Inlägg
Alla kommentarer
Idag skrev Stora E en bok. Men hon tröttnade rätt fort och delegerade till mig... Jag har ju inte hunnit tröttna på min än - jag bara undrar vad det nu var jag höll på att skriva om...? Stora E skrev i alla fall om en drake som var grön och en prinsessa i guldklänning som räddades från draken av en hjälte.
Det här är för roligt! Tre rätter som lindrar graviditetsillamåendet står det. Bah! Det enda som lindrar graviditetsillamående är förlossning.
Det finns en anledning till att ett tredje barn inte står högst på min önskelista...
Och förresten. Hur ska man orka stå med kväljningar och göra de där rätterna? Jag fick superassistans med allt jag behövde av min make men det är inte alla förunnat.
Så var det bara att röja efter The pepparkaks disaster III...
Pricken har under några veckors tid stirrat på en Barbie-tidning i affären. Jag är lite emot dessa typiska låt-oss-göra-en-värdelös-tidning-och-slänga-med-skräpsaker-och-ta-jävligt-bra-betalt-saker. (Sedan har vi genusaspekten också). Men hon har verkligen tittat, och frågat snällt. Hon ville nämligen ha ringarna som följde med.
Så häromdagen tänkte jag att va fan. Hon kan väl få skräpet då. Köpte den och tänkte använda den för att fylla ut födelsedagspresenthögen med. Men igår tyckte jag så synd om henne att hon fick tidningen. Sedan dess har ringarna knappt lämnat hennes små fingrar.
Vi kallar henne Pricken.
Inatt har det kommit ännu fler, några i ansiktet också. Duktiga mamman ringde doktorn igår och fick i alla fall ut lite Tavegyl. Kanske lindrar det något.
Trodde i min enfald att medicinen även skulle göra Pricken trött men hon vaknade klockan 5, lite tidigare än vanligt. Och den här mamman har i vanliga fall ytterst svårt att somna om vid 5, och med tanke på nedanstående to do list är en omsomning helt utesluten. Sker lite för många processer en trappa upp just nu.
Och just det.
Den där boken får nog vänta någon månad eller två...
Jag hoppas att Amy har haft vattkoppor! Annars har hon det om cirka två veckor. Stora E blev prickig inatt.
Jag hoppas även att jag har haft vattkoppor någon gång i smyg. Annars har jag det också om ett litet tag. Kanske är det en fördel, kanske kan det bli det som gör pricken över i när jag går på intervjuer?
Pust. Kanske vänder allt nästa vecka? Om man har lite tur.
I veckor har Stora E väntat på den här dagen. Dagen då hon ska få se Amy Diamond livs levande. Hon har frågat varje dag "Är det Amy idag?"
Idag är det Amy. Stora E har ritat en teckning "TILAMYDIAMOND" på dagis. När jag hämtade klockan 14 märkte jag att allt inte stod rätt till. Det var lite surare än vanligt. Nyss kom förklaringen. Stekhet. 38,4. Hysteriskt skrek Stora E "Men jag vill se Amy, jag vill!"
Hon får se Amy. Vi kör det gamla partytricket och grundar med Alvedon...
Idag klockan 15 i vårt kök med kladdkaka och saft:
Jag: Idag har det varit lite tråkigt för mamma för mitt nya jobb har sagt att jag inte får vara kvar där.
Stora E: Men du har ju just börjat!
Jag: Jag vet.
Stora E: Men jag har ju inte ens fått vara där. (Börjar gråta).
Jag: Jag vet. (Börjar nästan också gråta). Men vi kan åka dit en dag så kan jag visa dig hur det ser ut.
Stora E blir glad.
Själv är jag not so happy idag. Växlar mellan förtvivlan (husbygge och arbetslöshet känns sådär) och en klar tanke om att det kommer att lösa sig. Men jag har nog inte riktigt övertygat mig själv än. Jag har aldrig blivit uppsagd förut. Hur gör man? Och hur gör man för att inte vara arg på lågkonjunktur och finanskriser och jävligt dålig timing? Hur gör man för att någonsin igen våga satsa?
Igår höll alla på jobbet på och bedyrade hur mycket de älskar snön. Åh, det är så härligt. Jag tittade oförstående ut på den gråa dagen med snö som virvlade omkring. Det enda jag såg var kallt, grått och blåsig snö. Jag oroade mig för hemfärden och funderade på om jag skulle åka hem och jobba, för att inte riskera att fastna i snöovädret. (Jag har 1 november 2006 i alltför färskt minne då jag höggravid satt fast i bilen jävligt kissnödig, med jävligt ont i ryggen, med sparkande Lilla E och vrålhungrig - i sex timmar).
Nåväl. Det klarnade upp och jag kunde jobba klart. Åkte och hämtade mina barn. Trippade runt i snödrivorna med mina stövletter. Kände att det nog inte var så Ecco hade tänkt att skorna skulle behandlas.
Jag hämtar Lilla E först. Klär på henne alla vinterkläder samt skor. Ut på gården (för man får absolut inte gå mellan avdelningarna innevägen). In på Stora E:s avdelning. Av med vinterskor på Lilla E. Lokaliserar Stora E som inte vill gå hem. Förhandlingar pågår men försvåras av att jag har glömt att ta med inbjudningskorten som jag har lovat att vi ska dela ut efter dagis. Till slut avancerar vi till hallen. På med vinterkläder på Stora E. På med vinterskor på båda. Lilla E kan själv men gör fel fot. Vi gör om. Svettig kommer jag ut i den härliga snön igen. Med mina halkiga, tunna stövletter. Lyfter in barnen i bilen, som såklart blir full med snö. Lilla E äter snö från sina skor. "Mmmm. Gott".
Hem. Lyfter ur barn ur bilen. Vadar fram genom hög snö (konstigt nog har ingen plogat vår infart när vi var på jobbet). Bär ut datorväska, vanlig väska, barnens tusen saker som de ska ha med sig till dagis men vägrar ta ansvar för när dagisdagen är slut, vadar till brevlådan, all post ramlar ner i den härliga snön eftersom Stora E minsann kan själv.
Jag står i farstun med snö långt upp på vaderna på både mig och barnen och undrar. Vad i helvete är så roligt med det här?
Idag har jag bytt till vinterkängor och har tagit med inneskor som ska få bo på jobbet från och med nu.
När jag trodde att nattningen var klar länsade jag döttrarnas godispåse från i lördags. Det gör jag och maken varje söndag/måndag, tjejerna får typ tre godisbitar var och resten blir till oss.
Just hade jag tuggat klart på ett geléhallon. Då blev jag inkallad av Hennes excellens Lilla E. Hon drog mig till sig, höll sina små armar hårt runt min hals och ville "gossa gossa gossa". Jag hann tänka "shit, hon kommer känna lukten!"
