Måndag och cocktailparty

I wish. Men ändå. Det kändes så idag på jobbet. Vart jag gick idag mötte jag gamla kollegor som glatt hälsade mig välkommen tillbaka. Det är nästan två år sedan jag jobbade där men det kändes nästan som igår. Hade svårt att komma i tid till lektionerna och få något vettigt gjort eftersom jag mötte folk att prata med hela tiden.

Mitt nygamla jobb är på en ganska traditionell högstadieskola, byggd någon gång på 50/60-talet. Det är långa korridorer och trappor. Såg mig omkring i korridoren idag när jag gick mellan två klassrum och tänkte att jag nog måste vara lite knäpp. Jag har just bytt bort en rätt liten, nybyggd skola mot en stor, gammal jättetingest. Det kryllar av elever i alla korridorer, de är stora, de är kaxiga och de är överallt. But I'm loving it. Det är så högstadiet ska vara. Det ska vara lite ruffigt, det ska vara kaxigt och man ska få kämpa lite. Äh. I ärlighetens namn så är de ju ganska små men de försöker vara stora. De är mest gulliga och oroliga för sina betyg.

Dagen gick bra, lektionerna gick bra trots ett minimum av förberedelse (svårt när man inte känner elever osv) men det kändes bra. Jag tror att jag har lärt mig namnen på alla elever jag hade idag i alla fall.

Misslyckades med mitt nya löfte att inte ta med jobb hem på kvällen. Satt nämligen och fikade med en kollega lite för länge. Det var det värt, vi har inte pratat på länge och vi behövde det. Då gör det inget om man får jobba en stund på kvällen.

Men. Trots att det kändes strålande att vara där, trots att alla verkade glada att se mig och trots att det kändes rätt så känns det lite fel någonstans. Jag saknar mina förra kollegor. Har fått en massa fina meddelanden från dem idag på facebook och vi saknar varandra.

Varför kan man inte bara få allt?

Kluven

Idag börjar jag på mitt nygamla jobb. Det känns rätt, det känns bra - Mama- I'm coming home!

Men jag har också lämnat något. Ett jobb med världens finaste kollegor och otroligt gulliga elever. En del av mitt hjärta, kommer alltid att slå för dig...

Igår

... var en speciell dag för mig eftersom jag återigen slutade på en arbetsplats.

Det var mitt beslut men det var inte lätt att ta. Mycket stämde, men några viktiga saker gjorde det inte. Så kan det vara ibland. Nu går jag mot nygammalt. Moderskeppet kallade på mig och efter mycket funderande hit och dit tackade jag ja. Trots otroligt fina kollegor och elever kände jag mig tvungen att byta jobb. Så nu är jag tillbaka på ruta ett, där började jobba efter examen 2002. Fast den här gången har jag väldigt många fler erfarenheter och sjukt många exkollegor.

Tre jobb har jag lämnat på lite mer än ett år. Tre jobb med olika för- och nackdelar. Tre jobb med många härliga personligheter. En del finns kvar som vänner, en del finns kvar som Facebookvänner och en del finns kvar i minnet.

Igår var också en speciell dag för våra vänner i U.S.A. När jag var 16 var jag utbytesstudent i en familj i Massachussetts. Brorsan i den familjen har just varit i Irak i ett halvår. Han är högt uppsattt inom "The Air Force" och det ingår i tjänsten. Det är bara att åka, när de säger till.

Hans fru har slitit hemma själv i ett halvår, inte alls med den support hon hade hoppats på från familj, vänner och grannar. Det vardagliga har varit nog så svårt att vara ensam om men precis innan han for hade hon dessutom genomgått en operation som gjorde att hennes nacke och rygg gjorde väldigt ont (jag hängde inte med i alla medicinska termer, vet bara att det gjorde skitont) och hon kunde inte ens bära sin treåring. Som om det inte räcker med det så har hon ju hela tiden levt med oron för "the death car" som hon uttryckte det. Ni vet den där som sakta glider upp framför ett hus med tonade rutor och två sammanbitna militärer som ringer på dörren. Hon bestämde innan att hon inte tänkte öppna om den bilen kom hem till dem.

Nu behöver vi inte oroa oss längre.

Igår stod en nysminkad mamma och hennes två barn med en skylt där det stod "Daddy we love you, you're our hero!" på en flygplats i USA. Han har rest i en vecka för att komma hem och jag kan inte ens skriva om det utan att börja gråta. Känslan måste vara helt enorm. En treåring och en sexåring har fått hem sin pappa. En kvinna har fått hem sin man. Inget kan vara bättre.

Så. Nystart hos dem, nystart hos mig. Och disken har jag fixat. Allt är bra. Nu lägger jag mig på soffan och funderar på hur man gör när man är lite bakis och inte ska dricka Cola. Dag fem inleds idag.

Det stora avslöjandet

Det var ju en vecka eller så sedan som jag sa att jag har saker att fira men inte sa vad. Alla detaljer var inte klara och alla berörda var inte informerade. Men nu så. Jag har fått nytt jobb. Igen.

För nyare bloggläsare kan jag snabbt resumera mitt senaste år såhär: Våren 2008 - mammaledig från jobbet som lärare med drömmar om nytt jobb, pluggade lite för att komma närmare det målet. Sommaren 2008 - fick jobb som konsult på ett stort IT-företag. Skulle jobba med kommunikation och utbildning. Kändes superkul.

