Inlägg
Alla kommentarer
Jag tänkte sno en idé från dagens DN. Sammanfatta ditt år med tre ord!
Bild från Uppåkra IF...
Precis när vi skulle åka iväg o lämna barn och strosa på stan och dricka drinkar så pajade ena bilen och det blev ett j-a meck med att ringa verkstad och mobilitetsgaranti. För övrigt SUGER V.A.G.s mobilitetsgaranti! Bild från www.instantwebb.se/
Vi checkade in på hotellet och blev glada (mest jag kanske) över att hitta dessa produkter på rummet:
NU ska här drickas mer vin och läsas mer god bok!
Jag: Fy fan vad lite jag har sovit, lilla E har joxat hela natten.
Maken: Det här var en skitnatt, jag var inne hos stora E minst fyra gånger.
Jag: Men jag tyckte att du sov inne i vår säng hela natten. (Tänker att han överdriver).
Maken: Nej, jag var där inne flera gånger.
Jag: Och jag som verkligen hade behövt sova för jag har så ont i magen. (Maken tänker nog att han är ypperligt trött på mina åkommor).
Där blir vi avbrutna i vårt självömkande av fyraåringen som vill gå upp. Hon tjatar och brölar tills faderskapet tröttnar och dundrar upp ur sängen och tar med sig båda döttrarna ut ur sovrummet och smäller igen dörren. Förmodligen en liten hint till mig, att jag borde ha gått upp. Jag går således upp och konstaterar att sömnbrist gör föräldrar till tvååringar... (Dessutom är vi idiotiska som tonåringar, går ju aldrig och sover på kvällarna).
This too shall pass! Strax ska jag till frisören och ha det bra. Maken får slita på här hemma.
En av mina absoluta favoritböcker är Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger. Den är helt underbar! Massor av tidsresande och man slipper de tråkiga långa tekniska förklaringarna. Det är lite rörigt först, tidsresenären Henry hoppar runt i tiden och det är lite svårt att följa men när man har lärt sig - oh lá lá vilken historia! Den är grym, den är romantisk, sorglig, kittlande och den är så bra. En bok jag aldrig släpper!
Antar att mitt intresse för tidsresande grundas i att jag är en sån som ofta tänker på hur det kunde ha blivit. OM jag inte hade flyttat när jag var 12, hade jag då gift mig med min man (lärde känna honom tack vare att vi flyttade). Hade vi ändå mötts, fast i ett annat sammanhang? Om inte, vem hade jag då träffat? Finns det flera tänkbara kandidater eller finns det bara en som är tänkt för en? Hade jag då varit singel hela livet om jag aldrig hade flyttat? Sådana här tankar har jag jämt, om allt. Därför älskar jag såklart filmen Sliding Doors.... Där får man se vad som kunde ha skett om... När får jag se den filmen om mitt liv?
Hoppas ni alla har haft en god jul. Det har vi, full fart med huset fullt och mycket mat. Som sig bör... Har just klivit av min crosstrainer efter ett välbehövligt pass...
På julafton väntades det spänt på tomten men vilket trauma det blev! Man kan säga att han kom, han sågs och han fick vända om... Fyraåringen fick PANIK. Total panik. När hon fick syn på honom i fönstret vände hon sig om, skrek och hoppade upp i min famn. Där stannade hon resten av kvällen. Lilla hjärtat pickade som aldrig förr, hon vågade inte titta och hon skrek "rädd" "rädd" "rädd". Lilla stackars barn. Nu går hon runt och är rädd i varje rum, tänk om tomten kommer...
Till nästa år har vi lovat att maila tomten och tala om att han ej behöver leverera klapparna personligen...
Såhär kan en amaryllis se ut EFTER att den oförklarligt har brutits itu.
Igår slog vi in lite klappar. Då var det hon som tog befälet. ”Nu gör jag som jag vill”. Det fick hon. Jag är ju inte bara pedant och otålig, jag är hyfsat klok och pedagogisk och full av ömhet i mitt hjärta. Såklart fick hon slå in paket. Ett. De andra gjorde jag och jag var jättenöjd när jag la dem under granen, de blev fina och sådär stilrena ni vet.