-Mamma godi!
-Nej, mamma har inget godis.
-Mamma godi!
-Ja, på lördag får vi godis.
-Mamma godi!
-Godnatt lilla gumman.
Från den snart utgivna författaren Frida (!!!) har jag fått den här idén:
Så här gör man: (Gör det ni med!)
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.
"Och drog igen dörren efter sig men stängde inte helt."
Ur min nyinköpta bok "Ge mig en människa" av Anna Schulze.
Jag måste göra en till eftersom det var en så kort mening!
Tar nästa nyinköpta bok "Att Skriva" av Stephen King.
"Hon hade ett ex av Fråga inte ditt land av Eldridge Cleaver med sig".
...beställa en till bok. 
Den här verkar helt underbar! Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Jag menar, bara titeln!
AdLibris beskrivning:
Januari 1946: London är på väg att återhämta sig efter kriget och författaren Juliet Ashton funderar över sitt nästa bokprojekt. Så får hon ett brev från en Dawsey Adams från ön Guernsey i Engelska kanalen. De två börjar brevväxla och han berättar om livet och människorna där, om krigsåren då ön var ockuperad av nazisterna och den mycket speciella läsecirkeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap bildades.Juliet blir fascinerad och bestämmer sig för att besöka Guernsey. Det blir ett besök som kommer att förändra hennes liv. En feelgood-bok som man läser med ett leende på läpparna!
Tittade med en suck på mitt nattygsbord igår innan jag la mig. Jag har påbörjat fyra böcker... Fyra! Och jag läser noll på kvällarna. Tror att det får bli tv-förbud i veckan och tidig nattning. Ja! Det måste det bli!
P.S. till tomten. Det här är en passande julklapp för mig.
Fredag kväll. Jag på personalfest. Dans halva natten, kanske med klackskor.
Lördag morgon. Jag har sovmorgon. Ända till 8:33 då mina kära ögonstenar dansar runt med klackskor i hela huset.
Måndag morgon. Min klocka ringer 06:15.
Är det någon som dansar med klackskor då? Nej.
Sover de som små grisar? Ja, för ovanlighetens skull.
Dansade jag med klackskor? Nej.
Klockan 06:15 dansar ingen vettig människa med klackskor.
En ny härlig vecka har börjat.
Bläääääääääää!
Vi tittar på Insider om nätpedofiler. Det är vidrigt. Det enda man kan tänka är "hur ska vi kunna skydda våra barn?"
För några år sedan fick jag förmånen att lyssna på en man som jobbar med att sprida information om nätpedofiler och hur man kan skydda sig. Han höll olika föreläsningar för våra elever, för oss och för elevernas föräldrar. Det var superbra. Eleverna kände igen massor av det han berättade. Han berättade för oss alla om hur han försökte få sin son att förstå att personer på nätet inte alltid är de de utgör sig för att vara. För att få sonen att förstå sökte han upp sonen på nätet och låtsades vara en trettonårig tjej. Sonen chattade glatt med den här tjejen och till slut avslöjade pappan sin rätta identitet. Både sonen och mannens fru var superförbannade på honom men de fick sig nog en tankeställare. Jag tycker att det var en rätt bra grej.
Jag funderar mycket på hur man ska hantera det här med Internet när barnen blir lite större. Några saker som jag har kommit fram till är:
Låt inte barnen sitta ifred vid datorn i stängt rum. Aldrig.
Prata nätsäkerhet. Ofta och på olika sätt. Utbilda dem!
Överväg spärrning av vissa kända sidor.
Överväg att spärra Internet vissa tider. (Eftermiddagar när föräldrar är på jobbet t.ex).
Jag funderar också på hur mycket man ska övervaka sina barn på nätet. Vad känns okej? Helgar målen medlen? En etisk fråga att ta ställning till.
Sjukt är det i alla fall. Och ännu sjukare är det att det är mina barn som kommer att kontrolleras. Det är ju fel. Men kontrolleras kommer de. På något sätt.
Det har pågått inbjudningskortsproduktion under morgonen. Jag gjorde en lista med namnen och Stora E fick skriva av. Och stryka ett namn när hon hade skrivit klart ett kort. Kan det bli annat än en fullfjädrad organisatör av den tjejen när jag är klar med henne?
För övrigt är hon energisk som få. Jag låg i hennes säng och gosade imorse. (Försökte fördröja uppstigningen). Jag råkade fråga om hon var helt klar med sin inbjudningslista, om hon ville lägga till någon eftersom vi snart måste börja göra korten.
-Ska vi gå upp då?! Ska vi göra korten nu då mamma?!
Så... 06:20 satte produktionen igång. Man hinner mycket under en dag på det här sättet. Organisatör, jag sa ju det.
Det var ju tur att jag för över en vecka sedan (känns det som i alla fall) klickade i extra snabb frakt från AdLibris, och betalade extra för det. För igår kom böckerna. Tog längre än jag hade tänkt mig. Oh well.
Öppnade just paketet som jag precis hämtade ut. Tittar på dem, luktar på dem. Drömmer om att läsa dem. NI vet säkert hur jag menar.
Bläddrar lite i Stephen Kings "Att skriva". Råkar läsa det här:
Den gängse regeln på alla skrivarkurser brukar vara "skriv om det du känner till". Vilket låter bra men tänk om du vill skriva om rymdskepp som undersöker andra planeter eller om en man som dödar sin hustru och försöker göra sig av med kroppen med hjälp av en klyvyxa? Hur kan författaren jämka ihop dessa, eller tusen andra fantasifulla idéer med direktivet att skriva om det man känner till?
Så underbart! Det är ju klockrent. Jag har alltid undrat lite över den där regeln, kan man aldrig få bara fantisera? Måste kasta mig över den här boken!
Jag inser ju att jag igår seglade in på svarta listan på mitt barns skola. Men jag räds ju inte för det. Jag kommer att ringa skolchefen. Usch. Jag hör verkligen hemma på svarta listan. Jag vet ju att det inte kommer att hjälpa men ändå måste jag. Svart lista. Where I belong. Jobbig lärarmorsa. C'est moi. Den där som de kommer att jubla över när sista barnet blir tillräckligt stort för att lämna skolan. Jag vet att det förekommer, har själv undsluppit mig en liten glad tanke när en viss förälder har checkat ut men det var ju skillnad, då var det ju föräldern det var fel på såklart.... ;)
Pratade dock med Stora E:s proffsiga förskollelärare imorse. Hon är ju som sagt proffsig så hon stod ju inte och pratade skit om sin chef men jag förstod och hon förstod att jag förstod. Personalen är inte heller nöjd. Det förstår man ju när alla slutar...
