Det här med hur man hanterar ett pass på Friskis

Igår var jag och jympade lite. Det var inte bara jag där, det var pretty crowded. (Jag vet hur man säger på svenska, jag ville bara vara lite cool). Jag har lite problem med när det är för mycket folk. Jag gillar inte när det är crowded. Jag gillar inte när man står för nära mig och jag gillar framförallt inte när man står för nära (läs: på) och man flaxar åt helt fel håll. Jag köper att det kanske inte är så lätt men va f-n. Flytta på dig till dit där du inte stör någon då (längst bak).

Hur som helst. När det var pretty crowded och jag hade en människa på mig (hon måste ha gillat svettlookme) så hade jag fullt upp med rörelserna för det var ett nytt pass. Det var lite trixigt. Och trångt. Ibland tappade jag bort mig lite. (Ungefär som nu när jag försöker skriva om det här och bara gör parenteser hela tiden). När jag tappade bort mig tjuvkikade jag lite på hur de andra verkade hantera det här.

Det verkar som att det här med att hantera ett nytt pass på Friskis är lite som man hanterar nya saker i övriga livet.

Det finns de som tycker att förändring är bra och att frågetecknen kring vägen nog löser sig. Gör de inte det så hade de i alla fall kul längs vägen. De här människorna är positiva och glada och tar sig an de nya utmaningarna med ett leende. Sån är jag inte.

Sedan finns det deras raka motsats. De som knappt försöker. De flaxar åt helt fel håll, har inte koll på en enda grej. De surar och klagar och om de har lite driv så lämnar de den så kallade utmaningen och försöker hitta tillbaka till något tryggt och välkänt. Nej. Sån är jag inte heller.

Sedan finns det de som är lite motsträviga först. Som tveksamt tänker att det här kan nog vara bra. Kanske. Eller inte. Jo. Det fungerar. Om man gör så här. Eller om man ... De vågar sig ut, blir lite vingklippta av något som strular längs vägen. Men så testar de igen. Och nog sjutton fungerar det. Nästan alltid. Försiktigt ändras det osäkra ansiktsuttrycket till ett som ler. Och de vet att det går. Om de bara får plats och slipper ha någon som andas dem i nacken. Och andra intima ställen. Sån, sån är jag.

Snart

hittar man mig på ett friskispass. Det har jag inte varit på sedan i ... hmm .... ? Februari? Mars? Jag fick lov av min sjukgymnast för några månader sedan men jag har inte hunnit. Patetiskt. Jag har ett sexigt FaR-kort och det är få pass det gäller för så de passar inte in med mitt tjusiga livspussel. Men nu så. Snart kör vi. Wish me luck, jag lär väl orka i fem minuter eller så.

Säljes: Get rid of the mummy tummy dvd

Nästan ny, knappt använd. Special price for you.

Njae. Den är inte bra. I början kändes det jättebra. Fick till och med lite extra uppvärmning av att springa upp till Stora E ett par gånger, hon var inte sovsugen.

Sedan var jag igång och tänkte att jag nog visst kan köra det här i en timme (speltid 60 min). Men så drog hon fram det där rosa bandet. Jag har inget gummiband. Det står ingenstans att man ska ha ett gummiband. Jag försökte improvisera.

Hennes röst hörs knappt över musiken så jag missade när hon bytte rörelse till dem utan gummiband.

Och musiken. Nu får jag erkänna att jag inte direkt är hemma på porrfilmsmarknaden men det är typisk porrfilmsmusik. Bakgrundsmusik som är entonig och meningen är att den ska vara diskret men den tar över just för att den är så förbannat dålig.

Och så ledaren. Hon ler nästan inte alls. På Friskis ler de hela tiden.

Och så det värsta. Hon har ju magmuskler men snyggare magar har jag sett. T.ex. på Friskis. Och ursäkta. Om man säljer en produkt som heter "Get rid of the Mummy tummy" så ska man kanske ha tagit bort den själv först. Vet inte, jag är ingen säljare så jag kanske har fel.

Kanske ska köpa en friskisdvd istället? Eller bara fortsätta att gå dit?

Jag har bestämt mig

Jag ska börja springa. Löpa. Jogga. Kärt barn har många namn.
Kärt och kärt, jag hatar att springa.

Jaha ja. Det där verkar ju logiskt. Men jag har några argument.

