Inlägg
Alla kommentarer
-Mamma, jag vill åka till Spanien inatt och bo i Cádiz. (När vi var i Spanien i våras åkte vi hemifrån mitt kl 4 på natten, det var superpoppis).
-Åh, det skulle jag också vilja göra men det ska vi inte.
-Varför då?
-För vi har inga biljetter.
-Då kan vi skaffa det och så kan vi åka sedan.
Tänk om livet kunde få fortsätta vara sådär enkelt.
...ord. På den tionde sidan.
Om jag ska komma upp i Denises volym så har jag alltså bara 190 sidor kvar. Har som mål att skriva en timme om dagen från och med igår och om jag skriver två sidor i timmen så betyder det att boken är klar om ..... 95 dagar! Det är 13,5 veckor det. Coolt!
Eh. Om man lyckas med två sidor i timmen förstås. Och om man är nöjd med 200 sidor. Eller om man behöver mer. Eller mindre. Jag skrev mycket dialog idag, då blir det flera sidor på en gång! Dialoger tar plats. Så det är fuskigt. En hel bok på bara dialog känns lite väl tråkigt va.
Men seriöst. Jag har bestämt mig för att försöka skriva minst en timme varje kväll, när det har blivit lugnt i huset. Snart går maken på semester och då ska jag sno till mig lite mer skrivtid. För jag vill ju skriva. Och i augusti som rasar närmare i alldeles för hög fart börjar jag jobba igen. Då kommer de små energidepåerna att tömmas fort. Av andra uppgifter.
Nu slutar Läckberg också. Jag gillar inte den här trenden att folk slutar blogga. Skugge var ju först ut, sedan har de droppat en efter en. Fast flera har ju återuppstått, t.ex. Martina Haag. Som tydligen har gått på sommarlov. Så har även Mats Strandberg gjort. Gått på sommarlov alltså.
Jag kommer i alla fall att sakna Läckbergs blogg. Och jag hoppas att hon inte sätter grillor i huvudet på mina andra favoritbloggare!
Och jag lovar. Skrivarmamma tänker varken sluta eller ta sommarlov.
Siffergalningen jag är nu lite irri. Mina besökare har passerat 10 000 och jag missade när det stod 10 000! Men nu står det 10001 och det är coolt det med! Kul att ni kikar in!
...Denise i vanlig ordning.
Och snäll som hon är så svarar hon. Och har höga förhoppningar. Det är så man får prestationsångest.
Jag har kommit in i skrivandet nu och det är som när man läser en bok och bara vill läsa vidare. Jag vill bara skriva vidare. Men jag har mina små gullgrisar hemma och det är inte läge.
Men ikväll. Då fortsätter jag och mina nyfunna vänner våra gemensamma äventyr.
Under tiden funderar jag, speciellt på det där med bestämda händelser som Denise skriver att man bör ha klart för sig. Jag har en plan med boken, jag har några bestämda händelser men lite mer måste jag nog fundera ut.
Och så ska jag inte tänka så mycket på det jag redan har skrivit. Jag ska skriva av mig, lägga undan och sedan se om det duger.
-Mamma, jag är sjörövare!
Hon tittar på mig och ler innan hon fortsätter:
-Vill du bli dödad?
Ibland kära dotter, ibland.
Jag kanske är en 60-årig gubbe som sitter här och flåsar... Inte så stor risk. Men så är det på nätet - man vet inget om någon, egentligen.
Via mitt jobb fick jag förmånen att höra Anders Carlsson berätta om hur han lyckades sätta dit den så kallade Alexandramannen. Det är en vidrig historia och nu finns den som bok av Katia Wagner. (Kan inte hitta någon som helst länk till Anders Carlssons föreläsningsföretag - irriterande!).
"Resultatet är en omskakande skildring av sårbarhet, utsatthet och utnyttjande. Vissa stycken gör så ont att läsa att jag tvingas pausa och lägga boken ifrån mig. Jag skulle vilja sätta Katia Wagners bok i händerna på varenda tonårsförälder, grundskollärare och socialsekreterare". Karin Rebas, Sydsvenskan
Jag instämmer. Efter att ha hört Anders Carlsson berätta om allt vidrigt på nätet så gick jag hem till maken (som jobbar med bl.a. IT-säkerhet) och undrade hur vi ska kunna skydda våra barn. Särskilt när mamma är internetberoende... De får det ju liksom med bröstmjölken...
En rolig anekdot är att Anders Carlsson lyckades lura sin egen son på nätet. Han låtsades vara en 14-årig tjej i flera veckor, och chattade med sonen. Varken sonen eller Anders Carlssons fru var särskilt roade när han avslöjade sig men man kan lugnt säga att fick fram sin poäng...
Barnen ska just bada och är i badrummet med sin far. Stora E behöver göra nummer två och då måste badrumsdörren vara stängd. Trots att badrummet är fullt med folk.
Stora E: -Kan nån stänga, kan nån stänga, kan nån stänga?
Maken går för att stänga och på väg dit kör han samma metod som hon:
-Ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja.
Stora E: -Sluta tjata!
Förra veckan var ett ständigt slavande i köket och total brist på planering. Den här veckan måste det bli ändring! Orkar inte stå med två barn i affären och komma på lunch och middag, dessutom när lunchen redan borde ha serverats.
Så nu har här tänkts ut mat. Herregud vad mat det behövs när man äter alla måltider hemma! Kanske ska jag ta med barnen till Ikea varje dag för lunch? Det är ju billigt och barnvänligt...
Här kommer veckans meny:
Pasta med köttfärssås blir lunch både måndag och tisdag.
Korvgryta med röda linser och potatis måndag ur Paulúns GI-mat.
Blomkålsgratäng med rostbiff middag tisdag, ur Klaras goda GI-dagar.
Onsdag ska vi på utflykt, då blir det enkla köttbullar och dylikt till barnen. Jag kanske hittar en rutten sallad i ett hörn på ICAs kyldisk. Eller ngt. Orkar inte tänka på det just nu.
Till middag blir det en kycklinggryta jag hittade hos Nlife. Verkar supergod.
Vid torsdag börjar det tryta med fantasi och det står "rester" i menyn.
På fredag är maken ledig, då får vi slå gemensamma veck i pannorna.
Nu står Stora E och hoppar ivrigt, vi har utlovat cykeltur. Pust.
