Att vara hypokondriker

Har fått ont i min vad. Det är som en rund ring, där gör det ont.
Jag är ju inte speciellt mycket sjukvårdsutbildad. Faktiskt ingenting. Men jag är ändå rätt bra på diagnoser. Ont i vad = blodpropp.

Nu är jag en sådan som gillar second opinions så jag går in på Vårdguiden och läser på. Lär mig att blodpropp egentligen heter trombos.

Och hör här:
"Blodpropp i en ven gör att kroppsdelen där blodproppen sitter ofta blir svullen och öm. Vaderna på underbenens baksida är ett ställe som ofta drabbas av detta."

Behöver jag säga att det genast gör mycket ondare i min vad? Jag måste gå på toaletten och undersöka. Ser att jag helst inte vill visa upp mina orakade ben på en akutmottagning. Verkligen inte. Ser dock ingen svullnad, ingen rodnad, ingenting. Bara håriga bleka vader.

Äter lunch. Kan inte släppa den här trombosen jag nu är säker på att jag har. Ringer maken och luftar min oro. Han är förstående och fin men skakar nog på huvudet lite där på sitt kontor. Han vet ju hur jag är...

Känner mig orolig och cirklar lite runt skolsysters rum. Hon är tränad, spelar ingen roll om patienten är en elev eller en lärare. Hon ser när någon vill något. Jag får komma in.

Hon känner. Hon klämmer. Hon ställer adekvata frågor om eventuella p-piller och hur det ser ut i släkten. Hon är bra.
Jag har ingen trombos. Jag har nog ett djupt blåmärke. Säger hon.

Nu gör benet inte lika ont längre.