1) Jag har tränat på Friskis i åratal. Ibland är jag jättepeppad, ibland pausar jag. Just nu har jag haft en lång ofrivillig paus på grund av påkörningen i december. Nu har jag testat tre pass och det känns sådär, det gör lite ont i nacken efter träning. Måste ringa sjukgymnasten och kolla av hur jag ska tänka nu.

Men jag förutsätter att jag kan fortsätta träna. Och jag lyckas väldigt sällan hitta pass som passar mina tider. Jag har dessutom börjat tycka att det tar tid. Det tar nästan två timmar att träna i en timme, jag åker ofta en halvtimme innan passet börjar och innan jag är hemma efter passet har det nästan gått en halvtimme till. Hittar alltid någon jag känner att prata med en stund, vet inte vad som händer men tiden går. Två timmar för att träna en. Ineffektivt!

2) När jag går mina morgonpromenader så möter jag några olika typer av människor. a) De som är ute och går, som jag. Vi är alla lite lugna och lite runda och goa. b) De som rastar hunden. De är av olika kroppstyper. c) De som springer. De är smala. Alltså blir man smal om man springer.

3) Huvudpersonen i min bok springer. Hon springer och gillar det. Jag måste lära mig hur det känns. Fast jag hatar att springa. Jag kallar det research och då kommer det att kännas helt rätt.
Så. Vi bor jättenära naturen. Vi har bra terräng runt knuten, vi har bra vägar med lite upp och lite ner och lite rakt. Jag tänker att det måste vara det enklaste i världen att snöra på sig ett par skor (och sport-bh, träningskläder, lurar i öronen och rätt plagg för rätt väder) och bara sticka iväg. Då kan ju ett träningspass börja utanför dörren och så är man klar när man kommer tillbaka. Hur simpelt som helst.

Så nu har jag börjat nosa på det här. Kollat upp lite viktiga tillbehör.
T.ex. det här fodralet till min iPhone. Ett måste. Men jag undrar om mina lurar kommer att sitta kvar i mina öron när jag joggar och viftar med armarnar?

Jag söker också igenom appstore för olika program där jag kan bokföra mina framsteg. Jag jämför och funderar.

Snart ska jag börja fundera på vilka löparskor och vilken outfit jag behöver. Det är tur att det snöar för det tar nog ett tag innan jag är redo för det här löpningsprojektet.

Att betyda något

Jag var på Friskis ikväll. Där mötte jag en gammal elev, vi satt och pratade lite innan passet. Hon har börjat på gymnasiet, samma som jag gick på. Jag berättade hur jag fick jobbet på hennes högstadieskola, att det var på goda rekommendationer från en som jobbar på hennes nuvarande gymnasium. "Det var tur det, så att man lärde sig något."

Det är så skönt att få höra en sådan kommentar. Att hon säger det gör att jag känner att det jobb jag gör faktiskt har betydelse. Det finns i alla fall en person som tycker att jag har gjort skillnad, och gjort saker bättre än innan. I alla fall för henne.

Sedan började jympan och i havet (det var fullproppat då det var snyggaste och bästa ledarens pass) av folk fanns min konfapräst. Hon visste precis hur hon skulle hantera en tvivlande liten fjortonåring där i slutet av 80-talet. Eller var det i början av 90? Hon visste det så väl att hon senare fick både viga mig och min man, och döpa Stora E. (Sedan gick hon i pension). Hon är en mycket betydelsefull person, hon har varit med mig och min familj under otroligt viktiga händelser.

Så där, en helt vanlig måndagkväll på Friskis & Svettis var vi några viktiga personer i jympahavet. Min elev, jag och min präst. Vi är VIP. Något alla borde få vara någon gång.

Var på Friskis ikväll

Jag har tränat hela sommaren och det har varit väldigt glest på jympagolvet. Skönt tycker jag som inte gillar att ha folk på mig när jag jympar. Den enda människa jag vill stå nära är ledaren. Honom eller henne trampar jag nästan på tårna, så nära står jag.

Nu har jag haft uppehåll ett par veckor. Att flytta, måla hus och börja nytt jobb tar ut sin rätt. Jag har inte orkat gå dit.

Ikväll var jag där. Lite av en premiär. Favoritledaren, nytt pass och nya tag. Laddad.

