Inatt

...när jag släckte lampan frågade jag min make frågan som jag har ställt miljarder gånger förr. I alla fall en gång om dagen i minst 12 år. Minst. "Är ytterdörren låst?"

Svaret blir alltid "ja".
Oftast misstror jag honom och lyckas med min kvinnliga list tvinga upp honom för att dubbelkolla. Ibland går jag själv upp. Det brukar visa sig att dörren är låst för det har jag ju redan kollat innan jag har gått och lagt mig...

Det här är ett litet lätt hysteriskt kontrollbehovdrag jag har. De mesta kontrollgrejorna jag har lidit av genom livet har jag jobbat bort, men "låst-dörr-kontrollanten" i mig finns kvar.

Igår kom vi dock hem lite sent, satt och pratade en bra stund med våra braiga barnvakter och när det väl var släckdags var jag väldigt trött. Frågade frågan och fick ett väldigt redigt svar tillbaka:
-Ja, jag var just ute och låste bilen så det är låst.

Här begick jag mitt misstag. Jag lät mig nöjas. Jag litade på min man.
Jag släckte lampan och somnade gott.

När jag några timmar senare vaknade av Lilla E som hade en hostattack passade jag även på att gå på toaletten. Och gjorde en fasansfull upptäckt. Gissa hur låst vår dörr var?

Den var varken låst eller "haspad"!
(Heter det så när man har en säkerhetskedja? Den har vi för övrigt inte för att jag är helt hysterisk, den har vi för att jag inte vill att fyraåringen ska vakna och gå ut och gunga eller något annat galet som fyraåringar faktiskt kan komma på ibland. Särskilt fyraåringar som är pigga som mörtar och har föräldrar som är galet trötta av 4,5-års sömnbrist. Fast vi kan ta bort den nu för hon har såklart lärt sig att ta en stol och ta bort kedjan...)

Hur som helst.
Vi hade alltså toksovit med dörren nästan vidöppen.
"Kom in, ta våra barn, ta vårt liv, välkommen". Som tur var missade de inbjudan.

Surt muttrade jag till mannen att han minsann fick gå upp och kolla altandörren, nu när han hade bevisat vilken opålitlig skrutt han var. Han gick upp och konstaterade att den såklart var låst.