2770 ord, ligger på halva sidan sju! Har alltså skrivit fem och en halv sida under eftermiddagen. Det här är roligt men nu måste jag avbryta och byta om.
Det höll på att gå åt pipsvängen då jag skulle ta en liten lunchpaus och satte på P1 eftersom det var sommarpratstid. Det var Lars Winnerbäck och han var väldigt intressant att lyssna på. Jag bestämde mig dock för att det går att lyssna på reprisen ikväll så nu har jag ställt klockan på 22. Gör det du med, han spelade bra musik och sa bra saker. Bl.a. att "fotografer är som hundägare. Just deras kamera är jättesnäll och vill bara hälsa lite".
Går det? Familjen stack just och klockan 15 har jag annat att göra. Nu har jag tre timmar på mig. Jag gör som Michelin säger och stänger av internet.
Eller - jag försöker låta bli att titta på det i alla fall och jobbar vidare med min text. Målet är fem sidor. Borde gå.
Fast det är ju dumt egentligen. Målet är att skriva i tre timmar, och skriva något jag gillar!
I dagens DN (länk till pdf-tidningen, scrolla ner till sid 4 och 5) sågas Camilla Läckberg rejält av Lotta Olsson:
"Det kan låta som om det inte
finns någon som helst anledning
att läsa Camilla Läckberg. Men hon
är oslagbar om man är för trött för
att vilja förstå något om sig själv, eller
lära sig något nytt, eller uppleva
något. När man uppgivet tycker att
alla är dumma omkring en och vill
få stöd för sin egoism. Sådana dagar
har vi alla, och då behövs Camilla
Läckbergs böcker.
Bara man är medveten om att de
inte hjälper. Snarare lär man sig ett
oslagbart sätt att förvärra tillvaron
för både sig och andra".
LOTTA OLSSON
Jag blir helt stum när jag läser artikeln. Själv är jag ingen deckarmänniska och har bara läst en av Läckbergs böcker, Stenhuggaren, men för fan, kvinnan säljer ju MASSOR! Har alla hennes läsare helt fel då? Jag vet inte vad det är för fel på recensenter och andra förståsigpåare men deras åsikter skiljer sig ju alltid från vad massan tycker. Och då kan inte jag låta bli att undra - vem är mest representativ?
Okej. Läckbergs böcker är kanske inte det djupaste man kan läsa. Men hur många människor väljer en djup bok framför en som ger dem avkoppling, njutning, underhållning? Livet är djupt ändå - kan man få koppla av någon gång? Måste alla gå och vrida sig i svåra veck ständigt?
Nu ska jag skriva fem sidor. Dagens mål. I trejde person imperfekt. Som man ska när man är nybörjare. Fungerar även för deckardrottningar. ;)
Försent för att läsa allt men efter tips från författarcoachen hamnade jag på den här intressanta artikeln om författarbloggar.
Ett fel bara. Hittade ingen länk till min blogg där...?
Jaha?! Man måste alltså ha skrivit och gett ut en bok för att bli kallad författare? Det räcker alltså inte med att blogga och drömma om att få bli? Okej.
Imorgon ska jag faktiskt komma närmare målet. Mannen tar barnen och jag tar datorn och skriver loss. Bokat.
Ska bara sova lite först. Tills Lilla E vaknar av sin hosta och kräks lite. Vårdcentralssubban vägrade koppla mig till en doktor för hon tyckte inte att Lilla E behövde någon hostmedicin. Nä, hon slipper ju torka spyor från gråtande "bebis" mitt i natten.
Idag har det varit fullt upp från 07:50 då vi gick upp. Det blev sovmorgon idag!
Jag har:
gått/joggat morgonrundan,
haft möte med Sjödalshus,
åkt och betalat av lite på min bil, nu är det inte konsumentleasing längre, nu är det vanlig hederlig avbetalning,
bytt batteri till låsmojängen så att jag inte ska låsa in barnen igen,
handlat Pampers istället för Libero, i hopp om att de ska fungera bättre,
hämtat makens mormor och skjutsat henne,
haft goda vänner över på lek och mat - fem vuxna och sex barn,
därefter städat,
och suttit i soffan och samtalat med min man. Vet inte när det hände sist!
Nu ska vi författa mail till Sjödalshus arkitekt. Vi kom på lite saker när vi samtalade i soffan.
Men suck!
Jag skriver och skriver, har fått en ny idé. Tror jag får skriva på två böcker lite parallellt och se vilken som vill berättas.
I alla fall. Sitter här och skriver och tycker att det är jätteroligt och har valt ett "jag-perspektiv". Första person imperfekt. 483 ord in i berättelsen börjar jag tänka... Kan "jag-perspektivet" fungera hela vägen verkligen? Nej. För det ska in fler personer i den här storyn och det blir lite svårare att ta sakerna ur deras perspektiv då. Å andra sidan. Det passade så väldigt bra med "jag" här i början. Funderar då på om jag ska berätta ur olika personers perspektiv, i "jag". Men då blir det inte riktigt som jag har tänkt mig.
Helt plötsligt fastnar jag i dessa funderingar och kommer av mig helt. Dessutom ringde telefonen och störde. Så hamnade jag här på bloggen i vanlig ordning.
Det är som när man ser en tavla och säger "my kid could paint that". Så visar det sig att det kan ungen inte alls. Det är inte bara att skriva. Ska aldrig mer tänka att det är skitlätt att skriva en bok. Jag fick ju för mig det ett tag. Ungefär då när jag tänkte att jag skulle bli författare. ;)
Hur väljer man perspektiv då? Tips mottages tacksamt!
Jag kände mig manad. Utmanad. Heh.
Hur lång är du?
167 cm.
Vilken ögonfärg har du?
Jag är väldigt blåögd. Tolka det hur du vill.
Vilken hårfärg har du?
En elev jag hade en gång sa till en kompis som undrade hur råttfärgad såg ut: ”råttfärgad, det är sådär som Pernilla har”. Hon fick IG i allt. ;) Nä.
Jag är blond från början men får numera bättra på. Kom faktiskt precis hem från min superduperfrisör och blev jättenöjd.
Familj?
Två prinsessor och en kung. Och lite annat löst folk. ;)
Har du någon bil?
Japp! En Passat. Som jag har konsumentleasat och skulle lösa ut den 26 juni. Som är imorgon. Trodde jag ända tills för en halvtimme sedan. Så imorgon måste jag ringa och göra bot.
Musik du lyssnar på?