Idag fick vi sovmorgon till 07 och jag hade tänkt ut PLANEN. Jag skulle hänga på låset till ICA Maxi klockan 8 och få allt handlat medan alla andra sov som små stockar. Dessutom bestämde jag mig för att för ovanlighetens skull scanna varorna själv. Bara det att jag aldrig blev klar för avfärd, ICA Maxi öppnade redan 07 idag, alla andra hade också gått upp tidigt och väl framme i kassan så åkte jag på en så kallad avstämning…. Sedan kom jag äntligen hem och då hade fyraåringen tillbringat morgonen med att klistra på olika (icke juliga) klistermärken på alla paket under granen. ”Se så fint jag har gjort mamma!”
Min make hade visst en massa ärenden att fixa så han är i stan med ungefär 5 888 976 stycken andra. Eftersom jag har fastnat helt i kvinnofällan och fixat allt till barnen, och eftersom vi inte köper till hela släkten, så behöver man inte vara Sherlock för att räkna ut vem han ska fixa till. Det här är jättejobbigt för min man, efter 15 år blir det tydligen inte lättare, bara svårare.
Jag var en god hustru och gav honom lite psykning i förväg.
Jag: "Har vi någon stor kartong, nästan lika stor som en flyttlåda?"
Han: "Vad ska du med den till?"
Jag: "Jag måste få plats med alla dina julklappar".
Senare:
Jag: "Undrar om jag är klar med dina julklappar.... Undrar om fem paket räcker?"
Han: Tystnad och förmodligen panik i magen.
Precis innan han åkte:
Jag: "Älskling, det är lätt det här. Tänk dyrt!"
Han: Skakar på huvudet och går. Undrar om han nu går och nynnar på "Jag kommer inte heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeem ikväll".....?
Vi som firar julafton tillsammans i vår familj har avskaffat julklapparna till de vuxna. Istället skänker vi ett belopp till välgörenhet. I år har jag valt att bli fadder för en barnby. För 200 kronor per månad ger man otroligt mycket till en by. Man kan välja världsdel om man vill. Jag valde Latinamerika.
...har idag länkat till mig via sin blogg. Och skrivit jättesnällt om mig! Nu är Denise min allra bästa idol! Blev lite misstänksam när det hade varit 91 besökare inne idag mot de vanliga 8-10...
Själv har jag tillbringat dagen på stan med familjen. Vi hade det riktigt mysigt, kikade in på NKs julskyltning "mamma, kan vi gå tillbaka till de där fönstrena?". Vi åt lunch på TGIF och lilla E ritade sin första teckning någonsin!
En riktig konstnär!
Jag shoppade loss lite på Kiehl's på Mäster Samuelsgatan. Får aldrig ändan ur att gå dit men idag så. Min nya favorit är deras lipbalm, köpte med lite färg så nu känner jag mig så glamorös. Och så kom böckerna från Adlibris hem idag! Köpte Camilla Läckbergs Snöstorm och mandeldoft eftersom 10 kronor per bok oavkortat går till stiftelsen "Min stora dag." (Och för att jag gillar hennes böcker också såklart!)
Om du vill vara säker på att inte missa ett enda ett av mina spännande inlägg här på bloggen så kan du prenumerera på inlägg! Scrolla längst ner på sidan, där finns en liten länk "prenumerera". Klicka där och så kommer det upp ett nytt fönster där du fyller i dina uppgifter. :)
Jag ska bli författare.
Så. Nu har jag skrivit det. De av er som tänker skratta åt mig, er tänker jag inte lyssna på. De av er som tänker höja mig till skyarna, er tänker jag försöka lyssna på. På sistone har jag bara blivit mer och mer säker på att jag ska skriva BOKEN. Ska bara se till att verkligen ta mig tid. (Jättelätt när man har en ettåring som står och biter en i låret så fort man närmar sig datorn….)
Igår var jag på en liten inspirationsstund som hölls av Denise Rudberg. Hon och Camilla Läckberg har ett bokprogram ihop och när jag ser det och ser alla som har lyckats komma fram som författare, då blir jag inspirerad. Varför skulle inte lilla jag kunna….? (Väljer i dagsläget att inte tänka på alla som inte syns, alla som har blivit refuserade och alla som sitter som jag och drömmer).
Denise berättade att hon alltid har varit lite strulig, lite ombytlig och hoppat runt en del. Så när hon talade om för sin omgivning att hon höll på och skrev en bok, ja då var de inte så jättestöttande. De tyckte mest att hon var pinsam. Det var dumt. Denise har skrivit massor av böcker nu.
Denise gav konkreta råd för att komma igång med skrivandet:
Känns bra, jag uppfyller redan flera av punkterna. Nu måste det ju gå vägen, eller hur! ;)
Det var en kul start på min måndag, att få möta den här inspirerande, glada kvinnan och få höra hennes ”story”.
