FB, blogger och e-mail 1989

Jag var 15 år och hade ungefär 32 brevkompisar. De flesta utomlands (t.ex. Australien, Skottland, England, Finland, Tyskland och USA) men några bodde så nära som i grannkommunerna.

Idag har jag cirka 200 vänner på Facebook, massor av e-mailadresser och en hel drös trevliga bloggläsare och bloggkompisar. Och verkligen icke att förglömma; min cybermammagrupp - Järngänget.

Då skrev jag långa brev till mina vänner, en del var närmare än andra. Precis som på FB. En del har man bara lite koll på, en del ser man aldrig och en del är riktigt nära.

Nu har jag återförenats med en av mina bästa brevvänner, på FB. Hon är den som skriver längst meddelanden till mig där. Från Tyskland, till Sverige. Nu går det snabbare än då men då var vi rätt duktiga på att skriva om varandra. Vi hade ju så mycket att berätta att vi inte alltid kunde vänta på att få svar innan vi skrev nästa brev. Hade vi varit tonåringar idag hade vi nog chattat flera gånger i veckan om kärleksbekymmer, fester och allt annat vi skrev om då.

Då som nu undrade alla hur jag hade tid. Jag har aldrig förstått det där. Jag blir irriterad och lättretad om jag inte får en lugn stund varje dag för mina ord. Om inte jag skulle få skriva så skulle livet inte vara värt att leva. Maken vet det, och stöttar det trots att han skakar på huvudet åt mig för han är en av de där som inte fattar vad man skriver om. Men jag vet och jag behöver det. Det gjorde jag då, det gör jag nu.

Frågan är bara. Vad sjutton ska jag göra av alla brev? Det är inte bara en flyttkartong fylld....