Ska bara fundera lite på rätt taktik och sedan skolchefen, så hörs vi!
Jag har just varit på information inför val av skola för Stora E. Det är förskoleklassdags i höst. Detta var i skolan som hon redan "går i", fast hon går i förskoledelen. Det är skolan som vi till ikväll hade som förstahandsval eftersom Lilla E kommer att gå i förskolan där i flera år till. Och att Stora E har en supergrupp hon går med idag.
Det var en slags rektor där. Och en biträdande. Jag skriver en slags för att hon var riktigt usel. Usch.
Vi föräldrar ställde frågor om elevantal och lärartäthet. Hon vägrade svara på hur många elever det blir i höst, det kan hon ju inte veta. Vi undrade om de inte hade något slags tak (man tänker ju att fysiska faktorer som lokaler etc bör ge någon slags gräns...) Nä då. Hon vägrade ändå. Sedan hävdade hon att det beror ju på vilka slags elever som kommer att börja. Då menade jag att de inte kan veta det innan skolan börjar. Men jodå. Det kan de. För de har tydligen eminenta överlämningskonferenser. Bah. Säger fröken. Jag vet att överlämningskonferenser inte alltid stämmer med verkligheten. Överlämningar är ju på något som har varit, i ett eget sammanhang. När hon märkte att jag inte var helt nöjd med svaret så spände hon ögonen i mig och sa att vi helt enkelt får lita på dem, hon har minsann varit skolledare i tjugo år. Hoppsan. Jag tänkte nästan klämma i med att jag har varit lärare i fem år och ser igenom varenda liten floskel hon har kommit med under kvällen. Men det gjorde jag inte.
Sedan ställde vi fler frågor om hur närhetsprincipen fungerar, hur urvalet till skolorna sker eftersom vi är rätt många som bor mellan två skolor. Och då sa hon "men sådana där frågor vet jag ju inte svaret på". Då var jag jobbig igen och undrade vem som vet. Inte heller det visste hon. Med sina tjugo år i branschen.
Under hennes powerpoint presentation fick vi inte ställa frågor. (!?) När vi sedan ställde dem kunde hon inte svara. Och så frågade en förälder hur lokalerna såg ut, då såg hon sin chans. "Eftersom det inte är fler frågor så kan vi ju ta en rundtur." Jag hade fler frågor. Hon kommer att få ett långt mail. Förväntar mig tyvärr inget svar...
Arrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrgh! Frustration! Varför ska hon sitta och styra två skolor? Det är inte konstigt att vår förskola har haft ett otroligt stort personalbortfall sedan hon tillträdde i våras.
Vill bara berätta att idag var tredje dagen för mig utan Cola-light. (Ingen annan cola heller). Känns bra! Fick en rejäl tillsägelse av en kollega förra veckan och en lång utläggning om vad hennes diabetesdietist hade sagt. Dessutom fick hon stöd av en kompis till mig som var på vårt jobb och hjälpte min kollega med ett projekt (rörigt?) som genast började berätta om en tjej han kände som blev inkontinent pga lightprodukter.
Ja ja ja. Jag vet att det är onyttigt. Jag vet att det är helt sjukt att jag som letar ekologiskt och lusläser innehållsförpackningar efter giftiga medel frivilligt dricker cola varje dag. Flera gånger till och med.
Jag ska verkligen försöka den här gången. Tre dagar nu. Imorgon ska jag till jobbet med coca-cola maskiner vart man går. Det är som att vara alkoholist på all inclusive. Eller ngt....
Idag har jag vabbat. Ett besök i mammaledigheten kändes det som. Bara det att jag var noll aktiv, det kan man ju inte påstå att jag var när jag var mammaledig. Idag var jag proffsmamma och sov när barnet sov, sådär som man "ska" göra. Vi sov ihop i en halvtimme, sedan vaknade jag. Hon slaggade i en och en halv till. Då hade jag tänkt att skriva och dona men jag orkade verkligen ingenting. Insåg att det egentligen kanske var mitt barn som vabbade med mig. Jag hade ont i halsen och kände mig febrig. Det kom liksom lite krypande.
Jag parkerade mig framför tv:n och såg till min förtjusning slutet av Ellen DeGeneres och början av Oprah. Säger man att man tittar på Oprah fnyser alltid folk till. Jag tycker inte att de ska det. Hon tar upp viktiga ämnen och gör en jäkla massa nytta. Läste i DN nyss att Carin Hjulström har två förebilder, David Letterman och Oprah Winfrey. Och Carin är grymt bra tycker jag.
Idag handlade Oprah om olika författare och döden. Vet inte riktigt vad temat var men ett av inslagen handlade om Mitch Albom som ställde frågan "Vad skulle du göra om du fick en dag till med någon du hade förlorat?" Alltså, med någon som hade dött. De ställde frågan till alla som medverkade i programmet och även till folk på gatan. En mycket intressant tanke.
Dessutom handlade det om författaren Richard Carlson som dog alldeles för tidigt. Han hade skrivit ner sina sista tankar i ett "brev" till sin fru. Det visade sig vara en bok som handlade om vad hon hade betytt för honom. Man fick se frun läsa ur boken och se hans döttrar. Väldigt amerikanskt och såklart satt jag och bölade.
Så. Vem skulle du vilja få en dag till med?
Lilla E kör HFLC-diet. High fat, low carb. På svenska: Mycket fett, lite kolhydrater. Hon kan nämligen konsten att äta en macka utan att ta en enda tugga på själva brödet.
Missa det inte. 24 november klockan 20. På fyran.
Uppdaterat. Dels missade jag att länka.
Och så angav jag fel kanal. Det är på TV400. Vilket innebär att jag inte kan se det. Skit.
Uppdaterat en gång till. Jag kan se det. Tydligen har vi något som heter fjärrkontroll. Om man använder den så hittar man faktiskt TV 400. Otroligt vad han kan min make.
Skugge har formulerat det jag har misstänkt länge. Det jag även har misstänkt om mig själv. Jag måste bli en sån där som också driver eget. Hon skriver det så bra, hon beskriver tillvaron jag vill ha.
Ska ikväll göra ett nytt försök att sova tidigt. Lilla E har fått hostmedicin och jag sätter allt hopp till den. Vår underbara granne, den pensionerade rörmokaren, hade en reservdel i sitt garage så nu har vi varmt vatten igen. Men varmvattenberedaren måste fortfarande bytas!
Man inser att man är trött. Man går och lägger sig. Under hösten har man tjatat på sin man (för det är en manlig sak att fixa, glöm alla mina halvt feministiska inlägg) att vi måste byta ut varmvattenberedaren.
