Ränderna går aldrig ur

Jag har äntligen lyckats läsa ut Agnes Hellströms bok Ränderna går aldrig ur. Jag har ju aldrig tid att läsa, det var inte så att boken var svårläst, tråkig eller för tjock. Det är jag och mitt liv. Jag behöver lugn och ro, jag behöver mer tid till läsning! (Eller mest behöver jag kanske tid för att skriva men det är en annan historia).


Alltid när en bok är skriven i första person (jagform) blir jag extra nyfiken på hur mycket av det som står som är direkt från författarens eget liv. Jag vet att det här är en av de vanligaste frågorna författare får, och en av de frågor som är mest irriterande att få. Varför ska det egentligen vara viktigt att veta? Vad spelar det för roll? Jag känner ju inte Agnes mer än via blogg, facebook och lite mail. Jag har en bild men jag känner inte Agnes Agnes. Det finns vissa saker som jag tänker att det nog är verkligen hon, och inte Elin som huvudpersonen heter. Men varför jag hakar upp mig på detta kan jag inte förstå.

Det jag gillar mest med Ränderna går aldrig ur är funderandet hos Elin, på hennes olika världar. Hennes fina släkt krockar med hennes enklare uppväxt hos ensamstående mamman i Gimo och hennes enkla uppväxt krockar med vännerna på internatskolan. Det är mycket funderande på roller och hur man ska passa in. Det här är något som de flesta förmodligen någon gång går igenom (jag gjorde det i alla fall). Man behöver inte ha så extrema motsatsförhållanden som Elin i boken hade, det där med att passa in funderar nog de allra flesta på.

Agnes tecknar fint fram hur Elin utvecklas från sitt första år på Sigtuna Humanistiska Läroverk, till sitt sista. Det är tydligt hur hon går från osäker till medveten och "in control". Det är väl inget jätteovanligt i sig, klart man klarnar lite under sin gymnasietid men hela internatgrejen gör det mer komplicerat. Oskrivna regler, invigningsritualer, pengar, överklass och så vidare.

Jag kan ibland störa mig på att Elin är så mesig, att hon t.ex. väljer bort sin invandrarkompis för att de rika internatvännerna inte fixar när någon inte är som de. Men Elin mesar inte för evigt, det är bra.

Jag gillade boken, jag gillade att följa Elins utveckling och jag märkte att jag funderade på henne när jag inte läste. Det är ett gott betyg, när karaktärerna tar plats hos läsaren.

Nu Agnes väntar jag bara på att få den signerad.