Måndag och cocktailparty

I wish. Men ändå. Det kändes så idag på jobbet. Vart jag gick idag mötte jag gamla kollegor som glatt hälsade mig välkommen tillbaka. Det är nästan två år sedan jag jobbade där men det kändes nästan som igår. Hade svårt att komma i tid till lektionerna och få något vettigt gjort eftersom jag mötte folk att prata med hela tiden.

Mitt nygamla jobb är på en ganska traditionell högstadieskola, byggd någon gång på 50/60-talet. Det är långa korridorer och trappor. Såg mig omkring i korridoren idag när jag gick mellan två klassrum och tänkte att jag nog måste vara lite knäpp. Jag har just bytt bort en rätt liten, nybyggd skola mot en stor, gammal jättetingest. Det kryllar av elever i alla korridorer, de är stora, de är kaxiga och de är överallt. But I'm loving it. Det är så högstadiet ska vara. Det ska vara lite ruffigt, det ska vara kaxigt och man ska få kämpa lite. Äh. I ärlighetens namn så är de ju ganska små men de försöker vara stora. De är mest gulliga och oroliga för sina betyg.

Dagen gick bra, lektionerna gick bra trots ett minimum av förberedelse (svårt när man inte känner elever osv) men det kändes bra. Jag tror att jag har lärt mig namnen på alla elever jag hade idag i alla fall.

Misslyckades med mitt nya löfte att inte ta med jobb hem på kvällen. Satt nämligen och fikade med en kollega lite för länge. Det var det värt, vi har inte pratat på länge och vi behövde det. Då gör det inget om man får jobba en stund på kvällen.

Men. Trots att det kändes strålande att vara där, trots att alla verkade glada att se mig och trots att det kändes rätt så känns det lite fel någonstans. Jag saknar mina förra kollegor. Har fått en massa fina meddelanden från dem idag på facebook och vi saknar varandra.

Varför kan man inte bara få allt?