Adjö Skrivarmamma

Ni som har följt mig länge. Tack. Stort, jättetack. Jag är så glad för att ni har hängt här, läst allt mitt babbel och alltid hejat på. Tack! 155 410 besökare har det blivit sedan 07-12-07. Jag vet att vissa kanske har det besöksantalet per dag i sina bloggar men jag är skitstolt över min besöksstatistik! Tack!

Jag älskar min blogg och jag får töntigt nog tårar i ögonen när jag nu skriver sista inlägget här. (It's a blog damn it!) Min Skrivarmamma. Bloggen startade jag för att inte terrorisera min omgivning med mail (ja just det förläggaren, mejl) om mina döttrars förehavanden. Tänkte att det var bättre att de som var intresserade kunde gå in och läsa själva, istället för att spammas med små kåserier om hur otroligt intelligenta och fina just mina barn är. 

Ganska snart fick bloggen en ny inriktning. Jag fick för mig att jag skulle skriva en bok. Det var ju inget som kom som en blixt från klar himmel direkt. Jag har, för att använda en klyscha, alltid skrivit. När jag gick i första klass producerade jag flest böcker i klassen. Bl.a. den självbiografiska (kalla det gärna en nyckelroman) "Sofia flyttar till Stockholm" Njae. Hon kanske hetta Mikaela. Jag minns inte. Men jag minns handlingen mycket väl. Jag skrev också "Sagan om limpan." Om en brödlimpas färd från bageriet till sitt nya hem, där den åts upp. Ni ser. It was meant to be.

Det som fick igång mig var att jag läste någon bok som jag tyckte var rätt dålig. Och tänkte det klassiska. "Ha, det där kan väl jag också göra. Om inte bättre." Sedan var jag del av publiken under en tv-inspelning till showen "Läckberg & Rudberg". Där Denise pratade om att komma igång att skriva. Och sa att hon hade talat om för alla att hon skulle skriva en bok. Och så gjorde hon det. Och jag insåg det som jag faktiskt egentligen visste. Om man inte bestämmer sig så blir det inget.

Så. Jag skrev i min blogg att jag minsann skulle bli författare. Anmälde mig till en skrivarkurs. Började stalka författare. Blev en författarwannabe. Och ibland skrev jag. Men mest bytte jag jobb, byggde hus och tog hand om mina barn. Med hjälp av min man. Ni vet, han som jag är happy happy med.

Bilden ovan skickades igår till min egen privata psykolog. I ren desperation över att ha glömt mina flipfloppar hemma när jag skulle sova på hotell utmanade jag till slut alla mina rädslor och fobier och la mig i sängen med skitiga byxor. På täcket där jag skulle sova. Oh my god. Ni ska veta att det här, det är ett stort steg. Kanske inte för mänskligheten, men för mig,  Pernilla Alm. Som ska bli är författare. Ha!

Häng med till nya bloggen nu!

Och titeln är ....

... här!  Välkommen dit.
Lägg till som favorit för snart flyttar jag!

Frida i radio

I söndags kunde man ju höra mitt namn på radio och det är jag väldans stolt över. Idag kunde man i Skåne höra Frida Skybäck. I en väldigt intressant intervju! Gå och lyssna!

Själv går jag och sover då jag håller på och snorar igen. Tänk, det var nog 2-3 veckor sedan sist va? Kanske att man inte ska ränna runt så mycket utan ligga hemma och sova istället. Ja. JÄTTEKUL.

Min förläggare var på Morgonpasset idag

Och när hon väl hade slutat tjata om En dag så kom hon till det väsentliga. Lyssna här! Extra noga i mitten.

Här hittar du alla klipp från programmet.
Bild: www.sr.se

Att vara rädd för sin bok (sina läsare)

Kajsa Ingemarsson skriver mycket klokt om hur det känns att släppa en bok.

Hon skriver att det är döläskigt för vem som helst kan nu tycka vad som helst. Hennes kloka lösning: "Vad som är viktigt för mig i den rädslan, är att bottna i känslan av att jag faktiskt gjort så gott jag kunnat. Det är det enda skydd jag kan svepa mig i. Jag har skrivit den bok jag fått till mig att skriva, jag har tecknat ner historien efter bästa förmåga, och jag har putsat och polerat på texten tills jag inte förmådde mer. Jag kunde helt enkelt inte ha skrivit en bättre bok."

Jag brottas ju med den här rädslan nu. Det är på riktigt nu, folk kommer att läsa. Tänker på det när jag redigerar. Funderar på vad folk kommer att tänka, tycka och känna. Och så funderar jag på om alla måste läsa alla sidor. (Kan man riva ut sexscener t.ex?)

Jag kommenterade Kajsas inlägg:
"Hmmm. Just det där är ju det jag är rädd för. Jag kommer att ha gjort mitt bästa och om alla/många/några dissar/ogillar/hatar så är det ju jättehemskt. För då var mitt bästa inte bra. (Och då är inte jag bra). (Och det betyder med min logik att då gillar inte folk mig, som människa). Gud. Skärpning på mig!

Det gick bra när det var manus för utskick men nu när jag har fått kontrakt och det faktiskt blir en bok  HJÄLP!

Även om det inte verkar så så är jag i alla fall överlycklig för att det ska bli en bok och den ska bära mitt namn och den kommer att ha många timmar investerade i sig. Och jag funderar på att ha alla mina friex i mitt sovrum i bokhyllan jag ser direkt när jag vaknar. För jag kommer ändå att vara stolt. Och livrädd."