Och tydligen är jag för bakis

för att komma ihåg vad jag skulle skriva om.
Jag skulle ju skriva om min make.

Att vara bakis med min make som hjälpare är inte ens jobbigt. Detta kommer sig av två spygraviditeter som övning. Jag behöver nästan inte öppna munnen förrän allt är fixat på bästa sätt.

Han gick upp tidigt med barnen. Han tog med sig barnen när han klockan 8 skulle leverera sin kompis skidor till sin kompis som skulle till fjällen idag. Han körde runt damerna på en liten morgonextrasväng för att jag skulle få sova lite ostört.

Sedan kom de hem och pysslade om mig lite. Utan att ens behöva be om det så fick jag en spypåse på golvet - vikt på allra bästa sätt. Jag väste fram något som han tolkade helt rätt. Jag fick té och även en macka. Mackan serverades på kudden bredvid på lagom räckavstånd men också tillräckligt långt borta för att inte lukta för mycket. Det är ett proffs jag har här hemma.

Sedan samlade han ihop lilla skocken och åkte och uträttade lite ärenden. Sedan åkte de till svärföräldrarna och han målade vårt sideboard som han byggde förra helgen. Sedan åkte de och handlade mat. Sedan kom han hem. Då hade jag rest mig från de halvdöda och vädrat sovrum, skurat badrum och duschat mig själv samt ätit frukost. Då var liksom min energi slut och jag parkerade mig på soffan.

Maken, han slet vidare. Han har varit konflikthaterare, pizzabagare, florist och IT-tekniker åt Stora E som har upptäckt dataspelens underbara värld. På sin dator från 1997. Typ.

Aj lav maj husband. Han är bara bäst.