Oh what a day

Idag såg vi "Vem är ensam" på Boulevardteatern. Det är ju en av barnens favoritböcker så det var givet att gå. Trots att Lilla E så sent som igår hade 39 graders feber och Stora E samma dag klagade på öronont så hon fick gå med mig till doktorn som körde två för en. Men vi tänkte att de är ju så tåliga, strålande och charmiga - dessutom gillar de när det händer saker. Och Lilla E var ju feberfri så varför inte gå nu när vi hade bokat biljetter och allt...

Ja. Varför inte. För att man kanske, kanske, kanske bör ha till rättesnöre bättre tänka efter före. Det kan hända att det finns en anledning till att barn alltid ska vara hemma en feberfri dag innan de ska tillbaka till sina vanliga aktiviteter.

Planen: Teater. Lunch i Sickla på Garden Bistro. Inköp av batterier till en viss Liana-barbiedocka (som sjunger dåligt utan batterier, sämre med). Hemfärd. Allt detta skulle vara lite mysigt och trevligt sådär.

Verkligheten: Jodå. Det blev teater. Det blev lunch. Det blev batterier. Det blev hemfärd. Allt ackompanjerat av en massa gnäll. Gnäll för att det var läskigt att gå in på teatern. Gnäll när man skulle in och ut ur bilen. Gnäll när man inte orkade gå, stå eller sitta. Gnäll när man inte orkade sitta i sin barnstol, gnäll när man inte fick kliva ur sin vagn. Gnäll när man fick kliva ur sin vagn. Gnäll i bilstolen och gnäll, gnäll, gnäll. Jag körde som motvikt till allt gnäll den beprövade metoden "skrik på dina barn och se om det hjälper". Det gjorde det som vanligt inte.