Att uträtta sina behov på autobahn

Försökte gå på toaletten imorse. Hade just stängt dörren och satt mig ner. Glömde att låsa. Det var inte helt lyckat. Inte för att det hjälper att låsa, då får man ju hjärtattack kombinerad med akut hjärnstress av alla bankningar på dörren. (Ursäkta om mina medicinska termer haltar något).

Sitter där och tror att jag ska få en minut ifred. Fel.

Dörren öppnas. In kommer Lilla E.
-Hej mamma!
-Hej. Jag försöker låta lite kall och avvisande men det är svårt när det kommer in en glad rufsig tvååring. Hon lämnar dörren öppen och det blir kallt. Jag ber henne stänga.
-M mm! Säger hon glatt och går ut och går därifrån. Utan att stänga. Jag sträcker mig allt jag kan och får igen dörren. Tänker att nu så kan jag väl ändå uträtta det jag kom hit för att göra.

Det dröjer tre sekunder. In kommer Lilla E igen.
-Vagnen osså.

Den förbannade födelsedagspresenten som en öm moder köpte för ungefär tio dagar sedan. Den har blivit så populär att Lilla E inte kan gå en meter utan vagnen. Att vårt hus är litet och trångt och har många avlånga rum gör inte att hon låter bli vagnen. Nej, istället kämpas det med att vända vagnen och köra den överallt.

Nu rullar hon in den i badrummet. Vårt badrum är trångt och hon rullar den över mina tår.
Nåväl. Nu har hon rullat in den och står och kämpar i andra änden med att vända vagnen och bädda om dockan och allt vad det är.

Jag ignorerar sällskapet och försöker uträtta mitt behov. Då öppnas dörren. In kommer Stora E.
-Mamma, fort! Jag är bajsnödig!

Vad är väl en bal på slottet? Eller ens tre sekunder ifred på toan?