Igår var det full fart hela dagen. Jag var på jätteintressant tv-inspelning/föreläsning i stan, sedan hämtning av det yngre barnet och lunch, shopping och fika med en väldigt god vän, hastade till dagis för hämtning, fort hem, tog emot en annan mycket god vän på nytt fika och uppvaktning för de två små damerna. (De överöstes med fina presenter). Sedan lagade jag middag till barnen och maken, mötte maken i dörren och åkte till stan igen och gick ut och åt och såg DVs förhandsvisning av ”The Jane Austen Book Club” med en annan mycket god vän. Var hemma 23.30 efter en väldigt hal färd (alla körde max 50 på motorvägen) och var i säng redan 00.30… Pust! Idag tar vi det lugnt. Bebis är trött och vill sova. Jag är trött och vill sova.
Ett urval av dagens presenter - så mycket roligare att vara tjej nu än på 70-talet!
Den älskade stora E fyller fyra hela år idag!
Full fart hela dagen, hon började tjata klockan 06:03 om att vi skulle sjunga och komma med paket... Till slut gick hon med på att låtsassova så vi kunde komma in och överraska. Favoriterna i pakethögen var snövitdockan och den fina snövitklänningen som hon nu nog kommer att bo i! Tillbaka till köket och kalasfixandet...
Antal minuter det tar för moder och fader att iordningställa hemmet när
barnen har somnat: 47.
Antal minuter det tar för barnen att återställa allt när de stiger upp på morgonen: 2.
Antal minuter det tar för moder att skära lagom stora bitar av avokado och servera till bebis: 5.
Antal minuter det tar för bebis att glufsa i sig avokadon och skrika efter mer: 0,5.
Antal minuter det tar för bebis att bajsa i hela blöjan och ner på benet: 1.
Antal minuter det tar för öm moder att tvätta bebis, tvätta badrum, byta kläder på bebis och på moder, hälla Vanish på smutsiga kläder, fylla tvättmaskin och sätta igång densamma: 17.
Då är ej tvätt- eller torktid medräknad.
Antal minuter moder och fader önskar att de fick sova ostört: 540
Antal minuter moder och fader får sova ostört: runt 120.
Antal minuter moder suttit vid internet idag: ??? :)
Den givna presenten till nyblivna föräldrar! Lär dig tolka bebisens språk.
Såg faktiskt det här på Oprah när lilla E var tre månader och jag tyckte nog att det fanns vissa poänger. Inte bara humbug alltså.
"Idag är mamma sjuk. Mamma har feber. Bäst jag sover så mamma får vila".
Nu har ettåringen, som nästan alltid nöjer sig med en timmes tupplur åt gången dagtid, sovit i exakt tre timmar och tretton minuter. Tror ni att jag har sovit då? Efter att ha suttit i telefonkö i 23 minuter och pratat med hälsoinstitution, moder och make kändes det inte som någon idé att gå och sova. Det var ju inte så mycket tid kvar av den där timmen...
Förr: ”Om jag inte får sova 8 timmar varje natt så går det bara inte”
Nu: ”Inatt fick jag faktiskt hela fem timmar sammanlagt, jag känner mig riktigt pigg!”
Förr: Hett och passionerat så ofta som möjligt, på alla tänkbara platser.
Nu: ”Gäsp, hur länge sen var det nu och finns det något ledigt rum? Äsch, nu blev klockan för mycket ikväll igen.”
Förr: ”Fan vad trist att diska”.
Nu: ”Vad skönt det var att få stå ifred en stund och diska lite. Det var så länge sedan jag hade så här mycket tid för mig själv”.
Förr: Bjudningar planerades i tid och vänner mottogs i nystädat hem, trots att det aldrig blev direkt smutsigt eller stökigt. Det serverades minst tre rätter som var noga utvalda och förberedda.
Nu: Bjudningar planeras men ställs in p.g.a. sjukdom. Om de ändå blir av så torkar man snabbt av badrummet och lyckas på sin höjd sopa undan lite skräp med fotspetsen. ”Äta? Jaha, vi kan väl grilla lite korv?”
Förr: ”Ska vi gå ut och äta och gå på bio?” Yttrades cirka 3 gånger i veckan och genomfördes.
Nu: ”Kan du köpa med lite take-away hem och så kan vi kolla på inspelade Grey’s Anatomy när barnen sover”. Maten inmundigas med minst ett barn i famnen och det inspelade fortsätter att bli osett.
