pytteytte veckor) är morgonpromenaderna. Jag går inte varje dag men väldigt ofta. Och det är härligt. Vi har förmånen att bo i ett område med mycket natur och vatten, det är bara att välja vilken rutt man ska ta.

Imorse var jag ute och spanade på sjön. Det är ingen dålig start att börja dagen med lite glittrande vatten. Temperaturen var lagom, utsikten fin och radion spelade bra musik i lurarna. Ändå var det något som inte kändes bra. Det var väldigt öde ute idag och jag märkte att jag tittade bakom mig oftare än vanligt. Vet inte om jag ens brukar göra det. Det finns vissa skogsstigar jag undviker för det känns lite väl ödsliga men annars brukar jag inte vara orolig.

Så kom jag hem och åt frukost och läste tidningar. Lokaltidningen och DN. Lokaltidningen rapporterade om hur våldtäkterna har ökat i länet, och DN hade utförlig beskrivning om hur Englas sista stund i livet var.

Jag mår illa. Jag blir arg. Vad är det som får vissa att anse att deras behov ligger över alla andras? Varför tror de att det de gör är okej? Och varför ska jag känna mig orolig och dessutom känna mig helt övertygad om att aldrig släppa ut mina döttrar utan mig. Vad blir det för liv?

Ny vecka!

Ny vecka, nya tag. Härligt! Sitter och funderar på att ta en morgonpromenad. Det blir nog en. Har bara tränat två gånger på två veckor och mår dåligt över det. Har varit halvrisig och när jag har försökt träna har jag inte orkat ett dugg. Ett pass som jag brukar ha massor av ork över efter, tog helt musten ur mig. Kände då att det kanske var läge för lite vila. Men ikväll ska jag testa igen. Vill bara inte att något ska bryta ut pga träning, jag har inte tid att vara sjuk nu med slutspurt på allt pluggande, stundande koreabesök och spanienresa.

Ha en superbra måndag! *Viskar* Jag tycker att det är lite skönt med måndagslugnet som sprider sig i huset när Stora E och maken har åkt till jobb respektive dagis. Än så länge verkar Lilla E också rätt nöjd...

Och knappt har man skrivit punkt på den meningen så kommer hon och gnäller. Visste det!