Men det var inte bara jag där. Det var ettriga människor som inte förstod vilken plats som var deras, och vilken som var min. De stod för nära och förstod inte när vi skulle gå till höger, inte heller när vi skulle gå till vänster. De bredde ut sig, de flaxade och var i vägen. Till slut himlade jag inte längre med ögonen bara inombords utan hoppades faktiskt att vissa skulle kunna ta en liten hint.

Nä. Om ni var borta hela sommaren ska ni inte komma nu heller. Väck! Låt mig jympa ifred!

På friskis

Ikväll tog jag mig till Friskis. Det var skönt! Kan ju inte säga att jag har legat på latsidan de senaste dagarna men det var skönt att få röra sig och använda musklerna på ett bra sätt.

Eftersom jag förmodligen har någon slags bokstavskombination och borde få diagnos så kan jag inte bara jympa. Jag måste sysselsätta hjärnan med att antingen sjunga med i låtarna eller tänka på annat. Idag tänkte jag på annat.

Jag roade mig med att låtsas att alla motionärer var lärare. Jag bestämde sedan vilka sorts lärare de var.

Den mulliga mörklockiga kvinnan i urtvättad t-shirt och grå mjukisbrallorna var en solklar bildlärare. Hon såg sådär halvflummig och bohemisk ut.

Kvinnan i slingat blont hår, också lite mullig men mer kurvig, som jympade med bestämda rörelser - hon var en matte/no-lärare. (Naturorienterade ämnen). Hon verkade van att ta för sig.

Medelålders lagom-över-magen-tjocka kortklippta kvinnan var såklart hemkunskapslärare. Hon såg ut som en sådan som gärna toppar det mesta med lite vispgrädde men skenheligt står i klassrummet och låtsas att råkost är det godaste i världen.

Kortklippte, välansade, vältränade mannen i sina bästa år var förstås rektor. Det brukar ju vara sysselsättningen för män i skolor.

Det fanns också en skäggig man som såg rejäl och sympatisk ut. Träslöjdslärare. Utan tvivel.

Kvinnan runt 40 med lite runt ansikte såg precis ut som en so-lärare. (Samhällsorienterade ämnen). Hon såg lite halvtråkig, rejäl och allmänbildad ut.

Superatlettjejen med noll fett, kortklippt hår och tvättbrädsmage hade jag önskat att hon var idrottslärare men de ser faktiskt väldigt sällan så ut. De är rätt normala, som tur är. Hade hon varit någon slags lärare så var det nog inte i en vanlig skola utan kanske yogainstruktör. Eller personlig tränare.

Tjejen med lockigt långt hår och snällt leende, hon måste vara förskolelärare. Det är sådana som hon som jag vill ska ta hand om mina barn.

Den enda kategorin jag inte riktigt kunde hitta var språklärare. Ingen såg cool nog ut. ;)

Stinky friskis

Råkade idag under ett friskispass hamna i utkanten av ringen och UUUUUUUUUUUUUUUU. Vad är det för fel på vissa människor? Är det farligt att ta en dusch ibland? Kanske tvätta sina träningskläder någon gång?

Jag får kritik och gliringar från olika håll över hur ofta jag duschar.
Okej.
Jag kanske inte är snäll mot min torra hud.
Jag kanske inte är klimatsmart.
Jag kanske har riktigt höga elräkningar.

Men en sak ska ni veta. Nästa gång ni tränar och känner stanken av äcklig människa så kan ni vara säkra på att det inte är jag. Jag doftar gott då det sällan har gått mer än 10-12 timmar sedan jag duschade sist. Jag har rena kläder. Kanske är det därför de ettriga minsann ska klättra på mig?

Nu går jag och sover. Nyduschad.

Ett kärt återseende

Jag och Friskis hade återträff ikväll. Det var kanon. Vi hade saknat varandra. Vi hoppas att vi får se varandra snart igen. Vi behöver det, båda två.

Såhär tänker jag

Nu drar jag till Friskis. För att i någon mån begränsa skadan som chokladmoussetårtan kommer att göra...

Friskis läser inte min blogg

Hej Friskis & Svettis!
Jag fick hem Friskispressen idag och fick ett brev bifogat. Ni saknar mig och jag har inte tränat sedan sommaren och ni hoppas att jag vill komma tillbaka.

Hmmm. Jag tränar 2-4 ggr/veckan! Köpte nytt kort i augusti och det är väl använt.