Förr: ”Vi sticker till Dalarna i helgen, det går så fort att åka dit så det är perfekt för en helg”.
Nu: ”Vi sticker till Dalarna i helgen, bäst du tar onsdag-fredag ledigt så vi hinner dit”.
Förr: ”Sommarlov för me, myself and I i åtta härliga veckor”.
Nu: ”Sommarlov för treåring, work around the clock för mamma”.
Förr: ”Nio tycker jag är en lagom tid att gå upp”.
Nu: ”Så länge de inte vaknar före 06 så är det ju helt okej”.
Förr: ”Vi var barnvakt i helgen, så himla bra när man kan lämna tillbaka dem”.
Nu: ”Vi hade barnvakt i helgen, farfar sa att det var så himla bra när man kunde lämna tillbaka dem”.
Förr: ”Man kanske skulle göra en sån där liten söting”.
Nu (femhundra liter graviditetsillamåendespyor senare): ”Se för allt i världen till att vi inte gör en sån där söting till”.
Förr: Dance moves on the dance floor.
Nu: Dance moves vid diskbänken med radion på högsta volym.
Förr: Viktigast i livet: ???
Nu: Viktigast i livet: Den envisa, outröttbara duon E&E. Vill aldrig vara utan dem någonsin!
Tur att stora E går på en avdelning som jobbar mycket med genus. Här finns en intressant artikel. Nu är tjejerna på G!
En mycket bra krönika om amning och alkoholTVÅNG. Jag gapar. Så var det inte när jag ammade. Men det var ju flera månader sedan...
Vissa dagar känns lite mer meningslösa än andra… Imorse när jag läste DN fick jag den ena tråkiga nyheten efter den andra serverad som tilltugg till mitt morgonté. (Earl Grey Cream fick äran idag).
En mormor med sitt treåriga barnbarn kördes igår på i Gustavsberg och avled .
En man mördades i Farsta.
Ett bråk i en taxi orsakade en trafikolycka.
Osv osv osv. Jag blir lite trött, ledsen och undrar - varför har man satt barn till den här världen?
Men så tar jag mina döttrar och packar in dem i bilen och åker till Plantagen. Vi pratar och sjunger i bilen. Stora E får syn på en lastbil utan släp och säger ”mamma, titta en lastbil som är trasig!” Vi får solen i ögonen och är lyckliga över att vi får se lite ljus idag. Vi kommer till Plantagen och stora E är duktig och kör lilla E i vagnen medan jag baxar den stora shoppingvagnen. Vi väljer ut hyacinter, kransdekorationer och en liten ”gran” till tjejernas rum och en gran till altanen. Vi lyssnar på Plantagens tomte som läser sagor och är bara lite läskig. Vi har mysigt och sedan åker vi hem och pysslar. Det är ju tack vare att de här barnen är så underbara som jag vet att det fanns en mening med att sätta dem till världen. De gör gott.
Denna historia tar sin början i juni 2007 när jag och äldsta dottern stod still i en rondell p.g.a. köbildning. BAM så blev vi påkörda bakifrån och jag fick genomlida nackont under sommaren. Framåt augusti kändes nacken okej och allt var frid och fröjd.
I september insåg jag att jag hade haft ont i huvudet varje dag i två veckor och började bli lite väl kompis med den intelligenta värktabletten. Jag ringde optikern och begärde ögonkoll. Kom dit och fick veta att jag inte hade några nya problem, bara samma gamla kassa syn. Optikern talade dock om att nackont ibland kan vandra upp till huvudet. Ringde min doktor som nog snart skriver hypokondriker i min journal…. Kan inte ens räkna hur många gånger jag har ringt honom under 2007… Han lät dock uppriktigt oroad och bad mig att direkt ringa sjukgymnasten och boka tid. Det gjorde jag och hamnade hos en trevlig gotländska som hade tre veckors väntetid. Jag skulle även boka tid hos doktorn himself för annan åkomma och effektiv som jag är bokade jag in allting samma dag för att underlätta logistiken. Trodde jag. Efter att ha bokat alla tider skickade jag ett prydligt mail till min käre make. Fick till svar att det var inga som helst problem att jag hade så många hälsobekymmer, han skulle absolut ta hand om lillpluttan under tiden som jag var hos den ena hälsoinstitutionen efter den andra.
