Uppskatta livet

En vän till mig går just nu igenom en ofattbar tragedi. Jag vill inte gå in på vad som har hänt henne men det är inget man rycker på axlarna åt och bara går vidare i livet av. Jag fick veta för ett par dagar sedan och jag märker att jag hela tiden tänker på henne, hennes situation och vad hon går igenom. Jag har återigen påmints om att man ska uppskatta det man har, helt plötsligt finns det inte längre.

Jag hade en ärendedag idag och fick tid för lunch för mig själv. Jag märkte att jag inte njöt av den, jag satt och längtade efter mina älskade barn. Jag ville bara hem och pussa på dem.

När jag hade hämtat dem och vi var hemma så ville de ha vattenmelon. Jag sa att de måste vänta för jag måste titta på dem först. "Varför då?" "För ni är så fina." "Mäh. Gå och gör vattenmelon och titta därifrån då!"