Nu skriver jag inte för att försvara mig men jag tänkte att ni kanske ville veta att antingen fungerar inte det rapporteringssystem som ni använder eller så kanske mitt brev bara hamnade i min tidning av misstag.

Mvh,
Pernilla
-Flitig svettis.

Och nej. Det är inget skämt. Jag har faktiskt just mailat iväg detta till min Friskis & Svettis. Glömde dock att länka till mitt inlägg om danspasset. Kanske lika bra, förmodligen hade jag blivit portförbjuden...

Oj vad livet är jobbigt

Jag skolar in Lilla E på dagis. Jag har kommit loss två dagar från jobbet och då har jag avlöst maken som redan har skolat in henne i en vecka. Efter ett utdraget utbrott från Stora E kom jag med Lilla E 20 minuter försent till hennes avdelning. Efter ungefär 10 minuter skickade de hem mig. Jag ska återvända 13:30. Det här med dagisinskolning är ju jättejobbigt. Käre make. Jag förstår inte varför du klagar så. Det är ju inte ett dugg jobbigt.

Todeloo. Nu drar jag till Friskis & Svettis på lunchpass. (Frågade dagis om lov och jag fick).

Nattvakten sjuk

Duracellkaninen blev sjuk igår. Han kom hem från jobbet med 38,3 och låg lite spak i soffan hela kvällen. Jag fick tvinga mig på omvårdnad i form av saft, mackor och glass. Tyvärr hann jag inte informera döttrarna om att nattvakten var sjuk och att det tyvärr inte fanns någon vikarie.

Önskar att jag hade hunnit det för då kanske inte Lilla E hade vaknat när klockan var runt 2, 3 och 4. Och när hon väl somnade om så hade väl inte Stora E vaknat klockan 5.06 för uppstigning.

Jag: -Det är fortfarande natt, man ska sova nu.
E: -Men det är så ljust, jag kan inte sova. (Hon har heltäckande mörkläggningsgardin så det känns inte helt sant). Mamma, jag har verkligen försökt.

Hon fick lov att gå upp och sitta på soffan och läsa böcker. När vi hade bökat klart med allt som skulle fixas var klockan 5.40 och jag övervägde att faktiskt gå upp. Gick och la mig istället och somnade faktiskt om. Enligt egen utsago så gjorde även Stora E det. "Mamma, jag sov på soffan".

Makens väckarklocka ringde klockan 07 och då var han frisk som en lärka igen. Hävdar han. Fan tro't.

Ikväll hittar ni mig först på Friskis och sedan här, på världens bästa pysselställe! Jag har fått äran att få hjälpa till med bröllopsinbjudningskort! Alla går inte och smyggifter sig på sina barns dop - hör ni det ni vissa typer som blåste mig på konfekten? ;)

Ett strävsamt par

Jag var på Friskis ikväll. Jag och några andra tappra själar. Det är underbart att träna i slutet av terminen, det är så folktomt. Skönt! Dessutom var det en superledare, jag har varit dålig på att pricka in hennes pass men varje gång det sker blir jag glad!

Mitt favoritpar var där. Det är ett äldre par och de är så söta. Hon har vällagt, lockigt hår och ser snäll ut. Han jympar hela passet med två sittdynor nedstuckna i sina shorts, på ryggen. De jympar alldeles nära varandra och varje gång vi ska ner på golvet så ger han en av dynorna till frugan. De är så söta att jag nästan börjar gråta när jag ser dem. Så vill jag också ha det när jag blir gammal.

Upon request: A post in English

This message will not follow in Swedish. This one is for you Annie.

Today is countdown day!

Our friend Kim is on her way. All day she is on her way. Countdown started this morning at 7 when we got up. This is when she got on her plane. And there she is now. There she will be for quite a while.

Meanwhile I’ve been starting this day off:

I was at the mall right when it opened.
I tried on four pairs of jeans and bought one. I have no idea if they fit well, while trying them on I was chasing a fugitive. Not to bore you with all the details, let me just say I was at certain points happy that I was the only one in the dressing room area… She kept opening my door. When I managed to keep it closed by balancing on one leg and holding the door with the other leg, she saw her way out underneath the door. Which I guess is good, I like creative solutions especially from my kids.

After that we went to Friskis & Svettis. I have a slight memory of bringing a certain American friend there once… It is a very Swedish way of exercising, that’s for sure. I always go on Wednesday lunch class because they have ladies watching the kids then. Little E (that is her name here in the blog) likes being there but today she was a bit mad at first because the usual overload of toys wasn’t prepared. Shortly after our arrival it was well taken care of and I could go to my class. She hardly looked at me when I got back in there an hour later.