Så. Nöjd släcker man lampan 22:30. Tänker på hur utvilad man kommer att vara när klockan ringer 06:15. Somnar nästan på en gång, sedan maken har sänkt ljudet på Prison Break. Orkar inte se det där hur snygga de än är. Finns en gräns på hur många gånger man orkar se folk rymma.
Man sover gott. Ända till 00:30. Då börjar Lilla E hosta. Och hon slutar inte förrän 05:50 då vi somnar om. Då har vi ränt upp och ner hela natten och försökt lindra hennes hosta med diverse medel. Lätt när man inte har hostmedicin hemma. Det var både varm mjölk med honung, varm saft (båda en hit hos fröken), tokrensning av snorig näsa och höga kuddar. Inget hjälpte. Under tiden när vi rände kunde vi konstatera att vattnet blev kallare och kallare.
06:15 ringde klockan. Då hade Stora E precis hittat in till oss som nyss hade somnat. Stora E och jag gick upp och åt frukost. Jag plockade med mig grejer och har nu precis duschat på jobbet. Tyvärr glömde jag mascara så jag ser helt knasig ut. Orkade inte heller stryka i morgonvillervallan så min fina nya ulltröja har galgmärken på axlarna. Kanske är bra, mitt yttre matchar mitt inre idag.
Man går och lägger sig i tid och vad får man för det? Maken får vabba idag med hostfia. Jag tror jag vet vad de ska pyssla med...
Jag är för trött för att blogga och för trött för att gå och sova. Hade tänkt mig en lång varm dusch men har insett att något är fel på varmvattnet. Det finns inget.
Tror att den här dagen behöver avslutas. Vi ses imorgon bloggen!
En gång i tiden, när jag var en liten fjortis, var det stor jordbävning i Kalifornien. När jag hörde om det på radionyheterna i tygaffären där jag just då pryade (det hette fortfarande prya när jag gick i högstadiet) så var min första tanke "Nej! Hoppas att Rob Lowe klarade sig." Tyvärr fanns ingen rapportering om hans status. Det här var ju före internet, radion kanske inte prioriterade just hans hälsa.
Nu ganska många år senare har Rob åldrats väl. Och återigen har han hotats av en katastrof, precis i hans hoods. Och den här gången kan man lita på rapporteringen. Rob is ok! Tack Aftonbladet.se för att ni alltid har koll.
Stora E gick upp 5:30 imorse och låste in sig i badrummet. Där tömde hon sin necessär som är fylld med diverse smycken, hårspännen och annat jox. Sedan satt hon och räknade alla saker. När jag kom in låg hon på "tjugoelva". Jag kunde inte slappna av när hon satt där inne, jag var orolig att hon snart skulle gå över till vattenlek. Jag erbjöd henne i sann pedagogisk anda att istället få titta på TV. Inte helt oväntat nappade hon. Jag återvände till sängen.
Nu, ett antal timmar senare har jag tröttnat på att snubbla på hennes smyckesaker i badrummet. Ber henne därför att städa upp sakerna igen.
-Visst! Stora E svarar glatt.
Jag går ut ur badrummet och hör hur hon säger till lilla E:
-Du ska få en uppgift! Lägg in de här sakerna i den här. Okej.
Lilla E gjorde som hon blev tillsagd, som småsyskon bör. Nu sitter hon där och lägger i smycken, hårsnoddar, hårspännen och så vidare i storasysters necessär. Förmodligen överlycklig eftersom hon inte brukar få röra sakerna annars. Är det det som kallas en win-win situation? Eller är det bara utnyttjande?
Eftersom jag bara har ungefär 278 olästa böcker så beslutade jag mig idag för att beställa några fler... Jag fick ju 25 kronor i presentkort på bokmässan... Hrmmmm...
Jenny har lite problem med sitt skrivande just nu. Jag är övertygad om att hon snart löser det, att det lossnar.
Jag känner igen mig. Jag fick just en timmes lugn och ro då maken har tagit Stora E till hennes bollskola och Lilla E till slut gav upp skrikandet och somnade. Jag tänkte utnyttja tiden till att skriva. Men jag är inte i form. Jag är lite anti det mesta just nu. Pga jobbytet som inte riktigt har blivit som jag hade tänkt mig. Jag grubblar så mycket att jag har haft ont i huvudet i över en vecka. Det kommer och går men försvinner aldrig. Jag grubblar och funderar och vet varken ut eller in. Känner mig mest förtvivlad.
Så istället för att skriva har jag nu städat lite i bloggen och läst lite andra bloggar. Det får man inte till någon roman av.
Så Jenny. Jag förstår dig. Ibland fungerar det bara inte men snart så. Vi kommer igen!
Den 28 november kan man gå till Folkuniversitetet och lyssna på deras skrivarkurslärare som läser ur sina böcker. "Min" lärare Anna Schulze har nyss kommit ut med en roman och ska läsa ur den. Jag har tänkt att köpa boken och nu måste jag få tummen ur! Jag tänker försöka gå.
Välkommen på uppläsning!
Fredagen den 28 november kan du komma och lyssna på när några av våra lärare läser ur sina nyutkomna böcker:
Inga-Lina Lindqvist: Drottningflickan
Anna Schulze: Ge mig en människa
Ulf Eriksson: Det försvunna rummet
Sören Bondeson: Till natten lokalt snöfall.
Tid: 18.30
Plats: Folkuniversitetet, Simons Skafferi, Kungstensgatan 45. Gratis inträde. Öl och vinservering.
Jag fick ett mail och kan inte riktigt låta bli att publicera det här. Det är lite fredagsroligt tycker jag.
Jag heter Penis och begär löneförhöjning av följande skäl:
* Jag utför kroppsarbete
* Jag arbetar på stora djup
* Jag störtar med huvudet först in i mitt arbete
* Jag har aldrig ledigt på helger
* Jag arbetar i en fuktig omgivning
* Jag får inte betalt för övertid
* Min arbetsplats är mörk och har dålig ventilation
* Jag arbetar i höga temperaturer
* Mitt arbete utsätter mig för stora smittorisker.
BESLUT:
Bäste Herr Penis,
Efter noggrant övervägande av Er begäran har förvaltningen kommit framtill slutsatsen att avslå den samma av följande grunder:
* Ni arbetar inte 8 timmar
* Ni somnar redan efter kortvarigt arbete
* Ni följer inte alltid ledningens anvisningar
* Ni arbetar inte alltid på er av ledningen anvisad plats, utanuppehåller Er oftast på andra platser
* Ni tar inget eget initiativ utan måste sättas på press och blivänligt behandlad innan Ni överhuvudtaget börjar arbeta
* Er arbetsplats är tämligen smutsig när Ni lämnar den
* Ni följer inte alltid säkerhetsföreskrifterna t ex användandet avskyddskläder
* Ni går i pension långt före 65 år
* Ni tar aldrig några dubbelskift
* Ni lämnar ibland Er anvisade plats utan att ha slutfört Ert arbete
* Och som det inte vore nog: vi har ständigt sett Er lämna arbetsplatsen bärandes två säckar med misstänkt utseende.
