Att ångra ett namn

När man namnger sitt barn så gör man ju det inte helt utan tanke innan. De allra flesta i alla fall.

Med Stora E var det lätt. Hon fick sitt namn direkt när hon kom ut, favoritnamnet från listan passade henne perfekt. Sedan fick hon även ett andranamn med direkt anknytning till listan, det får bli ett eget inlägg en annan gång.

Med Lilla E var det svårt. Det tog en vecka av namntestande och när vi hade bestämt oss sa vi "nu tar vi det innan vi ändrar oss igen!"

Det fanns dock ett namn som jag ville hela tiden, som maken tyckte var fint och som vi pratade mycket om. Men vi tog det inte. Det var någonting som gjorde att vi inte tog det, jag tror att maken inte var lika på som jag. Och jag var lite osäker på om jag ville döpa mitt barn till ett så ovanligt namn.

Jag ville att hon skulle heta Fideli. Istället fick hon ett helt vanligt tjejnamn på E. Ett fint tjejnamn på E men inte som Fideli.

Ju äldre hon blir, ju säkrare blir jag på att Fideli skulle ha passat henne perfekt.

Jag tror att min lilla fina E ska få ett tredje namn. Måste nog lägga till det så att jag i smyg kan börja kalla henne det och sedan helt plötsligt har vi liksom bytt.

Att välja namn…

Alltså. Folk snackar om att det är svårt att hitta rätt namn till sina barn. De skulle bara testa att namnge en hel skock med folk, samtidigt.

Jag har trasslat in mig lite i min roman. Det är en hel del karaktärer som behöver namn. Jag surfar in på svenskanamn.se och försöker hitta lämpliga namn. Eftersom personerna ska vara i ungefär min ålder fungerar ju inte namntoppen för 2007 direkt. Jag surfar lite på måfå, söker på 60+70-tal. Upp kommer massor med förslag på namn. Bara det att till de flesta namnen har jag konnotationer… Inte alltid bra konnotationer. Dessutom kan jag inte med att ta ett namn som någon jag känner bär. Då stryks en hel del av 70-tals namnen kan jag säga…

Det är ju inte bara att ta något namn, det måste ju passa in med karaktären, precis som med bebisar. Om jag hittar ett namn som passar så kan jag ge mig sjutton på att det någonstans i min bekantskapskrets finns någon som heter så. En gammal klasskompis eller någon kompis kompis. Värst av allt, någon kompis jobbiga kompis. Har ju inte direkt lust att ”hedra” någon jobbig människa med ett namn på en fin karaktär. Kanske ska jag uppfinna en massa dåliga karaktärer som kan få namn som folk jag inte gillar har. Men det vet jag inte om jag vill bjussa på. Sedan när jag är känd och ligger på topplistor så ska de inte kunna säga att de är med i min bok…. God, jag har storhetsvansinne!

För att ytterligare komplicera saken så dränks jag i namn på mitt jobb. Det finns alldeles för många namn som jag inte vill föra vidare…

Så, vad göra? Skita i om det finns folk som heter samma? Hitta på alldeles egna, underliga namn? Fortsätta surfa och krysta ut fula namn som ingen har? Skriva en roman med endast en, max två karaktärer? Kalla alla ”han” eller ”hon”? Göra som Martina Haag och utlysa tävlingar i bloggen? Tyvärr kan jag ju inte locka med samma slags priser som hon...

Vad tycker ni?