Igår

... var en speciell dag för mig eftersom jag återigen slutade på en arbetsplats.

Det var mitt beslut men det var inte lätt att ta. Mycket stämde, men några viktiga saker gjorde det inte. Så kan det vara ibland. Nu går jag mot nygammalt. Moderskeppet kallade på mig och efter mycket funderande hit och dit tackade jag ja. Trots otroligt fina kollegor och elever kände jag mig tvungen att byta jobb. Så nu är jag tillbaka på ruta ett, där började jobba efter examen 2002. Fast den här gången har jag väldigt många fler erfarenheter och sjukt många exkollegor.

Tre jobb har jag lämnat på lite mer än ett år. Tre jobb med olika för- och nackdelar. Tre jobb med många härliga personligheter. En del finns kvar som vänner, en del finns kvar som Facebookvänner och en del finns kvar i minnet.

Igår var också en speciell dag för våra vänner i U.S.A. När jag var 16 var jag utbytesstudent i en familj i Massachussetts. Brorsan i den familjen har just varit i Irak i ett halvår. Han är högt uppsattt inom "The Air Force" och det ingår i tjänsten. Det är bara att åka, när de säger till.

Hans fru har slitit hemma själv i ett halvår, inte alls med den support hon hade hoppats på från familj, vänner och grannar. Det vardagliga har varit nog så svårt att vara ensam om men precis innan han for hade hon dessutom genomgått en operation som gjorde att hennes nacke och rygg gjorde väldigt ont (jag hängde inte med i alla medicinska termer, vet bara att det gjorde skitont) och hon kunde inte ens bära sin treåring. Som om det inte räcker med det så har hon ju hela tiden levt med oron för "the death car" som hon uttryckte det. Ni vet den där som sakta glider upp framför ett hus med tonade rutor och två sammanbitna militärer som ringer på dörren. Hon bestämde innan att hon inte tänkte öppna om den bilen kom hem till dem.

Nu behöver vi inte oroa oss längre.

Igår stod en nysminkad mamma och hennes två barn med en skylt där det stod "Daddy we love you, you're our hero!" på en flygplats i USA. Han har rest i en vecka för att komma hem och jag kan inte ens skriva om det utan att börja gråta. Känslan måste vara helt enorm. En treåring och en sexåring har fått hem sin pappa. En kvinna har fått hem sin man. Inget kan vara bättre.

Så. Nystart hos dem, nystart hos mig. Och disken har jag fixat. Allt är bra. Nu lägger jag mig på soffan och funderar på hur man gör när man är lite bakis och inte ska dricka Cola. Dag fem inleds idag.