Amy Diamond, Charlotte Perelli, Linda Bengtzing och Bamses Dunderhits.
Om mamman själv får välja så blir det Madonna, Manu Chao, Sheryl Crow, Ella baila sola, Janet Jackson, Alanis Morissette, Buena vista social club, Stan Getz
Vem ringde dig senast?
Min make, för att säga att han nästan var framme hos min frisör. För att där byta bil med mig och ta hem barnen.
Var tror du att du befinner dig om tio år?
Geografiskt så tror jag stenhårt på 50 meter härifrån, i vårt nybyggda hus på en bergsknalle. Som då är fullt av skavanker och måste börja renoveras.
Privat så är jag förhoppningsvis fortfarande gift med kungen och har två tonårsprinsessor.
Yrkesmässigt så är jag säker på att jag driver ett eget framgångsrikt företag inom text, kommunikation och utbildning i någon form. Och så är jag såklart en bästsäljande författare. Jag har ju redan skrivit 332 ord på romanen.
Vilka städer har du bott i?
Känns som att jag har svarat på det här förut?
Hur många högskolepoäng i det gamla systemet har du?
Jag hade 180 poäng, fick några fler från någon kurs vi gick via jobbet. Nu har jag väldigt många poäng - eftersom de har omräknat allt. Och sedan i höstas har jag lagt till 30 (fast det nya systemet då, motsvarar 15 i det gamla).
Vilket program läste du på gymnasiet?
Treårig humanistisk linje. För att man bara hade matte i ett år på den. Men man blev en fena på latin och annat skoj!
Vilken är din favoritglass?
88:an. Sias apelsinchoklad som de av någon konstig anledning har slutat att tillverka. Älskar också aftereight glass, som den görs i Spanien. Har inte hittat någon bra här.
Kan du några andra språk än svenska?
English, Español.
Har du någonsin åkt ambulans?
Nej.
Har du fått fortkörningsböter någon gång?
För att få det måste man köra för fort. Kan hända att jag kan få parkeringsböter dock.
Favoritdrink?
Drack en helt underbar drink på Royal Viking i september-07. Det var citrongräs i och bartendern gjorde den åt mig när jag ville ha "något gott". Tyvärr frågade jag inte om "något gott" hade något namn. Den var super!
Hur gör du för att lufta din ilska?
Skriker. Hur kan man annars göra?
Vad är du rädd för?
Att någon ska ta mina barn.
Ormar.
Hur många år har du jobbat på ditt nuvarande jobb?
Sex år. Minus föräldraledigheter.
Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med?
Hänsynslöshet, snålhet och egoism.
Hur många tatueringar har du?
Noll.
Vad ska du göra idag?
Det är kväll. Tänkte faktiskt skriva lite.
Tidigare idag har jag låst in mina barn i bilen, vikt tvätt, hängt tvätt, serverat frukost, lagat lunch, serverat mellanmål, lagat middag, jagat barn, bytt kladdiga blöjor, vikt tvätt, tömt diskmaskinen, fyllt diskmaskinen, bloggat, tagit ut två fulla soppåsar, handlat, pratat med min mamma i telefon, satt mig ner, ställt mig upp, gått tre steg åt vänster, ropats tillbaka och gått fem steg åt andra hållet, satt mig ner, ställt mig upp, gått några steg åt höger och ropats åt vänster, messat vänner om morgondagen, vikt tvätt, torkat barn trettielva tusen gånger, inte löst ut min bil som jag skulle ha gjort och inte heller ringt bygglovsavdelningen i vår kommun. Däremot har jag varit och klippt och slingat håret och ätit en chokladbiskvi. Sa jag att jag låste in mina barn i bilen också?
Inatt sov vi med olåst dörr, idag låstes mina barn in i bilen. Med min mobil. I gassande sol.
Det var den korta, webbanpassade versionen.
Här följer den långa:
Vi skulle åka och handla lite mat. Först skulle jag bara stanna till vid bankomaten. Brukar parkera precis bredvid (två meter från bil till bankomat) och låsa dörrarna. Eftersom jag är helt hysterisk med låsta dörrar.
Så även idag. Slängde ett öga på mobilen som låg på passagerarsätet. "Äsch, om någon ringer så klarar jag nog av att missa det." Klev ur bilen och låste.
Bankomaten är blank - varken stängd eller på. Går tillbaka till bilen och det hela har väl tagit ungefär 30 sekunder. Trycker på knappen som ska låsa upp. Inget händer. Trycker igen, tror att jag har tryckt på fel knapp. Gör så ungefär fem gånger. Sedan trycker jag lite till. Börjar inse att mina barn är inlåsta och jag har en värdelös tryckgrunka. Och ingen mobil.
Dock har jag en väldigt duktig 4,5-åring. Jag börjar ropa.
-Spänn loss dig!
...när jag släckte lampan frågade jag min make frågan som jag har ställt miljarder gånger förr. I alla fall en gång om dagen i minst 12 år. Minst. "Är ytterdörren låst?"
Svaret blir alltid "ja".
Oftast misstror jag honom och lyckas med min kvinnliga list tvinga upp honom för att dubbelkolla. Ibland går jag själv upp. Det brukar visa sig att dörren är låst för det har jag ju redan kollat innan jag har gått och lagt mig...
Det här är ett litet lätt hysteriskt kontrollbehovdrag jag har. De mesta kontrollgrejorna jag har lidit av genom livet har jag jobbat bort, men "låst-dörr-kontrollanten" i mig finns kvar.
Igår kom vi dock hem lite sent, satt och pratade en bra stund med våra braiga barnvakter och när det väl var släckdags var jag väldigt trött. Frågade frågan och fick ett väldigt redigt svar tillbaka:
-Ja, jag var just ute och låste bilen så det är låst.
Här begick jag mitt misstag. Jag lät mig nöjas. Jag litade på min man.
Jag släckte lampan och somnade gott.
När jag några timmar senare vaknade av Lilla E som hade en hostattack passade jag även på att gå på toaletten. Och gjorde en fasansfull upptäckt. Gissa hur låst vår dörr var?
Den var varken låst eller "haspad"!
(Heter det så när man har en säkerhetskedja? Den har vi för övrigt inte för att jag är helt hysterisk, den har vi för att jag inte vill att fyraåringen ska vakna och gå ut och gunga eller något annat galet som fyraåringar faktiskt kan komma på ibland. Särskilt fyraåringar som är pigga som mörtar och har föräldrar som är galet trötta av 4,5-års sömnbrist. Fast vi kan ta bort den nu för hon har såklart lärt sig att ta en stol och ta bort kedjan...)
