Inlägg
Så maken fastnar i Sundsvall. Okej, man får gilla läget, det kunde vara värre.
Ska hämta barnen för att vaccinera dem mot svinis (dos två) men får ett möte som jag inte visste om på jobbet. Fick således komma iväg senare än planerat. Ruschar, har tur med trafiken och barnen är på. Vi hinner.
Sedan börjar det. Det verkligen börjar.
På väg ut från bilen till BVC börjar Stora E. "Jag är rädd." Jag peppar och är positiv. Sådär klämkäck som jag är van att vara som både lärare och mamma. Vi kommer in i bvc-sköterskans rum. Båda blir tveksamma. Båda tjejerna som för två månader sedan var hur coola som helst, inte rörde en min och var stolta efteråt. Nu är de som två andra tjejer.
Stora vill ta spruta sist. Lilla får fint sträcka fram armen. Börjar gallskrika så fort sprutan nuddar henne. Då är det kört. Stora vägrar. Totalvägrar.
I trettio minuter håller jag och sköterskan på. Jag märker att sköterskan börjar tycka att det är trams. Jag försöker fundera för mig själv vad som är bäst. Låta henne slippa, komma en annan dag eller helt enkelt tvinga. Under tiden skriker hon att hon inte vill. Hon gråter och skakar på huvudet. Det känns super... Not.
Eftersom jag ibland är lite principfast blir det den sista metoden. BVC-sköterskan verkar också tycka den (vi överlägger lite fort på engelska) och när jag nickar så trycker hon in sprutan. Nu har vi nog gett Stora E men för livet. Känns sådär.
Efteråt är Stora E som galen. Hon vägrar att gå, hon vägrar att stanna, hon vägrar kläder, hon vägrar utan kläder. Hon skriker. Jag är elak, jag är den dummaste mamman i hela världen och hon vill visst ha glass och jag bestämmer allting, hon får aldrig bestämma något alls. Hon vill inte finnas och hon borde aldrig ha fötts. Detta är något hon har börjat säga så fort hon blir arg eller ledsen. Tydligen helt normalt för sexåringar men det kan ju mitt intellekt veta men det verkar inte ha någon som helst direktlinje till hjärtat. Det gör ont att höra.
Pust. Detta fortsätter hela vägen till bilen. Hon vägrar kliva in i bilen. Hon vägrar spänna fast sig och vägrar bli fastspänd. (I stolen). När jag smäller igen hennes dörr och sätter mig och startar motorn spänner hon fast sig. Hon vet tydligen vad som gäller trots allt.
Jag åker hem, stannar inte och köper glassen vi initialt försökte locka sprutvillighet med. Då är jag elak. Jag är den värsta mamman i hela världen.
Då blir jag arg. Jag tycker att jag höll mig rätt länge, nu har hon hållit på i över 40 minuter. Jag skriker tillbaka att om jag är så elak får hon väl byta ut mig, be att pappa skaffar en ny mamma som kan bo hos dem. Jag börjar gråta. Hon blir tyst. Hon blir faktiskt tyst. En stund.
Jag känner mig mogen. Jag känner mig riktigt lyckad. Jag känner att jag hellre satt i Sundsvall och jobbade i tre veckor än satt där och skrek på min dotter.
Sedan fortsätter hon en 20-30 minuter till efter att vi kommit hem. Sedan kommer hon och kramas hårt. Säger att hon älskar mig.
Om det här är förpubertet så ska jag nog ta en utlandstjänst i några år under puberteten. Man kan ju verkligen undra hur den blir.
Jag ser verkligen fram emot natten. Det blir nog lugnt och skönt. Vi verkar vara så harmoniska här hemma just nu.
Tack för oss!
8 timmar sedan
.gif)
8 kommentarer:
Åh herrejävlar Pernilla. HERREJÄVLAR.
Men du. Det finns barn som beter sig så där varje dag.
V a r j e d a g.
Det är bara att göra som vanligt, bita ihop, förtränga det dåliga samvetet. Och ett glas vin på det.
Fast vet du vad jag skulle göra i morgon? Jag skulle sätta mig med henne när hon är lugn och fin, och tala om att det där är inte okey.Sen hade jag hittat på någon form av straff. Nu säger man ju att man ska straffa på en gång, men det är ju svårt med en gallskrikande unge, det finns liksom ingeting som fastnar i hjärnan då.
Dock är jag övertygad om att du har koll på sånt här.
Men fy fan, jag blir helt matt när jag läser.
Och ja är svaret på frågan. Om förpubertet. Det är ett jävla helvete under en period. For sure.
Tack Mona. Du är klok.
Nu sover båda och jag har pussat och kramat och vi har pratat och vi förstår varandra. Tills nästa gång vi ryker ihop. Typ imorgon...
LYCKA TILL IMORGON! Om du kikar här innan förstås. :)
Ibland kan det vara skönt att veta att man inte är ensam. Det måste givetvis ha varit jättejobbigt, men jag läste med ett liiitet leende och tänkte att det där kunde mycket väl ha varit min egna "Stora E". Hon är några år äldre och har faktiskt lugnat sig lite nu, kanske lugnet före stormen, vem vet :-)
Åh din stackare!!!!!!!!! Vilket skit! Tur att det är kväll nu och en annan dag imorgon. Usch vad hemskt det är när det blir så där!
Erika, det stämmer. Det är skönt att veta att man inte är ensam. Tack.
Z, verkligen!!!!
Har hört att det finns bra internatskolor utomlands....
Det låter jättetufft, som taget ur mitt eget liv! :-)
Just vid spruta nr 2 var vår "stora E" (6 år) så rädd att hon inte klarade av att vara sur/arg efteråt. Hon var helt slut. Jag gjorde som du, hon tog sprutan helt enkelt. Skulle aldrig avbryta för att komma tillbaka. Det är skönt just då men utdragen tortyr i mild form för alla parter att skjuta upp eländet.
Jag är också dummast i vääääärlden med jämna mellanrum. Det slås i dörrar, hon önskar att lillebror aldrig hade blvit född, att hon bodde i en annan familj etc etc. Allt går ju över och hon är världens underbaraste unge innerst inne, precis som din Stora.
Men är man stressad, pressad eller ensam om ansvaret en längre tid så är inte tålamodet ens största tilgång precis. Jag hade fått spader långt innan dig. Undrar ibland om det är jag eller dottern som är 6 år, haha..
Styrkekramar och så hoppas jag att natten varit fylld av sömn!
/Isa
Hej P!
Stackars, stackars, stackars dig. Men du, hon menar ju inget av det hon säger. Och du gjorde helt rätt som gav henne sprutan, hon har inte fått men för livet! Herregud du är ju bara människa och du verkar dessutom vara en helt fantastisk mamma! Ny dag, nya tag.
Kram Frida
Skicka en kommentar