Vid kaffemaskinen hör jag en man och en kvinna prata. Han undrar skämtsamt varför hon tog sitt kaffe vid den maskinen (tydligen hör hon hemma vid en annan maskin).
"För att jag måste vara effektiv så jag tog en kopp på vägen."
Han svarar "du virrar runt och visste inte var du var, det var väl så det var".
Båda skrattar.
Se där. Ett exempel på typiskt manligt skojbeteende. Och typiskt kvinnligt mottagande.
Malin Persson Giolito reagerar också på "dagisförslaget". Det är faktiskt helt obegripligt. (Förslaget, inte att Malin reagerar).
För övrigt en eminent blogg med trevliga inlägg om oss med författardrömmar. (Hittar inte hur man länkar till separata inlägg så ni får scrolla nedåt i hennes blogg).
Från Skatteverket, tack Tant Brun för länk.
Kulturarbetare med egen verksamhet
(Ett utdrag ur längre text)
Det har tidigare nämnts att man måste uppfylla kriterierna självständighet, varaktighet och vinstsyfte för att det ska ses som näringsverksamhet. När det gäller kulturarbete är kriteriet vinstsyfte det avgörande om det är kulturarbete eller hobby.
När blir din verksamhet yrkesmässig? Det gäller att kunna skilja på vad som är hobby och vad som är näringsverksamhet.
Tecken som tyder på att verksamheten är yrkesmässig är t.ex.:
- att du skaffat ateljé eller arbetslokal Det här fixar jag fort, nemas problemas!
- att du skaffat behövlig utrustning Check!
- att du ägnar mycket tid åt verksamheten Check! Tankeverksamhet gäller också, eller hur?
- att du har utbildning för verksamheten Jovars, beror ju på vad man tycker är utbildning för författare.
- att du anslutit dig till intresseorganisation Kan jag väl göra.
- att du kan göra sannolikt att du snart kommer att få intäkter Det finns ju hopp om detta...
- att du haft intäkter av kulturarbetet av någon betydenhet Någonstans måste man ju börja...
Egentligen uppfyller jag nästan alla krav när det gäller bloggen. Hm. Tänk om jag skulle ta och börja titulera mig proffsbloggare? Måste nog gå och trycka upp visitkort nu. Ska definitivt skicka ett till den där damen i Bromma, ifall hon behöver starta en blogg och avreagera sig på istället.
Jag vill få tid att skriva. Just nu är mitt liv fullknökat med husbygge, husförsäljning, flytt, nytt jobb, två prinsessor osv osv osv. Ni vet. Men jag funderar på olika lösningar.
Jobba 80% och ha en ledig dag bara för att skriva?
Men då kommer jag bara sitta och vilja gå och hämta mina sötnosar, kommer inte ha ro att ha dem på förskola och mig sittandes och lyxskriva... Jag vet det. Dessutom känns 20% mindre lön rätt mycket i just dessa husbyggartider...
Sluta blogga och använda den tiden till att skriva?
Jag älskar att blogga. Det går fort, det ger mig stimulans och det ger mig kontakt med er.
Gå skrivarkurs?
Hmm. Jag gjorde ju det. Det var stimulerande, det var roligt och det kändes givande. Men det tog också bort lite inspiration. Det var så mycket man skulle tänka på. Jag vill inte gå skrivarkurs just nu.
Så. Jag har en tanke. Jag funderar på ett forum för att skriva. Vi är fler som har det som jag. Vi som vill men inte riktigt får till det. Jag tänker mig en träff i månaden/var tredje vecka där vi sitter och skriver. En reserverad tid för oss. Lite istället för bokklubb. En skrivarklubb. Det behöver inte vara feedback och läsning av allas alster. Nej, jag tänker mig mer att vi sitter och skriver. Tar en fika/lite mat. Och skriver. Någon vardagskväll i månaden. I Stockholm.
Maila mig om du vill försöka få till det! skrivarmamma@gmail.com
Stora E kom hem med massor av guck i ögat igår. "Jag vill inte ha det där, jag kan inte seeeeee!" Dramatiken var total, det sparades varken på tårar eller kroppspråk. Imorse stod det klart att hon inte kunde vara på förskolan eftersom ögat var väldigt guckigt och lite svullet. Maken och jag har våra jobb ungefär 5 minuters bilfärd ifrån varandra, mycket praktiskt. Så på förmiddagen var Stora E med maken på jobbet och ritade teckningar till alla hans kollegor. Vid lunch kom jag och så åt vi tre tillsammans innan jag tog över och körde halvdagsvab.
Stora E:s lyxiga pannkakslunch:
När Stora E och jag gick och handlade middagsmat i lugn och ro (Lilla E låg och sov på förskolan så dit var det ingen brådska) så kände jag bara vilket underbart land vi bor i. Jag får, utan att någon höjer ett endaste litet ögonbryn, lämna min arbetsplats vid lunch och tillbringa resten av dagen med mitt barn. Och får betalt för det.
När jag sedan skulle anmäla Vård av sjukt barn och tillfällig föräldrapenning så var jag mindre nöjd. Jag har ju bytt jobb så det var mycket att fylla i. Jag höll på att slänga datorn i väggen för det var så många moment att göra och så många barn med mycket att säga omkring mig. Försäkringskassans webbtjänst är nästan komplett värdelös. Nästan.
Eftermiddagen har tillbringats med att baka kakor. Efter snabb länsning ska jag nu röja. Det är sjukt hur stökigt och skräpigt det blir när två barn hjälper till att baka. Trogna bloggläsare vet att detta inte är min favoritsyssla....
Gucket är helt borta så imorgon blir det fulldag för alla på förskola och jobb. Trist!
Så. Det var dagens egocentriska och oattraktiva inlägg. ;)
Kan verkligen inte hitta den på nätet men om du har DN i pappersformat så föreslår jag att du slår upp sid 27 i A-delen. Där har en Eva Andersson i Bromma skrivit en insändare om oss bloggare:
"Alla som har en blogg med under 100 läsare om dagen borde för sin egen skull radera den. Det finns en enkel anledning till att ni inte har så många besökare: Ingen bryr sig. Att skriva en blogg om sig själv är bland det mest egocentriska, självupptagna och oattraktiva man kan göra. Om man på fullt allvar tror att någon ids läsa om ofta händelselösa och ointressanta liv, då är nog inte personen i fråga helt sund."
