Vem är du? Vem är jag?

När jag testade IT-branschen lite i höstas så fick jag mitt allra första visitkort. Jag var lite löjligt stolt över mina visitkort, det kändes vuxet. Som lärare har man inga sådana och det kändes som att jag helt plötsligt hade ett "riktigt" jobb. Jag hann dela ut det till två personer (utöver de som redan känner mig och absolut vet hur de ska få tag i mig och verkligen inte behöver ha min jobbtitel på ett litet kort). Det gjorde att de där visitkorten ganska snart kändes rätt onödiga. Det var de också, efter åtta veckor var både jag och visitkorten kasserade på det företaget, snacka om onödiga utgifter.

Ett visitkort är ju en liten minipresentation av en person. Vad den heter och var den jobbar. Ofta också med någon slags hint om vad personen jobbar med. Det är inte alltid man förstår vad personen gör, trots att det står där klart och tydligt. Detta lilla kort hjälper oss i alla fall att sortera in människor i olika små fack. Det är tryggt och enkelt.

Det är intressant det där med att sortera in människor tycker jag. Vi gör det alla, hela tiden. Under min pluggtid roade jag mig med att presentera mig för nya människor på olika sätt.

"Hej, jag heter Pernilla. Jag pluggar engelska på universitetet."
"Hej, jag heter Pernilla. Jag jobbar på ICA."
"Hej, jag heter Pernilla. Jag pluggar till lärare".

Dessa tre presentationer stämde med verkligheten, samtidigt. Det roliga var att trots att jag var samma person så fick jag alltid helt olika reaktioner, beroende på vilken presentation jag gav. Det tyckte jag var rätt skrämmande. Hur kan vi sortera in personer i trånga små fack när en människa är så mycket och en komplex varelse? Och varför har vi det behovet? Och varför dömer vi folk efter vad de jobbar med?

"Hej jag heter Pernilla.
I'm a bitch,
I'm a lover,
I'm a child,
I'm a mother,
I'm a sinner,
I'm a saint,
I do not feel ashamed.
I'm your hell,
I'm your dream,
I'm nothing in between,
You know you wouldn't want it any other way".