Ena stunden läser jag om pappan som ströp sin tvååriga dotter på Orust. ???!!!
Sedan läser jag om pappan som förlöste sin fru och lyckades rädda livet på sin dotter som inte andades och var blå i ansiktet när hon kom ut.
Vad säger man? Livet är så jävla orättvist. Tragedier blandas med glädje och man vet aldrig var det kommer att ske.
lördag 21 augusti 2010
Sorg och glädje
Upplagd av Pernilla kl. 23:19
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är så vidrigt.
Otroligt. Vidrigt också för att "det verkade som att de var så lyckliga och barnet var så efterlängtat"...
Skicka en kommentar