Hur som helst.
Vi hade alltså toksovit med dörren nästan vidöppen.
"Kom in, ta våra barn, ta vårt liv, välkommen". Som tur var missade de inbjudan.
Surt muttrade jag till mannen att han minsann fick gå upp och kolla altandörren, nu när han hade bevisat vilken opålitlig skrutt han var. Han gick upp och konstaterade att den såklart var låst.
Imorse kom två små gosiga tjejer in till oss. Efter lite bråk kunde tjejerna dela kudde, Lilla E har inte lärt sig konceptet "dela med sig" riktigt än...
Så ligger vi där och pratar och gosar och så säger Stora E:
Visst är det jättemysigt när hela familjen ligger på en rad!
För övrigt blir det en lång dag idag, mamman och pappan var på en mycket trevlig fest igår.
Jag hittade en mobil idag. I lekparken. Trodde att den var avslagen och pin-skyddad men icke. Jag som behöver en ny mobil hann tänka att om det inte går att få på den och om ingen hör av sig efter att jag har satt upp tretusen lappar i området och annonserat i Mitt i tidningen så kanske kanske kan jag med gott samvete behålla den. Så satte jag på den. Och utan pin eller ngt kom jag in. En del av mig sa fan men den goda delen som är den största delen av mig tyckte det var roligt.
Konstigt det där att komma in i någons mobil. Man ser vilka personen känner men inte vem personen som äger telefonen är. Man lär sig också en hel del om den personen, bara genom att se bilden på displayen (barn) och kontakterna i adressboken. Testade dock först med att mata in numret på hitta.se men det gav noll träffar. Så började sökningen för att hitta vem jag skulle ringa.
Min man har mig under "älsklingen". Den här mannen hade ingen med det namnet. Jag listade nämligen fort ut att det var en mans telefon. Hittade varken "hem" eller "frugan" eller "kärringen". Som tur var kanske.
Inte heller använde han sig av ICE-systemet. Gör ni det? Jag har ICE-husband, ICE-father och så vidare. Hos mig skulle det vara lätt att hitta vem man skulle ringa om man hade hittat min mobil. Fast min är pinskyddad...
Såg jag ju igår! Kräver ju sin rapport!
Jag är kluven...
Å ena sidan var det verkligen härligt att se dem igen! Å andra sidan... Klyschor! Vad har hänt med Charlotte? Okej att hon alltid var lite nördig men nu var hon ju som en liten fjortis. Suck.
Och varför göra en film där man snuddar vid flera viktiga ämnen, men inte utvecklar dem? Att bli lämnad, otrohet, tristess i vardagen, förlåtelse osv osv. Nä. Jag tycker man kunde ha gjort mer. Lite väl många trådar kanske.
Slogs av hur gammal SJP såg ut. De andra tre var riktigt fräscha men hon hade ju 1)tränat upp sig så hon inte såg klok ut 2)väldigt trötta ögon.
Och så vill jag moralisera lite. Är det verkligen okej att ha med sin treåriga dotter i alla väder? Drinkar, sexsnack och sexiga poser. Tycker inte jag.
Men jag gillade den ändå. Det VAR som att återse gamla vänner. Musiken var skön och intrigen dög. Slutet gott, allting gott. Men jag är irriterad över att jag inte fick veta om lägenheten gick förlorad eller inte...
Igår gick utflykten till Parkteatern i Farsta där Clownen Manne uppträdde. Båda tjejerna uppskattade det, Stora E skrattade hela tiden och Lilla E tittade med stora ögon. Lyckat!
Det var roligt för mamma P också, Manne flirtade en del med den vuxna publiken.
332 ord. Första kapitlet påbörjat. Samma tema har figurerat i oräkneliga dokument tidigare. Börjar inse att det är det här det måste handla om. 332 svåra ord.
för det här inlägget handlar om bajs.
Bajs som trycks ut samtidigt som bebis intar lunch.
Bajs som hamnar på Lilla Es halva lår, hela rumpa, i byxorna och på halva skötbordet.
Bajs som hamnar på golvet.
Bajs som från golvet hamnar under den ovetande mammans strumpa.
Bajs som således trampas runt på klinker-tack-o-lov-golvet.
Bajs som luktar äckligt och är i äcklig konsistens.
Till och med Lilla E blir tagen av stundens allvar och står helt still under saneringen. Böjer sig lätt fram för att titta på vad hon har åstadkommit.
Bajset är borta, tvättmaskinen går för fullt, skötbordet är sanerat, händerna tvättade och spritade, badrummet städat.
Ändå stinker det.
Bajs.
Undrar om jag har kvar några läsare efter det här..?
Hur var er natt? Här undrar jag på fullaste allvar om man kan skicka Stora E på sömnklinik. För det verkar som att det behövs. Hon har inte kunnat sova sedan hon föddes och inatt bevisades det verkligen. Kanske är det enklare att jag checkar in mig någonstans istället?
Igår kväll: Maken skulle ovanligt nog inte jobba. Jag hade bestämt att ge upp alla skrivförsök. (Blev sur i söndags när jag försökte). Jag var på Friskis på ett superpass och hyrde en film på väg hem. En romantisk komedi. "En rosa och blå film" som maken kallar alla filmer jag hyr. Såg fram emot en kväll i soffan, räknade med att barnen skulle sova när jag kom hem.
Icke. Stora E ville inte sova. Stod och surade i vardagsrummet. När jag kom började hon gråta högt, för att få sympatier. "Mamma, jag ville vara med dig". "Men vi har ju varit med varandra hela dagen och haft jättemysigt". "Men jag ville vara mer med dig".
Till slut lugnade hon sig och låg i sängen. Tog väl en timme till på sig att somna. Efter mat och dusch för mig blev det dags för film.
Då fick vi besök. Som behövde prata. Som pratade länge. Till slut var jag elak och sa att snart kostar samtalsterapin 55 kronor.
Strax före klockan 22 började vi titta. Det är inte direkt optimalt för en småbarnsfamilj... Vi gick och la oss 23.30.
En halvtimme senare satte Stora E igång. Gnällde. Grät. Hade ont. Var kissnödig. Var törstig. Ville att någon skulle ligga hos henne. Jag la mig hos henne. När jag började somna ville hon att jag skulle gå. Hon ville vara själv.