Jag känner mig rätt lättad över att jag igår hade över 148 läsare. Puh. Då kan ju inte det Eva Andersson i Bromma skriver stämma på mig i alla fall. ;)
Nu måste jag sluta, ska skriva en insändare till DN och oroa mig för hälsan hos den som skriver insändare om osunda bloggare...
"Hellre skriva för sig själv och sakna publik, än skriva för publiken och sakna sig själv."
Cyril Connolly citerad i Damernas Värld.
Författarcoachen turnerar och gör ett stopp hos mig. Det är en ära att få presentera Johanna Wistrand och hennes bok "Skriv boken!"Pernilla: Vad tycker du att man bör tänka på om man väljer att låta någon läsa ens manus? Vem bör man/bör man inte välja? Är det bättre i början av processen eller bör man ha kommit en bit på väg?
Foto: Magnus Gotander
Boken är ett fyraveckors coachingprogram som ska få dig att komma igång med din skrivardröm. Johanna ger dig verktyg för att komma in i en rutin för att få in skrivandet i din vardag. Hon hjälper dig att fundera över olika anledningar till varför du inte skriver fast du säger att du vill. Jag kände mig rätt träffad i vissa stycken... En rolig bok med övningar, funderingar och konkreta tips. Läs den!
Johanna: Personligen tror jag att man ska vänta med att låta någon läsa ens manus, tills man funnit viss stadga i berättarrösten. Då tror jag man kan få ut mer av kritiken, man har en grund att stå på. Då är det lättare att se utifrån vad som funkar och vad som inte funkar - man är inte lika sårbar för en annan persons åsikter, som när man håller på att skriva sig fram till sin röst och historia. Man får helt enkelt gå på känn, fråga sig "Vill jag visa den här texten för någon nu, är det dags?". Och låta en pålitlig, så att säga icke-jävig person läsa, en med proffessionella läsarögon, inte en kompis som tycker att allt man skriver är bra.
Men om man är helt osäker på sin berättelse redan från början,då kan det vara idé att låta en god vän kika på det som hastigast för att se reaktionen: är det överhuvudtaget intressant eller somnar man? Det har hänt mig, att folk faktiskt har somnat när jag visat eller läst upp en av mina texter, och nu förstår jag varför ;-)
Pernilla: Du skriver om att man kanske känner sig för rädd för att skriva. (S.31) Att man är rädd för att rota i sig själv, rädd för att bli betraktad som en galning, rädd att såra släkt och vänner. Hur kan man överkomma den rädslan tror du?
Johanna: Är man mycket rädd för den känslan,t ex över att rota i sig själv, kanske det är läge att gå i terapi, för att öva sig i att rota?
Det där med släkt och vänner är svårt. För mycket hänsyn hör inte hemma i konsten (skrivandet) tycker jag. Det är ju egentligen censur. Men man kan ta skydd bakom fiktionen, hävda att allt är påhittat. För man har ju friheten att skriva om vad man vill. Precis som man har friheten att gifta sig med vem man vill, hur lite maken/makan än passar in i släkten och vänkretsen. Man kanske kan förklara för sina nära och kära hur viktigt det är att man skriver just denna historia och använda en vit liten lögn för deras skull att det absolut är påhittat alltihopå och att man tagit från alla möjliga håll och personer till sin inspiration.
Och att bli galen: jag har kommit fram till att det vet man aldrig säkert om man kan bli ;-). Man får väl ta risken, det finns ju psykofarmaka att äta under skapandeprocessen om det skulle känns för mentalt påfrestande, eller vänner att prata med, coacher, terapeuter. Man får fråga sig:blir jag galen av att skriva eller blir jag galen av att inte få skriva?
Pernilla: Du beskriver förutom rädsla många andra hinder på vägen. Tidsbrist, familj, svårt att finna ro, krav på oss själva, krav från andra etc etc. Om skrivandet är så svårt och tidskrävande, varför är vi så många som ändå känner att vi måste skriva? Vad driver oss? Vilken är din teori?
Johanna: Skrivandet behöver inte vara bara svårt utan kan också vara underbart och lustfyllt och meditativt. Men många fatttar nog inte hur mycket tid och fokus det krävs för att skriva t ex en roman. Inklusive jag själv...det är väl därför jag fortfarande inte skrivit en. Tanken slår mig att det kan vara svårare nu än förr, nu när vi ska vara så perfekta på alla håll (snyggt hem, bra lön, intressant yrke vid sidan om skrivandet, välartade barn, snygga, dyra kläder, utlandsresoor, vältränad kropp) - då blir det verkligen inte mycket tid och ork över för skapandet. Många bär nog på en längtan efter att skapa överhuvudtaget tror jag på samma sätt som man saknar en andlig dimenson i livet. Något som står helt utanför de materiella kravet och idealen. Eller så hänger det ihop med ett omättliga behovet att få bekräftelse - genom att ha skrivit böcker. Vem vet?
Pernilla: Du tar upp vikten av att kunna säga nej (s.121). Mitt problem är att jag vill så mycket. Jag vill vara mamma. Jag vill vara lyckad på jobbet. Jag vill följa tretusen tv-serier, jag vill läsa massor av böcker, jag vill blogga, jag vill göra fotoalbum och jag vill skriva på min bok. Hur säger man nej till sig själv? Hur kan man inse att man inte kan göra ALLT?
Johanna: Åh, det låter så härligt och livsbejakande med allt du radar upp. Spontant vill jag bara säga: njut av allt detta medan tid är! Och skriv sedan när barnen flugit hemifrån. Man vill ha allt nu, men det fungerar ju inte. Om du gör allt nu, vad ska du göra sen? Det kan hjälpa att tänka i ett längre perspektiv, du har ett helt liv på dig.
Du kanske kan skriva lite, då och då nu och inte ha så höga krav på kvantitet och kvalitet eftersom du står mitt upp i livet, och planera in att skriva större mängder och mer fokuserat senare?
Eller så tar du in detta liv i dina berättelser, jag menar att du lever allt detta upphöjt i två genom att dessutom skildra det i text. Ja, som du gör i din blogg bl a.
Eller så kapar du av vissa delar av livet. Ändrar livsstil. Om du verkligen vill skriva romaner nu, då måste det ha inflytande över ditt liv i övrig. Det kräver ett viss mått av "egoism" på så vis att omgivningen får lov att anpassa sig. Mitt hårda paket skulle vara: se till att leva så billigt som möjligt så att du och maken kan jobba så lite som möjligt så att du får loss mycket tid till skrivande (han vaktar barnen, t ex). Öva dig i att acceptera känslan av att inte leva ett högstatusliv/materiellt medelsvenssonliv. Eller gift dig rikt.