Så kom dan före dan. När barnen väl var utslagna ur leken och vi hade fått undan tvätt, disk och diverse dammråttor så ställde jag frågan som jag faktiskt redan visste svaret på.
-Hur blir det imorgon?
Den ärade maken försökte se oberörd ut och låtsades som att det regnade och sa att det fixar vi. 15 år tillsammans gör dock att man fort ser om någon menar det den säger eller inte, och efter några sekunders verbal tortyr så kröp det fram att han tyvärr hade glömt bort att inte boka upp viktiga saker just den här aktuella dagen trots att han tre veckor tidigare fått ett mail om hur denna dag borde ha hanterats. Däremellan hade det pågått vissa påminnelser, dock inte precis dagarna innan.
När vi så hade surat lite på varandra ett tag så kvarstod faktum att ett stycke öm moder skulle till sjukgymnast och ett stycke bebis stod utan passning eftersom den rätt skamsne fadern hade bokat upp sig på hela tre stycken mycket viktiga möten hela dagen. Den lätt uppgivna modern insåg att det bara var att ta med sig denna livliga och oftast mycket charmiga bebis till sjukgymnasten.
Så kom vi då dit och det var som en scen ur en sån där amerikansk film där mamman försöker göra karriär med bebis på kontoret och allt går fel. Typ.
Lilla fröken E som brukar vara helt underbar och charma alla, var okej i början men ganska snart började hon gnälla. För en stund gick det okej att muta med smörgåskex men sedan blev det värre och värre. När vi hade kommit så långt att sjukgymnasten skulle massera och dona på min vad- muskeln-nu-hette så satt E på golvet och gallskrek så att tårarna sprutade och golvet blev blött av tårar och snor... Som tur var hade sjukgymnasten just börjat jobba efter sin föräldraledighet så hon var inte direkt känslig eller irriterad men hur dum kände jag mig inte?!! Fick såklart avbryta behandlingen och lyfta upp lillskruttan. Det hjälpte inte, hon var helt hysterisk och blev ju helt slut trots att hon var ganska nysoven. Det hela slutade med att E låg på min mage och snyftade medan stackars sjukgymnasten försökte göra ett bra jobb med min nacke...
Suck och pust. In på Ica, köpa lunch, in i bilen och hem. E toksomnade och kunde utan problem lyftas in i sängen. Det gav mig i alla fall en lunchrast under vilken jag hann ta emot några viktiga samtal och äta i lugn och ro. Sedan var det lite nervöst, skulle hon hinna vakna i tid för att få mat innan nästa hälsoträff? Hon skötte sig perfekt, vaknade 45 minuter innan vi skulle vara hos doktorn och hon hann både äta, leka och få ny blöja innan det var dags för avfärd.
Hos doktorn gick det bra, han fick höra en utläggning om hur dåligt det gick tidigare på dagen så han smörade järnet för unga fröken. Hon fick leksaker och sån där ”glasspinne”. Den var poppis.
Pust. Sedan stack vi till dagis och hämtade en trött och trumpen storasyster och när hela ekipaget var installerat hemma ringde jag den skamsne maken och frågade när han skulle komma hem och han förstod exakt vad det betydde. Han kom hem en halvtimme tidigare än vanligt och tog över barnen och jag åkte till ett shoppingmecka för att köpa en mascara men kom hem med lite mer än så….
Nu undrar jag bara. Hur länge tror ni att jag kan mjölka den här? Just nu är maken väldigt välvilligt inställd och hur länge kan man dra nytta av situationen?
Jag vet inte hur många av er som i våras följde programmet ”Saras Kök”. Jag gjorde det och hon gjorde grymt god och nyttig mat men hade en personlighet som i alla fall jag hade lite svårt för. Lite prudentlig, fröken duktig sådär. Hemmapsykologen skulle väl säga att jag störde mig på henne för att hon var lite för lik mig men det kan jag ju inte hålla med om. Läste ett reportage om henne där hon tyckte att man ska låta barnen vara med i köket och så kan man ju använda deras tv-tid till en lugn stund för sig själv efter maten istället. Hmmm…. Bekväma jag brukar använda barnens tv-tid till att både laga mat och ta en stund för mig själv efter maten…
Men så idag tänkte jag att jag skulle anamma sarapraktikan. Jag gick ut på nätet och hittade smaskiga recept på så kallade cupcakes, signerade en annan tv-kocka, Leila. Så fort affären öppnade (då hade vi redan varit igång i tre timmar så vi var redo) var jag och tjejerna där och 
införskaffade nödvändiga, onyttiga ingredienser som florsocker, strössel och dumlekolor…
Väl hemma så skulle vi bara diska undan frukostdisken och lägga lillasyster att sova middag. Disken gick bra men inte skulle lillasyster sova inte. Jag plockade fram alla ingredienser och gick sedan in i sovrummet och försökte vara bestämd men snäll mamma som buffade och sjöng och la tillbaka stående 11-månaders i liggande läge. Har hört att det är lite lättare att sova om man ligger än om man står, nämligen.
