Titanic

Någon gång i maj (tror jag) öppnade Titanic-utställningen på Djurgården. Dit har jag velat gå sedan dess. Jag har inte lyckats. Det kom altanbygge, magsjukor, gipsat barnben, flytt och husmålning i vägen.

Men idag så skulle jag minsann, det var välplanerat i minsta detalj. Familjen lämnades vid Aquaria där de skulle titta på hajar. Och jag gick mot Båthall 1. Bara för att se den läääääängsta kön jag har sett på länge. Jag är inte gjord för köer. I don't do them. Så enkelt är det bara. Inget är värt att köa för länge för. Inget. Så nu har jag inte sett utställningen. Och nästa helg stänger den.


Jaha. Big deal, tänker en del. Ja faktiskt.

Uppmärksamma läsare vet att jag är ett titanicfreak. Jag har alltid varit det. När jag var väldigt ung upptäckte jag och syrran att Stadsbiblioteket i Halmstad hade gamla dagstidningar i källaren. Snabbt letade jag upp 1912 och april. Hittade tidningen som rapporterade om Titanics förlisning. Stort.

Jag väntade länge och tålmodigt på filmen Titanic. Inte för att jag var så himla ivrig att se Leo och Kate, mer för att få se båten. Hur det såg ut. Det slumpade sig så att jag åkte till U.S.A. när filmen hade kommit ut där, men inte här. I was in heaven!

Och eh... Det finns en bok som heter "I died on the Titanic". Jag köpte den utan att blinka. Jag har ju nämligen en teori om att min fanatism grundar sig i att jag var med på Titanic. Och sedan återföddes nästan på samma tidpunkt som jag dog...

Sådär ja. Nu har de flesta normala av mina bloggläsare nog tackat för sig och den här tiden. Hon var visst bara ett cyberfreak den där Skrivarmamman.

Fan fan fan fan! Jag kommer att missa Titanic! Nej. Jag ska inte missa Titanic. Jag måste bara tänka till lite, hur lyckas se trots dåliga öppettider och jobbresor?!