Klockan 01.20 var lyckan total. Hela familjen uppe, hon arg och sur och grät. Lilla E blev ledsen och hungrig och bad om "ging ging". Det betyder välling i vår värld. Jag talade om för Stora E att hon nu förstört chanserna till utflykt idag tisdag. Jättemogen mamma. Jag berättade att mamma inte kommer orka köra bilen eftersom mamma inte har fått sova. Alltså ingen utflykt. Hon blev såklart ännu argare.
Efter 02 tror jag att vi fick somna om i alla fall.
Stora E ligger nu i soffan och tjatar om att hon vill åka på utflykt men jag är sur. Det blir nog mycket roligare att stanna hemma bara för att visa vem som bestämmer...
i luften....
Mina barn har nu sovit i över 12 timmar vardera. Utan ett pip. Efter att ha haft några riktigt bökiga nätter så tog de väl helt slut. Jag vaknade 5.25 av gammal vana. Fick anstränga mig för att somna om. När maken gick upp och gjorde sig i ordning för jobbet vid 7 vaknade de inte heller. Nyss gick jag upp, klockan är 8 nu. Det är tyst och stilla i hela huset. De snusar sött. Det måste vara magi.
Eller så körde vi bara helt slut på dem i helgen.
Idag kommer de att köra slut på mig, Stora E har nu sommarlov och jag är nu officiellt lektant-barnflicka-kokerska-chaufför-städerska-påkläderska-bajstorkare-you name it- i två veckor tills maken äntligen får semester. Då börjar hans pass. He he.
Nu hör jag något knaka inne hos dem. Kanske är det ett stort E som har börjat sträcka på sig?
Nu är vi nyss hemkomna från det traditionella firandet i Dalarna.
Här är lite bilder från helgen.
Midsommar- och 60-års lunch med tårta.
Jennifer Lauck som har skrivit om sin otroligt hemska barndom, har också en blogg. Jag hittade ett väldigt bra inlägg för mig just nu. Det gav mig hopp och tröst. För enkelhetens skull kopierar jag in det här också, för att jag är så serviceminded. :) (Sidan var otroligt seg när jag var inne, vet inte om det var pga mig eller ngt annat).
"When you are writing, no approach, style choice, page count, revision, throwing-it-all-away-and-start-over, stalling, changing your mind, learning and/or workshop, is a waste of your time. Everything you do is part of the creative process, EVERYTHING, without exception and it’s all important. If you intend to get somewhere (even if you don’t know where that somewhere is), and you are writing, you will get there. It’s already happening—even if you don’t see it as you are doing this writing work!" Från Jennifer Lauck's blogg.
Bra tips för oss som vill skriva. Fick tipset via författarcoachens blogg. Gillar särskilt tipset om att prioritera skrivtiden. Detta måste jag ta till mig! Det är så mkt annat hela tiden. Men jag har bestämt med maken att jag ska få loss tid när han har semester. Några timmar om dagen under i alla fall en vecka. Vi ska ju vara lediga också. :)
Mitt i smutsen- boken alltså – säger Stora E:
-Mamma. Finns det dumma här i världen?
-Ja. Det finns många dumma i världen.
-Krokodiler är dumma, hajar är dumma. Och farbröder är dumma.
Right on. Farbröder är dumma. Jag försökta berätta att svårigheten är att veta vilka farbröder det är som är dumma och vilka som är snälla. Efter att ha läst Smuts är det extra tydligt att det inte är helt lätt att veta. Vem kan man tro på, liksom?
En mycket bra bok, för övrigt. Stark, omtumlande och man undrar onekligen över hur det är ställt med världen, med Sverige. Och vad är det som får en del män att anse att de kan ta sig vilka rättigheter som helst, bara de betalar? Äckligt!
Vid majstången igår såg jag en liten fin familj där mannen påminde om mannen i boken. Eller så var det bara min livliga fantasi som satte igång. Tänk om den livliga fantasin kunde ta och sätta ner sig lite på pränt. Jag tröstar mig med att jag är i tänkarfasen. Vad ska skrivas, hur ska det skrivas. Bör det skrivas?
Utan att gå in på alla tråkiga detaljer kan man lugnt säga att allt som kunde gå fel idag, gjorde det.
Pricken över i, grädden på moset - whatever - var att Lilla E tog över en timme på sig att somna och sedan sov i ungefär 20 minuter. Sedan vaknade hon och gallskrek. Tills hon spydde. Lugnade sig i min famn men började om när hon lades ner igen. Fick återigen lugna sig, i makens famn. Till slut somnade hon om i sängen.
Nu är det jag som går och sover!
He he. Not. Frukostdisken står kvar. I tvätten finns oupphängd tvätt. Varför är det alltid så lätt att sätta igång maskinen? Och så svårt att gå och hänga upp den!?
Catharina har utmanat mig med en utmaning in English. Jag funderade på att översätta frågorna för att det skulle se snyggare ut men istället får detta bli en övning i Swenglish.
The Rules
Post rules at the beginning of the post. Answer all the questions. Tag 6 people, and go to their blog and leave a comment to inform them that they’ve been tagged and asking them to read your blog. Let the person who tagged you know when you’ve posted your answer.
What were you doing ten years ago?
Hmmm…. Juni 1998? Åh jag vet! Jag hade världens värsta sommarjobb. Jag var väktare på Falck Security och började 05.30 och slutade 18.15. Maken, dåvarande pojkvännen, fick skjutsa mig till jobbet eftersom nattbuss+tunnelbana var för läskigt. (!) Han började jobbet efter mig och slutade före mig. Ett riktigt skitjobb med ruskigt dålig ledning. Hoppas de är utbytta nu, de var inte schyssta någonstans. Planerade dessutom för fullt min pluggresa till Sevilla där jag tillbringade hösten 1998.
What are five things on your to-do list today?
Idag skulle jag:
1) ringa SEB, check!
2) få tag i Eksjöhus, check!
3) säga upp en dagisplats åt Lilla E, inte check. Ringde men fick ej tag i personen jag skulle få tag i.
4) jämföra kalkyler från olika husföretag, inte check. Fotbollen kom tydligen i vägen.
5) boka biljetter till Sex and the City. Insåg jag nu. Måste genast surfa och boka!
