Aj löv facebook

I min ungdom hade jag brevvänner. Inte en eller två. Jag hade som mest 32. I alla möjliga länder.

En bodde i min grannkommun, vi träffades på en språkresa men brevväxlade sedan. Med buss hade det tagit oss 20 minuter att ses men vi skrev bara till varandra. Vi pratade aldrig i telefon.

En annan bodde i Australien, en i England, en i Skottland och en i Kiruna. Det var ungefär lika exotiskt med Kiruna som Australien.

När jag först hörde talas om e-mail och internet blev jag eld och lågor. Jag såg verkligen potentialen i detta medium. En person i min närhet trodde att internet bara var en liten fluga. Det har han fått äta upp många gånger. Jag trodde inte det. Jag trodde på internet. Det är konstigt att jag inte har engagerat mig mer, arbetat med det och tjänat pengar på det. Konstigt.

Hur som helst. En brevvän var speciell, från Tyskland. Vi skrev flera brev i veckan, breven åkte om varandra. Hon och jag träffades flera gånger, hon var sverigetokig. Hon lärde sig svenska helt själv. Vi skrev bara på svenska. För många år sedan tappade vi kontakten men för ett tag sedan hittade vi varandra på facebook. Hon hittade mig, trots att jag har bytt efternamn. Som tur är kom hon ihåg vad maken hette i efternamn och chansade. Hon misstänkte att vi hade gift oss. (We go way back jag och maken).

Idag blev jag vän med en gammal klasskompis från gymnasiet och fick en uppdatering på hennes liv. Jag har koll på avlägsna bekanta och jag har hittat folk jag har undrat över hur de har det.

Som Michelle som jag kamperade med varje dag mellan 8-9 på American History class i vårt high school i USA. Michelle hade (och har) ett otroligt brett leende (Julia Roberts ligger i lä) Hennes mamma bjöd på goda brownies och hennes syster hade drogproblem. Michelle är nu lyckligt gift, har ett bra jobb och ett härligt liv.

Eller som min korta romans under high school tiden. Han är skild med barn men har ny flamma som är bättre, han är lycklig men höll på att dö för några år sedan i en svår bilolycka.

Jag stalkade finaste Denise Rudberg på facebook och hon länkade till min blogg - besöksrekord. Du behöver blogga igen, det är tråkigt utan din blogg D!

Eller bara en sådan enkel sak som mina många exkollegor. Hur skulle jag hålla kontakt med alla dessa som jag har samlat på mig under det senaste året, om det inte var för facebook?

Jag hade aldrig hittat varken min tyska favvobrevis, min USA-kompis Michelle eller min high-school sweetheart utan facebook. Facebook är som Grand Central Station, om man står där tillräckligt länge så kommer den man väntar på.

Aj löv facebook!