Om att ha koll på sina barn

Jag fixar faktiskt inte att låta mina barn springa hit och dit själva. Jag känner mig ofta fånig, töntig och lite lätt hysterisk men sedan de föddes så har jag koll på dem. De får t.ex. inte springa över till grannen utan att jag ser dem, de får inte springa runt hur de vill i affärer och så vidare.

Hemma känns det tryggt och bra, jag har säkrat det jag måste säkra men vi har några farliga ställen i trädgården och när de är där, då har jag koll.

Jag är jävligt irriterad på att man ska behöva vara såhär, som jag är. Men tydligen måste man det. Blir äcklad, arg och ännu mer arg. Och sorgsen.

Bra dagsverke

På dagis har flera av grindarna varit trasiga sedan snön kom. Detta har gjort att folk (föräldrar!!!) inte stänger efter sig. Vilket gör att det är fri lejd ut från dagis för små människor. Utanför finns stora snöhögar som ger förare på hala vägar skymd sikt. En väldigt dålig kombination.

Jag har sagt till personalen som har sagt till ledningen. Jag har sagt till ledningen och mailat dem. Inget har hänt. Idag ringde jag kommunen. Blev hänvisad till skolan som ska felanmäla. Detta precis efter att kommuntjejen hade talat om att skolan hade felanmält. Då är det väl inte så stor idé att skolan felanmäler igen va? Då surnade jag till.

"Vem är ansvarig NÄR det händer en olycka med ett barn som har smitit ut?"

Jag fick namnet på den personen och skickade iväg ett sakligt mail som avslutades med en fråga. "När ska grindarna fixas?"

Efter ett par timmar fick jag svar.
"Vi ska laga grindarna i eftermiddag, Mvh XX".

Jag är jätteglad för att de ordnade det här idag (har dock inte hunnit kolla).
MEN.
Som lärare blir jag så trött. Ingenting betyder något när det kommer från lärarna. Så fort föräldrar ryter i, då händer det saker. Men när lärare/personal påtalar samma saker så gnäller vi bara.

Skönt att få byta sida ibland så att man får igenom något.