Tillbaka in i köket. Mäta upp smör. Ner i matberedaren. Läsa receptet lite mer noggrant. Oj. Det var inte dags för smör. Vi skulle ha haft ägg och socker som skulle vispas pösigt. Tömma matberedaren. Diska matberedaren. In i sovrummet och plocka upp kastad napp från golvet och återigen lägga barnet. In i köket. Dags för ägg. Spelar pedagogisk mamma som med len röst hjälper till att räkna upp fyra stycken. Fyraåringen ska absolut hålla alla fyra i sina små händer. Splash. Ett ägg på golvet. Avbryta bakning, torka upp kladdigt ägg från golvet utan att tappa tålamodet och sedan springa tillbaka till sovrummet för att återigen stoppa in napp och lägga barn. Tillbaka in i köket. ”Nu får vi ta ett nytt ägg, mamma”. ”Ja min älskling, det får vi”. Inombords: ”Om du inte hade varit så &%¤&/ envis och skulle hålla alla själv så hade äggen och resten av sörjan redan stått på vispning, grrrr”.
Men så, när matberedaren gjorde sitt jobb så somnade lillasyster och vi kunde i lugn och ro mäta upp alla andra ingredienser och fyraåringen förhörde sig noggrant över vilka saker som var ”torra” och vilka som inte var det. Ägg var lite svåra att avgöra... Jag tyckte att ”jovars, det här går ju bra, hon kanske inte är så dum ändå, den där Sara.”
Sedan skulle vi hälla smeten i muffinsformarna. Fyraåring ska hälla i allting själv. Pedantiska mamman står bredvid och får ont i tårna av frustration över att mycket smet hamnar mellan spis och diskbänk, ner i springan där det är omöjligt att städa. Det som inte hamnar där hamnar på muffinsformen, inte i hålen på muffinsformen. Till slut lyckas vi få i lite av smeten på rätt ställe. Puh. Då ska vi börja ploppa i hallon och dumlekolor. Där funkar vi, det går bra. In i ugnen och så är det bara att vänta. Tills jag ser köket och känner en våg av trötthet välla över mig. Det är smet, ägg, florsocker, mjöl och byttor och skedar och allt vad det är, överallt. Suck. Det finns gränser för hur mycket man klarar när man lider av konstant sömnbrist och försöker vara duktiga mamman, sexiga frugan och schyssta kompisen 17 timmar om dygnet.
Sedan har det blivit dags för glasyr. Vid det här laget har lillasyster vaknat alldeles för tidigt av att hon har bajsat, hon är suuuur. Blöjbyte under illvrål, sedan mutas hon med smörgåskex. Allt frid och fröjd och stortjejerna återgår till kökstjänsten. Vi ska först riva citronskal. Fyraåringen säger såklart ”Jag vill riva”. Hmm. Ja, men mamma hjälper. Mamma är högerhänt och dotter är vänsterhänt. Blir komplicerat och stor rivrisk. Jag föreslår att jag ska riva klart själv, detta går otroligt nog fyraåringen med på.
Sedan ska övriga ingredienser röras ihop och fyraåringen erbjuder sin hjälp. Jag har börjat tröttna på balansakten med överfull diskbänk, bebis som skriker efter mer kex, fyraåring på stol i vägen hela tiden och säger så behärskat jag kan ”stå där, jag ska bara röra ihop det här först. Du ska snart få hjälpa till”. Hör mig själv säga detta ett par gånger och till slut säger unga fröken: ”Mamma, jag går och gör någonting annat”.
Det är därför, kära Sara, som jag hellre är en usel mamma som tar tvn till hjälp under matlagning och bakning OCH för att få en egen stund. Jag står inte uuuuut annars! Det har till och med min fyraåring förstått.
Välkommen att följa mig genom min nya blogg. Här kommer jag att skriva om mina barn, min käre make och om mig själv. Kanske om lite annat också...
.gif)