Pernilla: Boken kryllar av roliga skrivövningar och bra tips. Vilken typ av övning brukar hjälpa dig bäst när du har skrivkramp? Har du något knep som du tar till för att bryta den och komma igång igen?
Johanna: Att skriva en tramsig, dålig dikt hjälper mig att komma igång, värma upp. Eller så skriver jag bara på min text ändå,utan uppvärmning. Jag har aldrig skrivkramp nuförtiden, peppar,peppar. Jag tror det bero på att jag boostat mig själv med så mycket positiv feedback i många år nu: att jag duger i alla lägen. Ibland behöver jag påminna mig om det när jag i efterhand misströstar över mina texter.
Pernilla: Ibland när jag läser om en viss skrivövning (t.ex. i din bok, men även i andra) så kan jag lite stilla undra vilken mening övningen kan tänkas ha. Det kan ibland kännas som att jaha, varför ska jag lägga min tid på detta? Är det viktigt att förstå meningen med en övning eller ska man bara göra den ändå? Varför i så fall?
Johanna: Nej, då tycker jag du ska strunta i övningen, om det är en s k lekfull övning bara för att komma igång. När det nu finns så många, varför plåga sig med en som inte inspirerar? Om det inte handlar om att lära sig hantverket förstås, då kan det vara bra att göra den, om du känner att detta är något du inte förstår, som känns lite jobbigt, som gestaltningsövningar t ex kan göra. Då kan du lära dig mycket av just den övningen, hantverksmässigt.
Pernilla: En fråga som inte är helt bokrelaterad men som jag ändå vill ställa är : När man sedan sitter med ett färdigt manus, vilka tips har du då? När ska man skicka in och hur bör man göra då?
Johanna: Se till att det är grafiskt ser så snyggt som möjligt. Ha ett kort följdbrev med handlingen i mycket korta drag och information om var man kan nå dig. Var inte för långrandig om dig själv. Har du en hemsida eller blogg så kan du hänvisa till den.
Kolla i Svensk Bokhandels vår- eller höstkatalog, den brukar finnas som referensexemplar på bibblan eller går att köpa via www.svb.se. Där får du en bra översikt över bokförlag i Sverige och deras utgivning. Kolla vilket förlag som ditt manus passar in i. Slöseri på porto att skicka en historisk kärleksroman till ett förlag som bara ger ut science fiction och fantasy. Kolla på förlagets hemsida: vill de ha manus i utprintad form eller som bifogad fil (oftast i utprintad form)?
Och sist men inte minst: se till att inte ha korrekturfel och se till att du gjort allt du kan med ditt manus, tills du kommit till en punkt då det inte går att göra mer. TIll detta kan du eventuellt ha tagit hjälp av lektör eller författarcoach, eller så har du litat helt på din egen förmåga. Tänk "Idol" på TV: konkurrensen är benhård, du måste göra ditt bästa innan du skickar in.
Känns detta jobbigt så kan du tänka att å andra sidan finns det ingen annan i hela världen som skriver på det viset som just du skriver, lika lite som det finns någon som är precis som du (om du nu inte har härmat en annans sätt att skriva...)
Tack för dina intressanta frågor!
Johanna
Om du efter det här bli sugen på att läsa boken kan du gå in på elib och låna den, eller så kan du köpa den från Johannas bokförlag. Johannas förra bok "Kom igång & skriv!" låg på svenska e-boktopplistan i 24 veckor under 2007.
Detta är en övning från boken "Skriv boken" av Författarcoachen Johanna Wistrand. På måndag kommer en intervju med Johanna att publiceras här på bloggen. Så länge får ni hålla till godo med mitt resultat från en övning ur boken. Boken hittar du t.ex. här. (Scrolla ner lite på sidan så hittar du den).
Dagdröm om den perfekta skrivdagen:
Det är tidig morgon i vårt nya hus. Våra två prinsessor kommer nedför trapporna och kryper ner i vår säng med sina iskalla fötter. Vi gosar och pratar om dagen. Till slut går vi upp och äter frukost. Efter det allmänna morgonstöket ger sig maken iväg med de två små sötnosarna.
Jag låter frukostdisken stå, tar med mig en kopp rött té och går upp till mitt arbetsrum som har utsikt över trädtopparna. Jag sätter på datorn och tittar ut genom fönstret. Var slutade jag igår? Just det! Huvudpersonen skulle just...
Jag skriver som besatt en lång stund. Jag fastnar. Jag tittar ut på träden. Jag försöker lite krystat. Raderar. Känner att det gör lite ont i mina tår, som det gör när jag blir frustrerad. Jag lämnar datorn och går ner till vardagsrummet. Sätter på Janet Jacksons Escapade och dansar och skrålar en stund. Ingen ser mig, ingen hör mig. Jag höjer volymen och tar tag i frukostdisken i köket. Sedan tar jag en varm dusch. Nya kläder, ordning i håret. Nytt försök vid datorn. Det går bättre nu.
Min förläggare ringer och undrar om jag kommer att hålla deadline. Det klart jag gör. Jag håller alltid deadline. Jag är en välplanerad och organiserad person. Hon kan lugna sig. Hon berättar även att jag har slagit försäljningsrekord i både USA och England i veckan. Glad och lugn fortsätter jag att skriva. Skriver ett litet skrytinlägg i min blogg.
När klockan slår lunch gör jag en omelett och en sallad. Till lunchsällskap har jag Radio Stockholm och DN. Efter maten dricker jag rött té igen. Tamarind, mitt favoritté.
Jag skriver i några timmar till. När klockan är 14:30 gör jag back-up och kollar mina mail. Bloggar och tackar alla läsare för gratulationerna till försäljningsrekordet. Klockan 15 sticker jag till förskolan och hämtar sötnosarna. Eftersom det är en regnig höstdag har vi inte lust att åka till lekparken som vi egentligen hade tänkt. Istället bestämmer vi oss för att åka hem och baka. Stora E försöker bossa och Lilla E blir sur. Hon vill också hälla och mäta. Jag får något att blogga om.
När maken kommer hem sticker jag till Friskis&Svettis och kör ett medelpass. Jag är lite stel i nacken och har ont i fingrarna från allt skrivande. Det är skönt att få röra på sig ordentligt.
Jag kommer hem och äter middagen som familjen har sparat åt mig. Tjejerna är nybadade och vi läser godnattsaga. När de har somnat kör jag ett kort men intensivt skrivpass medan maken jobbar med sina tråkiga IT-saker.
Ack ja. Vad är väl en bal på slottet? Hur j-a svårt kan det va? Det SKA bli sant. Det SKA. Vilket liv som helst...