Going home in the car, she fell asleep in two seconds. This means I am on a break!

Which just ended I hear. “Mamma, mamma, mamma” from the bedroom. I am quite sure I don’t need to translate that.

After lunch, shower and picking Big E up at preschool, we are going wine shopping. It is a great excursion with kids.

En till friskis

Idag när jag tränade på Friskis konstaterade jag att:

Ett pass på friskis är som att föda barn. Man vet att förr eller senare är pinan slut och man kan börja skörda frukten av sina ansträngningar.

Ledaren tog till den äldsta lögnen i boken. ”Ni är bästa gruppen på det här.” Vi vet att hon ljuger men ändå blir vi barnsligt lyckliga och skuttar i lite extra för att visa hur duktiga vi är.

Tjejen med den smala och vältränade kroppen i coola träningskläder inte ens orkade hälften av övningarna. Det orättvisa med det är att hon har drömkroppen och jag som är stark och uthållig ändå har degmage och gäddhäng. *Viskar* Ja, hon kanske bara var ur form men ändå.

Fredagspass

Det var ett tag sedan jag skrev om min stalker. Det är för att hon inte har varit på något pass på länge. Idag var jag och tränade och då dök hon upp, nästan sist kom hon in i salen. Och jag höll på att le glatt och säga hej, kul att se dig. Som tur var hann jag komma ihåg att jag är svensk i Sverige och att man inte gör så. Vid ett tillfälle möttes våra blickar och idag tränade vi nära varandra, jag tror att vi hade saknat varandra.

För övrigt behöver jag nya träningskläder. Min helsvarta outfit kändes idag mest blaskig. Urtvättad är kanske ordet I'm looking for...

Besviken

Här har jag längtat otåligt i en vecka på att min tv-kväll ska återuppstå.
Jag brukade i höstas titta på Men in Trees och sedan Grey's Anatomy på onsdagar, en helig kväll. Nu tittar jag på Men in Trees och det är verkligen inte bra. Sitter och surfar och bloggar och allt möjligt under tiden. Kanske är det jag som är rastlös idag eller så är det verkligen dåligt...

Var på Friskis på ett kanonpass, det är så intensivt att jag inte fixar att sjunga med, lite knäckande. Stalkern var där, vid flera tillfällen stod vi jättenära varandra. Kanske har vi någon magisk energi mellan oss...? Hon var helt klädd i svart, kanske läser hon min blogg?

Tankar om dagen

Idag har jag varit och tränat på Friskis igen.
Knästrumpan var där. Oversized t-shirts var där.
Min stalkare var där. Har nog aldrig berättat om henne.
Jag känner mig stalkad av en tjej som alltid tittar på mig och idag stod hon nästan PÅ mig och tränade. Kanske för att passet var nästan fullt men jag tror att det var för att hon stalkar mig.

Jag var trött och tappade bort mig lite hela tiden.
Såg en annan som också sjöng med. Vi är inte så många faktiskt. Jag sjöng inte med så mycket idag, tycker det ser töntigt ut om man tappar bort sig samtidigt som man sjunger. Det blir lite IQ (kan inte tugga tuggummi och gå på en gång, Magnus Uggla) över det hela då.

Vid ett tillfälle var en av långsidorna fylld med bara svartklädda motionärer. Det var såååå snyggt! Esteten i mig ville genast tvinga Friskis att ha färgteman och nobba folk som har fel färg på kläderna. (Måste vara en kvarleva från när jag hängde på Bröllopstorget och var en bridezilla). Men det var så snyggt.

För övrigt får jag en massa mail från en till mig väldigt kär person som befinner sig på det här stället. Ett av mailen avslutades med "nu kliver jag ut på Manhattan".

Tjena. Själv kliver jag ut i det riskladdiga köket, den grusiga hallen och det av tvätt översvämmade badrummet. Fast här finns något som Manhattan inte har. Världens finaste tjejer som just nu ligger och sover efter att ha väckt varandra ungefär tre gånger var...

Singing bee

Just hemkommen från ett superduperpass på Friskis och konstaterar nöjt: Även friskisledare sjunger med. Degmagen fick för övrigt skumpa rejält!