Imorgon har jag ingen lista, jag ska mest njuta av den allra sista dagen som Lilla E och jag har ensamma under ”vår” föräldraledighet. Lite märkligt att den kommer redan nu. Sedan går Stora E på sommarlov och när hon går tillbaka till förskolan börjar jag jobba. Fast jag måste nog ta med lillpluttan till systemet en liten sväng...
Places you’ve lived?
Född i Stockholm, avverkade sedan i rask takt Västerås, Malmö och Halmstad. Sedan Stockholm igen. Under ett år Massachusetts, USA, under en höst Sevilla i Spanien. Totalt genom åren cirka 17 adresser. I Stockholm har jag bott söder om söder och i förorter söder om söder.
What are 5 things you would do if you were a billionaire?
1) SKRIVA!!! Dayjob BORT, kreativa jag fram!
2) Alla lån BORT!
3) Bygga HUSET precis som vi vill ha det. Kontant.
4) Trygga framtiden men också slösa. ”Big mistake, huge” skulle bli mitt ledord till otrevliga kassörskor.
5) Vara precis så generös som jag egentligen är. Tyvärr begränsad av mammapeng.
People you want to know more about:
Linda, Millimu, Lina, Denise, P-lina och Christina.
Länkarna blev helt konstiga i första inlägget; Lina, P-lina och Denise pekades till Denise och Linda och Millimu pekades till Linda... Får se om det blev rätt nu då!
Jag skulle ju lägga mig på soffan och vila medan Lilla E sov. Bara det att hon sover ute i vagnen och hysterisk mor som jag är vågar jag inte låta henne sova utan att jag har koll. Insåg på soffan att jag var JÄTTETRÖTT och då hade jag två val...
1) Ta in Lilla E och låta henne sova i vagnen i köket. Då sover hon kort kort kort. = Ingen rast för mig.
2) Låta henne sova ute och inte sova själv. = Hon kanske sover länge och jag får vila men inte sova.
Jag valde alternativ 2 och för att hålla mig vaken bestämde jag mig för att börja läsa en bok. Det blev Smuts av Katarina Wennstam som kom med DV häromdagen. Har sneglat lite på den, inte vetat om jag har velat ta i skiten. Alltså - det som står. Det är absolut inget fel på hur den är skriven. Tvärtom. Jag har redan läst halva boken. Det är bara så smutsigt och äckligt och det pågår överallt. Hela tiden. Jag spyr.
Inatt 01.20 drog Stora E igång. Hon hade nog drömt men var arg på oss. Hon gallskrek och väckte alla i familjen. Hon skrek "jag vill inte" "gå ifrån mig" "jag vill vara ifred" och andra trevligheter. Jag kände mig rätt glad att vi inte bor i lägenhet. Vilken granne som helst skulle ju börja undra vad vi håller på med egentligen.
Nu har jag sprängande huvudvärk och är urtrött. Ska slänga mig på soffan den lilla stund Lilla E sover. Det var tidigt uppstigning idag då svärfar fyller 60 år! HURRA HURRA HURRA! Vi var över och gratulerade med frukost.
Den som uppfann dvd:n hade inga småbarn!
Jag sätter in dvd-skivan. Displayen säger: "no disc." Trycker ut skivan. Putsar. Sätter in igen. Under tiden tjattras det om vad som är fel och jag vill se den filmen och mamma, varför fungerar det inte? Till slut går skivan otroligt nog igång.
Med lite reklam. Och lite mer reklam. Varje gång jag byter kapitel kommer det ny reklam. Till slut har den hajat vart jag vill komma: "Tryck meny för att se filmen". Jag trycker på meny.
Då kommer introt. Det långa introt. Efter vad som känns som en evighet får jag trycka på "se filmen."
Lugnet lägger sig. Jag känner mig mer stressad än innan.
Tidigt i våras drog det häftiga projektet "Ordet är fritt" igång. Det går ut på att man skriver en bok från början, kapitel för kapitel. Alla bidrag kan läsas av alla och sedan väljs det vinnande kapitlet ut.
Jag anmälde mig och hade såklart för avsikt att skriva minst ett kapitel. Bara det att jag hade visst lite annat för mig... Jag fick inse mina begränsningar.
Jag får mail lite då och då om de olika stegen i processen, när deadline är för nästa kapitel och så vidare. Jag har inte ens hunnit läsa boken, den börjar bli klar nu. Inatt kom ett mail om förläggaren och redaktörens roll i skrivprocessen. Mycket intressant. Kopierar in det nedan i mitt inlägg. Annars kan man även läsa det och mer på hemsidan under "skrivtips".
Ur Ordet är fritts nyhetsbrev:
Hej!
Här kommer några rader om förläggaren och redaktörens roll i skrivprocessen.
Författaren lämnar in sitt bokmanus, får det accepterat, publicerat och recenserat. Om det vore så enkelt. Det är det nämligen inte. Innan en bok ges ut har texten oftast manglats, dissekerats och debatterats så att författaren till sist tycker sig kunna sitt alster utantill efter alla genomläsningar.
Förläggaren kan ha åsikter om personer och händelseförlopp och tvinga till strykningar eller omkastningar. Redaktören nagelfar texten och föreslår andra formuleringar eller förtydliganden. Resultatet kan bli att karaktärer ändrar ålder eller försvinner ur handlingen, får andra namn eller beter sig på annat sätt. Höst kan bli vinter och hus förvandlas till lägenheter. Allt för att skapa klarhet och göra det enklare för läsaren.
Varje författare måste alltså acceptera att den publicerade texten inte överensstämmer med den text som lämnades in. Det gäller utan undantag och även de mest etablerade.
Att läsaren ibland slår ihop boken och inte har fått svar på alla frågor är inte heller ovanligt. Trådar lämnas liggande och spår följs inte upp, ibland medvetet, ibland utan att någon vet varför, kanske inte ens författaren. Här finns motsvarigheter i filmen, där hugade åskådare kan skratta åt att en graviditet kan vara i 18 månader (Borta med vinden), att få kan hänga med i den snåriga intrigen (The Big Sleep) eller att skor åker av och på utan logik (Pretty Woman).
Men böcker är inte dagstidningar och filmer inte nyhetssändningar. Det betyder inte att faktafel ska accepteras eller att det är bra ”när saker inte stämmer”. Men det har hänt. Och det kommer att hända igen.
Lycka till med sista kapitlet.
