Att känna sig hörd.

Vi kom hem och den ena konflikten bytte av den andra. Det bråkades om vems Barbie det egentligen var, vems kopp, vems bok och vad inte mer. Sedan beställdes det morötter.

Medan jag skalade dem tjafsades det om vilken morot som var vems. Jag tog ett djupt andetag och förde fram världens moralkaka om att alla leksaker är bådas, att man inte kan tjafsa om vem som ska sitta var och framförallt inte om vem som ska ha vilken morot när båda morötterna är i princip lika stora.

Jag tyckte att jag var pedagogisk, tydlig och ganska lugn. Jag var imponerad av mig själv, framförallt med tanke på att jag knappt har sovit inatt.

När jag hade skalat en och dumt nog lagt den ifrån mig på köksbänken var Lilla E snabbt där.

"Vart är min morot? (Lovar, det är inte jag som har lärt henne att säga vart, måste vara på dagis).
"Är det här min morot?"
"Här är min morot."

Nöjd gick hon iväg och jag kände att jag återigen hade nått fram.