När det bara fungerar

Var ensam med morgonbestyren idag. Maken lämnar oss tidigt vissa morgnar, för att åka till Sundsvall och jobba. Nu börjar det bli mer än lovligt ofta så jag tror att jag måste skicka med en spejare till Sundsvall snart.

Jag har ingen rutin på morgonbestyr med barn. Dessa brukar maken få dras med, jag piper 7:20 och lämnar dem vid frukostbordet i pyjamas. Det tycker jag är schysst. Det är ju synd om mig som börjar så tidigt.

Men idag var vi själva jag och tjejerna. Och allt gick som på räls. Uppstigning, frukost, påklädning, tandborstning. Alla dessa moment brukar annars kunna leda till minst två konflikter vardera.

När jag gick för att borsta mina tänder skulle de ta på sig sina overaller. Då hör jag Stora E: "Kom igen, mamma får inte vinna!" "Jag hjälper dig med overallen". Jag borstade extra långsamt och när jag kom ut i hallen stod båda där påklädda och stolta.

Som på räls. Ända tills det var dags för mig att säga hejdå till min Lilla. Hon är mammig. Extra mammig när jag lämnar. Det var små starka armar runt min hals. Saknar dem nu.