Vänliga hälsningarJohan och Maria
www.ordetarfritt.sewww.manpocket.se
Tjoho! Nu är mina 22,5 poäng inrapporterade! 15 poäng Kommunikationsvetenskap och 7,5 poäng Att skriva för webben. Känns skönt!
Jag var med mamma och handlade idag. Så fort hon stannade vagnen tog jag chansen. Jag ställde mig upp fort som bara den och var på väg att hoppa ur. Men min mamma är både snabb och smart, hon höll i mig hela tiden och tryckte ner mig i vagnen så fort jag försökte komma ur. Jag trodde hon var upptagen med att välja ost, prata med mamman till den där bebisen jag spanade in och att leta efter välling till mig.
Fast när hon höll på att betala, då lyckades jag nästan. Jag förvillade henne lite med att trycka på kortmaskinsknapparna. Då rullade hon iväg mig lite. Då fick jag tag i lite varor på varubandet som jag slängde ner i golvet. Då rullade hon iväg mig lite till. Då var jag ju för långt ifrån henne och hon höll på och letade upp rätt kort ur hennes alldeles för stora plånbok. Jag ställde mig upp men trots att mamma var nästan en meter bort fick hon tag i mig. Snabb är hon, min mamma. Jag trodde att hon skulle lyfta ner mig på golvet men så roligt blev det inte. Istället fick jag sitta i vagnen, där maten ska ligga. Jag tyckte att det var ganska roligt så nästa gång vi handlar tänker jag skrika om jag inte får sitta där.
Nu ska jag sova middag så att min mamma får lite lugn och ro. Fast jag har kladdat ner hela min stol och golvet under med lunchen så att jag är säker på att hon inte latar sig för länge.
Hälsningar, Lilla E
Den här veckan har en väldigt kär vän till mig blivit diplomerad hudterapeut, både i Sverige och internationellt. Idag hade hon examensmiddag och bjöd på god mat.
Nu ska hon fixa jobb. Så om någon behöver anställa en väldigt trevlig och duktig hudterapeut - kontakta mig på skrivarmamma@gmail.com. Sa jag att hon blev kursetta? Hon är grymt bra!
Själv är jag mest orolig för att jag nu ska behöva börja betala för mina behandlingar... Jag har med glädje ställt upp som försökskanin.
Idag var författaren Björn Hellberg på en ICA Maxi som vi råkade befinna oss på för att handla lite. Det stod stora skyltar vid entrén och jag tänkte att jag måste gå och nosa lite där. Så handlade vi och helt plötsligt hade vi gått förbi, de hade placerat honom lite tokigt så han knappt syntes och så var det INGEN som stod hos honom.
Mitt hjärta gjorde ont. Där har han offrat en härlig söndag för att sitta på en sketen ICA Maxi och ingen ville få en bok signerad. Jag hade redan gått förbi när jag insåg att jag hade gått förbi (hoppas ni förstår hur jag menar att den där meningen ska tydas) och jag gick och tyckte synd om. Han hade ju välstruken skjorta och fick bara sitta där. Han har jobbat hårt med sina böcker och ingen visade uppskattning. Och sådär gick jag på. Till slut fick maken nog och sa åt mig att gå dit och köpa en bok. Vilket jag gjorde.
Till min glädje stod några runt omkring bordet och pratade och fick böcker signerade. När det blev min tur fick jag mig en trevlig pratstund jag också och fick av någon pladdrig orsak även ur mig att jag minsann också ska skriva en bok. Någon gång, när jag kommer till skott och inte bara bloggar om hur jag ska bli författare.... Han tyckte det var så trevligt och hoppades verkligen att han pratade med en framtida kollega. Hur söt får man bli!? Han gav goda råd och sa som alla andra författare; man ska inte vänta på inspiration. Bara skriv!
Så fick jag en bok signerad. Efter mig kom det fler. Jag är nöjd.
Men när jag blir författare åker jag nog inte till ICA Maxi på signeringsrunda. Kanske ingen signeringsrunda alls, vad hemskt att sitta på display och ingen kommer...
En riktigt härlig bullerbydag har vi haft här idag.
12 vuxna och 12 barn i åldrarna 1-4,5. Plus en stor mage.
Mycket och god mat.
Mycket lek bland barnen som nästan aldrig ses men fann varandra väldigt fort.
Mycket babbel mellan mammorna som håller tät kontakt mest via nätet.
En hel del pappababbel också.
Mycket tur med vädret.
Nu är det bums i säng, stort tack för idag M&M!
Idag blir det dåligt med blogg på grund av/tack vare (välj själv vilket du tycker passar) roligheter. Om du har tråkigt i regnet kan du ju läsa ikapp lite om vårt eventuella husbygge. :)
Kameran är upphittad och laddad!
Tillbringade kvällen med att övertrött baka lite. Såhär gott bröd ska en liten exklusiv skara som kallas Järngänget få imorgon. Det ena kallas "Hälsobröd" och är ett recept jag har fått av en kompis. Det andra är Havrebaguetter och kommer från Kärlek, oliver och timjan - av Anna och Fanny Bergenström.
Jag hör något slängas på golvet inne hos tjejerna som ska sova.
-Sluta Stora E! (Jag tänker direkt att det är då självaste den att jag automatiskt ger den äldsta skulden, precis det jag irriterade mig på när jag var liten och äldst).
-Det var inte jag!
-Förlåt gumman, var det Lilla E?
-Nej, det var jag.
????
För övrigt känns det skittöntigt att skriva om dem som Lilla och Stora E när det egentligen ska stå deras namn...
Över vår säng har vi bröllopsfoton och nyss stod Stora E och dammade dem:
-Mamma, åh vad du var fin där!
-Tycker du?
-Ja.
Det blir tyst en pytteliten stund, Stora E fortsätter då:
-Säg tack då!
Igår var jag modig! Tjejkväll på lokal var planerad men en av mammorna hade glömt att mannen redan hade bokat kvällen och hade därför ingen som tog barnen. Det bestämdes att vi skulle ses hemma hos henne istället. Bara det att de har en orm. Jag är riktigt ormrädd. Bara att skriva ordet gör att jag mår lite halvdåligt och får rysningar genom kroppen. Av obehag. Kan inte ens se en orm i en tidning utan att kasta ifrån mig tidningen fort. Sedan de skaffade ormen har jag inte varit där en enda gång. (Cirka två år).
