Dagen hos sjukgymnasten

Denna historia tar sin början i juni 2007 när jag och äldsta dottern stod still i en rondell p.g.a. köbildning. BAM så blev vi påkörda bakifrån och jag fick genomlida nackont under sommaren. Framåt augusti kändes nacken okej och allt var frid och fröjd.

I september insåg jag att jag hade haft ont i huvudet varje dag i två veckor och började bli lite väl kompis med den intelligenta värktabletten. Jag ringde optikern och begärde ögonkoll. Kom dit och fick veta att jag inte hade några nya problem, bara samma gamla kassa syn. Optikern talade dock om att nackont ibland kan vandra upp till huvudet. Ringde min doktor som nog snart skriver hypokondriker i min journal…. Kan inte ens räkna hur många gånger jag har ringt honom under 2007… Han lät dock uppriktigt oroad och bad mig att direkt ringa sjukgymnasten och boka tid. Det gjorde jag och hamnade hos en trevlig gotländska som hade tre veckors väntetid. Jag skulle även boka tid hos doktorn himself för annan åkomma och effektiv som jag är bokade jag in allting samma dag för att underlätta logistiken. Trodde jag. Efter att ha bokat alla tider skickade jag ett prydligt mail till min käre make. Fick till svar att det var inga som helst problem att jag hade så många hälsobekymmer, han skulle absolut ta hand om lillpluttan under tiden som jag var hos den ena hälsoinstitutionen efter den andra.

Så kom dan före dan. När barnen väl var utslagna ur leken och vi hade fått undan tvätt, disk och diverse dammråttor så ställde jag frågan som jag faktiskt redan visste svaret på.
-Hur blir det imorgon?
Den ärade maken försökte se oberörd ut och låtsades som att det regnade och sa att det fixar vi. 15 år tillsammans gör dock att man fort ser om någon menar det den säger eller inte, och efter några sekunders verbal tortyr så kröp det fram att han tyvärr hade glömt bort att inte boka upp viktiga saker just den här aktuella dagen trots att han tre veckor tidigare fått ett mail om hur denna dag borde ha hanterats. Däremellan hade det pågått vissa påminnelser, dock inte precis dagarna innan.

När vi så hade surat lite på varandra ett tag så kvarstod faktum att ett stycke öm moder skulle till sjukgymnast och ett stycke bebis stod utan passning eftersom den rätt skamsne fadern hade bokat upp sig på hela tre stycken mycket viktiga möten hela dagen. Den lätt uppgivna modern insåg att det bara var att ta med sig denna livliga och oftast mycket charmiga bebis till sjukgymnasten.

Så kom vi då dit och det var som en scen ur en sån där amerikansk film där mamman försöker göra karriär med bebis på kontoret och allt går fel. Typ.

Lilla fröken E som brukar vara helt underbar och charma alla, var okej i början men ganska snart började hon gnälla. För en stund gick det okej att muta med smörgåskex men sedan blev det värre och värre. När vi hade kommit så långt att sjukgymnasten skulle massera och dona på min vad- muskeln-nu-hette så satt E på golvet och gallskrek så att tårarna sprutade och golvet blev blött av tårar och snor... Som tur var hade sjukgymnasten just börjat jobba efter sin föräldraledighet så hon var inte direkt känslig eller irriterad men hur dum kände jag mig inte?!! Fick såklart avbryta behandlingen och lyfta upp lillskruttan. Det hjälpte inte, hon var helt hysterisk och blev ju helt slut trots att hon var ganska nysoven. Det hela slutade med att E låg på min mage och snyftade medan stackars sjukgymnasten försökte göra ett bra jobb med min nacke...

Suck och pust. In på Ica, köpa lunch, in i bilen och hem. E toksomnade och kunde utan problem lyftas in i sängen. Det gav mig i alla fall en lunchrast under vilken jag hann ta emot några viktiga samtal och äta i lugn och ro. Sedan var det lite nervöst, skulle hon hinna vakna i tid för att få mat innan nästa hälsoträff? Hon skötte sig perfekt, vaknade 45 minuter innan vi skulle vara hos doktorn och hon hann både äta, leka och få ny blöja innan det var dags för avfärd.

Hos doktorn gick det bra, han fick höra en utläggning om hur dåligt det gick tidigare på dagen så han smörade järnet för unga fröken. Hon fick leksaker och sån där ”glasspinne”. Den var poppis.

Pust. Sedan stack vi till dagis och hämtade en trött och trumpen storasyster och när hela ekipaget var installerat hemma ringde jag den skamsne maken och frågade när han skulle komma hem och han förstod exakt vad det betydde. Han kom hem en halvtimme tidigare än vanligt och tog över barnen och jag åkte till ett shoppingmecka för att köpa en mascara men kom hem med lite mer än så….

Nu undrar jag bara. Hur länge tror ni att jag kan mjölka den här? Just nu är maken väldigt välvilligt inställd och hur länge kan man dra nytta av situationen?