Here we go again

Lilla E blev bättre under helgen och är nu pigg och glad och kliar inte alls. Alla koppor torra och livet lekte igår.

Stora E vaknade klockan 07 idag. Det var första varningen. Den tjejen går aldrig upp efter 06.
Andra varningen var när hon klagade på halsont i soffan under julkalendern.
Tredje varningen kom när hon tillbringade frukosten med att skrika "AJ, AJ, AJ" eftersom hon är lite dramatiskt lagd.
Mitt i frukosten fick hon springa iväg till toaletten och spy, då var det ingen varning längre.

Stora E är officiellt sjuk. Igen. Försöker nu få tag i Å som ska komma hit på lunch idag. Ingen bra idé längre.

Är det komiskt eller tragiskt att mina barn är som sjukast den månad i mitt liv som jag inte har ett arbete? Vissa skulle nog tycka att det är bra för att jag slipper vabba men nu börjar jag ledsna rejält. När man vabbar delar man på det men när en har jobb och en inte så stannar ju inte den med jobb hemma direkt... Det var precis samma när jag hade tre veckors ledigt mellan mina jobb i september. Då turades de också om att vara sjuka stor del av tiden.

Var finns avdelningen för frustrerade mammor? Har ni en säng åt mig?