Körslaget

Imorse hade vi vår egen version av körslaget här hemma. I godan ro låg jag och maken och sov när det hela drog igång.

Det började med en duell från tjejernas rum. Stora E ropade PAPPA det högsta hon kunde och Lilla E kontrade med MAMMA, det högsta hon kunde. Vi lyckades stoppa duellen med lockrop och helt plötsligt hade vi fyra små iskalla fötter mellan oss i sängen. Där trodde vi att det skulle bli lugn och ro.

Medan Stora E påbörjade den oändliga historien (ni vet historien utan slut som just femåringar berättar så bra) så började Lilla E ta ton. Helt plötsligt var historien en musikal med både berättare och sångerska.

Sånglusten måste ha smittat av sig för mitt i berättandet började Stora E också sjunga. För full hals tog både Lilla och Stora E i. Nu ska ni inte tro att det hade minsta likhet med de välkoreograferade och skönstämmiga typerna i Körslaget inte. Hmmmm. Nej.

En sjöng Blinka lilla stjärna och den andra körde en mer komplicerad sång om någon som satte fötterna i havet och allt vad det var. Den icke inövade koreografin sträckte sig till att putta och sparka på varandra och blanda sången med AJ, SLUTA, FLYTTA PÅ DIG, VILL VARA IFRED, NEEEEEJ och andra passande ord.

Jag och maken låg på varsin ytterkant av sängen och undrade vart vår lugn och ro hade gått och gömt sig. Till slut fick vi stopp på körslagsslagsmålet genom att locka iväg deltagarna till sin loge för att lyssna på Amy Diamonds julskiva som omväxling.