Hemma tog jag god tid på mig att göra mig iordning och till slut segade jag mig dit. Hjärtat dunkade och jag tvekade länge innan jag klev in i huset. Kom in till köket där de andra hade samlats och det första jag gjorde var att trampa på en leksak av någon slags båttampmaterial. Det kändes precis som jag tror att en orm på köksgolvet känns. Både hjärtat och jag hoppade högt. De andra skrattade gott. Sedan stod jag där i mitt säkra hörn, lite lagom förstelnad. Jag svepte mitt glas mousserande väldigt fort.
Värdinnan kom till slut ut från nattning av barn och fick direkt order av mig att gå och täcka över terrariet (äckligt ord). Sedan kunde jag nästan koppla av. Med hjälp av en dunk vin, god mat och trevligt prat glömde jag nästan bort den lite då och då.
Semt blev det. Jag släckte lampan hemma klockan 01.30 och Stora E vaknade vid 06, samma tid som maken åkte iväg för att jobba på annan ort. Just idag när jag verkligen hade behövt hans pappalediga fredag.
Nu ska jag baka bröd till ett knytkalas imorgon.
...blev det idag. Höggravida A och jag fixade sista papprena och kuverten till bröllopsinbjudningarna. På måndag kommer bebis! De ska få sin tredje och den är väntad till måndag. A är redo NU men jag hävdar att bröllopsinbjudningarna minsann måste fixas först.
Egentligen hade de planerat bröllop till den 14 juni men så kom det visst en liten krabat i vägen för de planerna.
Det blir istället ståtligt septemberbröllop. Något jag själv hade önskat mig men min sega make friade i april 2002 och det var det enda tänkbara årtalet för mig att gifta mig på. Ni ser ju, 2002... Man kan inte missa en sådan chans till fint årtal på inbjudningskorten. Planeringstiden räckte inte till september, det blev istället december. Synd att han inte vaknade innan februari, lite coolt hade det varit att gifta sig 2/2-2002. 020202 om man så vill. Jag var rätt nöjd när Lilla E tittade ut 061206. Jämnt och snyggt.
Sådärja. Nu har jag avslöjat mig. Jag är inte helt frisk.
..min kamera fanns. Sist jag såg den var den urladdad och den behöver ju laddas. Suck.
Önskar också att jag visste var min hårborste fanns. Nu är mitt hår av typiskt nordisk typ - flygigt och tunt så det är inte så svårt att kamma igenom det med Stora Es rosa glittriga miniborste men känslan...
Häromdagen hittade min man min femårsring som jag så fint hade gömt innan avresa till Spanien. Jag är hysteriskt rädd för inbrott och innan vi åker någonstans gömmer jag allt på omöjliga ställen. Som att det skulle hjälpa. Jag blir så trött på mig själv.
Nu ska jag strax hjälpa A med det sista på hennes och Ps bröllopsinbjudningar.
Igår hade jag tänkt att skriva bok hela kvällen. Barnen skulle somna sött och maken var på jobbet sent. Men det vet man ju hur det funkar. Barnen vägrade såklart att somna så medan jag väntade på att lugnet skulle lägga sig i huset rensade jag en av mina inkorgar (hade mail kvar från april 2007, mycket nödvändigt) och började en ny blogg istället. Kräver liksom inte samma fokus som att skriva BOKEN.
Välkommen till husbyggarbloggen!
Jag brukar lyssna på Lotta Bromés program i Radio Stockholm och igår var Ernst Kirchsteiger (hur svårstavat namn får man ha egentligen?) där som gäst. De samtalde om en hel del och vad han är klok och sympatisk. Jag är nog sisten ut i Sverige att förstå detta, jag har aldrig riktigt kikat på Sommartorpet. I alla fall sa han något som jag tror ska bli mitt nya ledord i livet:
Livet är som en bouillabaisse, det går bra att ha många ingredienser men det måste vara rätt, annars blir det bara blä.
I bilen på väg hem från förskolan, igår:
Stora E: -Mamma, jag får inte giftas med Anton. (Annars brukar hon säga att hon vill giftas med Victor).
-Varför då?
-För Emma vill giftas med Victor.
-? (Mamman hänger inte helt med).
-Har ni frågat vem Victor vill gifta sig med då?
-Med Sofie.
-Men varför får du inte gifta dig med Anton då?
-För han vill giftas med Otto.
-Men vem ska du då gifta dig med?
-Med Ida.
-Har du frågat henne då?
-Hon sa ja. Men då blir vi två mammor.
-Det kan man vara.
-Då ska vi bo mittemot varandra.
-Ska ni inte bo ihop om ni är gifta?
-Nej, för vi är ju två mammor!
Som vanligt är det inte namnen i berättlsen som är namnen på riktigt. True Bullenstyle.
Idag ska jag till jobbet på möte. Jag känner hur det kryper närmare inpå. Det känns väldigt.... Hmmm.... Tudelat är kanske rätt ord.
Fotbollen (ja men suck, vem orkar bry sig?) har precis börjat och mannen begär största möjliga tysssstnad där han sitter med ölburken i soffan.
Jag utmanar ödet med en liten minidans med flashning av en vit bakdel och får inte skrik och bortviftning tillbaka. Det är bra. Mannen är bra. Han klarade testet så nu får han titta ifred.
Han grundade bra genom att komma hem med rosor. Han påstod att han hade läst bloggen och tyckte att jag behövde lite rosor. Jag vet nog vad det egentligen handlade om. Sverige-Grekland på Desperate Housewives tid. Fast han missade att säsongen är över.
Mamman inser att det är dags att laga mat. Och ta bort tvätt. Och hänga ny tvätt. Och byta om inför träningen som ska ske klockan 18:00. Och innan dess hitta träningskläderna, vattenflaskan och skorna. Allt brukar få fötter. Små minifötter.
Då mamman är organiserad, effektiv och rätt logisk, bestämmer hon sig för att börja med köttfärssåsen. Den kan då puttra lite harmoniskt medan mamman utför de andra sysslorna. Pastavattnet kan sättas på närmare 17:30 då maken beräknas anlända.
Sagt och gjort. Lök skalas, hackas och fräses. Något händer på vägen så klockan har snabbt blivit 17:15. Mamman känner sig lite stressad.
Det yngsta barnet inträder i köket.
”Gucka, gucka, gucka”.
Mamman förstår genast att barnet menar vattenmelon.
Som sagt, mamman är logiskt lagd.
Barnet får vattenmelon, sitter nöjd i sin stol. Mamman lägger i köttfärsen. