Åkte och handlade

Söndagstrött och fullproppad med farsdagstårta (som intogs hos min far) åkte jag för att fylla på inför morgondagens frukost.

Går lugnt i gångarna och stöter på en gammal bekant. Vi var en gång i samma föräldragrupp, det här var den manliga representanten från den familjen. Vi småpratade lite och han frågade om vi hade flyttat in i vårt hus än. Det frågade han sist också. "Jo, för ungefär 1,5 år sedan sa jag." Och log. Han gjorde en svepande gest mot min mage och sa "Och ska ni ha fler?".
Jag log igen. Men inom mig hatade jag.

Jag har för fan uppsvullen mensmage. Okej?!

Sådärja

Nu har jag fixat ormfobin och degmagen. Perfekt, jag är en handlingskraftig kvinna så jag gillar att jag kan kombinera två saker i en.

Denna handlingskraft tog oss idag på utflykt till Vällingby där den här crosstrainern har stått i en annan kvinnas källare och den var "knappt använd". Jag hoppas att jag ska kunna få den att jobba lite mer.

Hur jag menar med ormfobin?
Pinsamt nog så är det såhär. Sedan min snake encounter i maj har jag inte varit jättesugen på att gå på promenader. Jag har tvingat mig ut flera gånger men varje gång går jag med radarblick och avsöker området där jag går. Från sidan till sidan, hela tiden. Härom veckan såg jag någon obestämbar hög (kanske en liten ihoprullad orm tänkte jag) och vände om. Gick ett annat håll. Jag har ännu inte gått förbi stället där den vidriga ormen låg utsträckt i maj.

I veckan läste jag att det är ett riktigt ormår i år. Det hade jag redan räknat ut. Då bestämde jag mig. Nu blir det en crosstrainer igen. Japp. Jag har haft en förut. Inte fan hjälpte det mot degmagen då. Jag sålde den vidare och överst i annonsen stod det "knappt använd".

Men som vi konstaterade igår. Den som inte ens försöker lyckas aldrig.

En vecka nu

För en vecka sedan slutade jag med Coca-Cola light. Jag har inte börjat med någon annan slags Cola heller. Jag trodde jag skulle bli pigg och glad men igår slocknade jag i soffan 20:30 efter att ha varit osams med barnen under kvällen. Till mitt försvar får jag säga att maken också var osams med dem och att de var totalt ocharmiga. Så jag vet inte. Kanske ska jag börja igen?

Den här veckan tänkte jag testa att sluta med en annan sak. Kvällsmackorna.
Jag blir alltid tokhungrig vid 21-tiden. Jag tror att det beror på att middagarna inte är så lugna och fina. Men jag tänker att just kvällsmacka är rätt dumt. Så det satsar vi på den här veckan. Inga mackor på kvällarna. Det gick ju bra igår. Jag somnade...

Om den där videon bara kommer snart så försvinner nog magen fort som attan utan vare sig cola eller kvällsmackor. Blir bra det här.

Jag är rätt normalbegåvad

men ibland undrar jag lite.

Jag har under dagen klämt i mig några bitar kladdkaka. Jag åt macka till middag. Sedan suckar jag över min degiga mage. Eftersom jag inte bara suckar över saker i livet utan faktiskt gör något åt dem så tog jag tag i det här. Nu har jag klickat hem lösningen:




Annars kan jag ju bara följa de här träningsråden. Helt gratis.
Eller bara skippa kladdkaka etc ett tag...

Ny bloggkategori

Eller vad man säger.

Jag har inlett ett projekt för att minimera degmagen. Timingen är bra då det är december och båda mina barn fyller år, det är otaliga glöggfikan och annat myspys överallt. Det är extremt lätt att undvika kalorier i dessa tider. Men här i bloggen kommer jag varje dag att dela med mig av saker jag har låtit bli att äta. Bara för att visa hur duktig jag är. Och bara för att ha något att göra istället för att mofsa in allt i munnen.

Inget fredagsfika för mig idag!

Igår i soffan. Lilla E lyfte upp min tröja och tittade på min mage.

-Mamma. Du har stor mage. Har du bebis i magen?
- Nej. Jag har ingen bebis i magen. (Tyst i mitt huvud: och det är ditt fel att jag har stor mage, det är du som har legat där för tre år sedan, kan jag hjälpa att den har lite problem med att hitta tillbaka till sin rätta form? Va?! Kan jag det eller?!)

Å andra sidan satt hon i morse och tittade på mig när jag duschade. (Allt man ska stå ut med som mor).
-Vilka stora tuttar.
-Jajemen surrö. Har du tur kanske du också får det en dag.

Jag - en atlet.

Såhär är det. Jag har en degmage. En rejäl degmage som sitter där den sitter, envist. Jag gör vad jag kan för att få bort den men ibland glömmer jag mig. Jag råkar fika lite. Jag råkar äta lite godis. Jag råkar ta en kvällsmacka. Så kan det vara, man kan inte hålla reda på allt.

Ikväll var jag på Friskis. Under normala förhållanden (läs när ingen är sjuk och vi jobbar lagom) så går jag till Friskis ungefär tre gånger i veckan. Jag är vältränad, jag orkar massor. Men jag har en degmage.

Ikväll på jympagolvet kom jag på det. Under degen, under gäddhänget och under fettolåren - där finns det en atletisk, slank och jävligt snygg kropp. Faktiskt. Så är det.

Fotomodell för ett tag?

Nej tack! Allt om barn vill få in bilder på hur vi ser ut efter vi har fött barn. Jag kommer inte att skicka in en bild, det räcker med att de på F&S får se degmagen hoppa ur tröjan ibland. Och att Stora Es taskiga dagiskompisar säger att jag har en bebis i magen.

En till friskis

Idag när jag tränade på Friskis konstaterade jag att:

Ett pass på friskis är som att föda barn. Man vet att förr eller senare är pinan slut och man kan börja skörda frukten av sina ansträngningar.

Ledaren tog till den äldsta lögnen i boken. ”Ni är bästa gruppen på det här.” Vi vet att hon ljuger men ändå blir vi barnsligt lyckliga och skuttar i lite extra för att visa hur duktiga vi är.

Tjejen med den smala och vältränade kroppen i coola träningskläder inte ens orkade hälften av övningarna. Det orättvisa med det är att hon har drömkroppen och jag som är stark och uthållig ändå har degmage och gäddhäng. *Viskar* Ja, hon kanske bara var ur form men ändå.