Stay tuned. På måndag kommer intervjun med Johanna!
Lilla E brukar hamna mellan mig och maken någon gång runt 3/4-tiden på nätterna. Sedan ligger hon där och är söt. Imorse när hon höll på att vakna började hon med att sträcka på sig som en katt. Sedan stoppade hon in ett pekfinger i sin söta lilla näsa, grävde runt och stoppade in det hon hittade i munnen. Fortfarande halvsovandes. Sedan släppte hon en liten morgonprutt. Fortfarande sovandes. Fortfarande ursöt.
Tror inte att man skulle uppfatta mig lika söt om jag betedde mig på samma sätt...
Seriöst. Vilken förälder försöker inte redan idag allt vad hon/han kan för att hålla ner tiderna på förskolan för sitt barn? Vilken förälder pusslar och trixar inte allt vad hon/han kan för att barnen ska få vara lediga så länge som möjligt på sommaren.
Seriöst. Tänk om Inger Koch, som har kommit med ett förslag på kortare dagar på förskolan och längre semester för förskolebarn, hade tänkt igenom sitt förslag lite. Jag är för kortare dagar och längre semester men att komma med ett förslag och säga att "hur det ska fungera, det får varje familj själv tänka ut", det är väl inget bra förslag. Då är det ju som det är nu. Föräldrar som stressar och sliter sitt hår för att minska sitt dåliga samvete över att barnen är långa dagar på förskolan...
Tack Tant Brun för länk till artikeln.
Yes!
Nu mumsar Obamas mormor på tårta med Rosa Parks och Martin Luther King där uppe i sin himmel. Det är jag säker på. Ingen av dem hade nog kunnat förutse detta. Men de hjälpte honom dit. Hoppas de har riktigt riktigt god champagne där uppe också.
Inatt kanske ett stycke historia skrivs. Jag tänker gå och sova nu och imorgon när jag vaknar kanske världen ser lite annorlunda ut.
USA, gör mig inte besviken nu. Gör inte som ni alltid gör. Vita, feta män är ute. Speciellt sådana som flankeras av galna damer... (Kanske inte en helt korrekt politisk analys men klockan är snart 23, jag har jobbat hela dagen och planerat hus hela kvällen. Give me a break).
Om du inte ska sova kan du följa valet på DN.
Idag vid middagsbordet pratade jag och maken jobb. Jag pratade lite om min oro för finanskris och om man som provanställd bör vara extra nervös. Stora E snappar ju det mesta...
-Mamma. När du tycker att ditt jobb är "svärligt", vilket jobb ska du byta till då?
Innan jag hann svara hade hon lösningen och serverade den:
-Då kan du jobba på ett annat dagis!
-Men jag har ju aldrig jobbat på dagis.
-Men du är ju mamma!
-Är det samma sak?
-Ja, man torkar när barnen har bajsat, man läser för dem och man tar hand om dem. Det är nästan samma som vi gör här. Det är ju ett lätt jobb. Och sen är det bara att gå hem.
Idag fyller Christina år. Det läste jag i DN igår. Christina är en otrolig kvinna med miljoner av saker på gång. T.ex. skriver hon blogg, skriver bok och har tonårsföräldrasiten 1318.se. En väldigt cool idé!
Jag hoppas att du får en härlig födelsedag idag Christina. Det är du värd. Hurra, hurra, hurra!!!
Jag har blivit en girlfriend eftersom inte alla tjejer har det lika förspänt här i livet som mina...
Jag haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaatar att betala räkningar.
Min man haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaatar att betala räkningar ännu mer än jag.
Följden blir att vi förtränger och låter bli. Tills sista datum nästan har passerat.
I fredags var jag på gång. Men blev tvungen att ringa kommunen och kontrollera förskolefakturan som helt plötsligt kostade mindre med två barn på heltid i förskolan än med ett barn på deltid under föräldraledighet. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det var fel. Annars kan man ju tycka att 600 kronor för två barn på heltid med alla måltider i månaden är ett riktigt kap. Jag antog att de lär komma på det till slut och då skicka hem en liten lagom nätt tilläggsfaktura. Så jag ringde. De blev glada. Jag var insorterad som arbetslös. Det var intressant. Inte för att nya jobbet har stressat sönder mig än men arbetslös är jag ju inte direkt. Sedan hann jag inte betala räkningarna för jag skulle vara på dagis.
Så efter att ha ältat detta hela lördagen satte jag mig nu för att betala. Och jag blir arg.
På alla OCR-nummer man ska slå in.
På att vårt internetkontor kräver att man skriver i betalningsdatum för varje jäkla räkning. Varför kan man inte skriva in ett datum som standard under en "räkningsbetalningsession"?
På att Vägverket tydligen tar ut en avgift på 500 kronor om man betalar försent. Min trängselräkning på 80 kronor kommer alltså att kosta 580 kronor för att vi var så sega med att betala. Tycker inte att det är en rimlig förseningsavgift, sett till fakturans belopp.
Mest av allt är jag nog sur för att jag får betala för ett internetkontor, jag får offra MIN tid och jag får göra hela jobbet - och jag får inte ens ut något av det.
Jag klarar inte av sådana här ineffektiva system. Jag blir arg, sur och otrevlig.
Dessutom var det fel på ett OCR-nr. Måste alltså ringa.
En sak som är trevlig med att ha börjat jobba efter föräldraledigheten: Pengarna räckte till räkningarna. Det blev till och med lite över. Detta får gärna bli en vana. Jag får väl bita ihop och tycka att det är kul att vara borta hemifrån 7-18. Inga problem!
Så. Nu ska jag lägga räkningsskiten bakom mig för en månad och vara glad och trevlig igen.
När jag var liten brukade jag och min syster turas om att göra armgos* på varandra. I egenskap av storasyster var jag administratör. Dvs jag höll koll på tiden. Min syster brukade säga "det känns mycket längre när jag gör på dig än när du gör på mig." Jag brukade säga "men det är för att det känns längre när man måste göra armgos". Det hade verkligen ingenting med att göra att det endast var jag som kunde klockan. Ingenting alls.
Jag gillar fortfarande armgos men min syster bor i Göteborg och hon går dessutom inte på den där med klockan längre. Min man är en bra stand in men sedan ett tag har vi en fullvärdig efterträdare. Lilla E. Hon gör armgos i sömnen. Hon gör armgos på mig i hela mitt ansikte, på hela min arm, på hela mig. När hon sover. När jag försöker sova. Hela natten. Där fick jag så att jag teg. Det måste vara någon slags revenge of the lillasysters...
*Armgos= när man drar med fingrarna fram och tillbaka på någons arm.
.gif)