Började där i oktober och alla som har läst någon liten tidning under hösten vet att det här var ungefär samtidigt som Finanskrisen drog igång stort. Det var inte bara nya jag som satt utan uppdrag och efter åtta veckor var det finito för mig på IT-företaget. Fick tillbringa december med att söka jobb, hade just gjort "go" för allt med husbygget, kändes lite sådär med eventuell arbetslöshet framför mig... Fick några jobb, nobbades ett. Alla var vikariat som lärare, det fanns inga fasta tjänster alls. Mitt gamla jobb var tillsatt. Fick i alla fall till slut möjlighet att välja och kände mig rätt nöjd med mitt val. Har jobbat där under våren men i mars/april fick vi veta att en massa tjänster skulle bort i kommunen och inga besked kunde ges förrän i juni. Fram med CV:t igen och på med jobbsökarsmilet.

Det kändes tungt, jag hade inte alls lust även fast jag kanske inte var på drömjobbet. Men jag orkade bara inte börja om, söka och vara ny. Men så tog jag tag i det och helt plötsligt satt jag på intervjuer och tyckte att det var ganska roligt. Och nu har jag haft möjlighet att välja igen. Fick två tjänster plus erbjudande om tillsvidare där jag är idag.

Jag har valt ett jobb i kommunen jag jobbade i förut. Men den här gången är det en friskola. Jag har aldrig jobbat på en friskola och "folk i branschen" är rätt negativa till friskolor. Jag tror dock att det här blir bra. Det är en relativt nystartad (och nybyggd) skola. Dessutom fick jag några fler dagars sommarlov genom kommunbytet. Trevligt!

Så! Nytt jobb i augusti. Hoppas att det kan vara rätt den här gången. Lite jobbigt är det allt att vara "the new girl" hela tiden. Tredje gången gillt!

Och P.S. Jobbet som nobbade mig i december har mailat mig några gånger under våren. Senast idag, de vill erbjuda mig ett ettårigt vikariat till hösten. Fick artigt svara att jag redan har tackat ja till ett annat jobb. Kändes väldigt skönt. Väldigt skönt. Det var hårt att få nobben nämligen. Det suger att få nobben på jobb. Ingen borde få nobben! (Bara de som söker samma jobb som jag).

Friskolor

Jag vet ju att lite lärare läser min blogg. Jag söker ju jobb och ett av dem är på en friskola. Jag har ingen erfarenhet av friskolor och lärare i allmänhet är rätt negativa till dem. Så. Om du har erfarenhet av någon friskola, som anställd - maila mig gärna!

skrivarmamma@gmail.com

I intervjutagen igen

Idag var jag på intervju. På fredag har jag en till.

Jag fick ju i mars/april veta att kommunen skulle säga upp cirka 30 tjänster och inga vikariat skulle förlängas. Det var bara att börja söka. Hittade två jobb (dessa) och blev uppringd för två, respektive en vecka sedan. Igår fick jag erbjudande om tillsvidaretjänst där jag är idag. Hade jag fått det beskedet för en månad sedan så hade jag nog tyckt att det hade varit jätteskönt och härligt. Men nu har jag redan gett mig i kast med att borsta av mitt CV och formulera brev och eftersom intervjuerna var inbokade så bestämde jag mig för att gå. Nu får vi se hur det blir. Kändes rätt bra där jag var idag men jag har lite frågetecken. Och jag vet ju inte om det blir jag som blir erbjuden tjänsten.

Skönt är i alla fall att jag har en tjänst om jag vill. Livet känns rätt så mycket enklare då när man står med snart klart nybyggt hus, två barn och två bilar... Och en fucking jävla bubbelpool.

Jobbcoachen igen

Vi åkte förbi och tittade på mitt nya jobb idag.

-Mamma ville de ha dig?
-Ja, det ville de.
-Varför då?
-För att de tycker att jag är bra.
-Jaaaa!!! Du är ju det för du har jobbat i en skola förut.
-Precis.
-Blev du glad när de ville ha dig?
-Ja, jag blev jätteglad.
-Men tänk om de säger innan du har börjat att du inte får börja.
-Det får vi hoppas att de inte gör.
-Nä precis.

Jobbsmart, klimatsmart och barnsmart!

Jag har under helgen kontemplerat lite. Jag känner att jag gjorde ett bra val av jobbställe. (Jag hoppas nu att rektorn inte blåser mig och att vi verkligen skriver på den här veckan... Hu, hemska tanke!)

Genom att välja den här arbetsplatsen får jag 5 kilometer till jobbet bilvägen, istället för 30 som det är till det andra jobbet. Om man räknar tio kronor per liter bensin och att bilen drar en liter per mil så betyder detta att jag varje dag tjänar 50 kronor på att jobba nära hemmet. I min plånbok blir det 50 kronor mer om dagen än om jag hade valt jobbet längre bort. Det blir 1100 kronor i skillnad per månad. Och tänk vad klimatet och världen tjänar på det! Och om jag lyckas motivera mig till att cykla till och från jobbet så tjänar både jag och klimatet ännu mer. I tid blir det också en vinst, en timmes mindre åkande per dag! Tid som jag får med mina barn.

Nu hoppas jag bara att jobbet blir bra också... :)

Byt jobb nu

Sådan tur att jag just har sagt upp mig och ska byta jobb. Verkligen tur. Eller? Det är ju roligt att ha provanställning när konjunkturen dyker. Verkligen roligt.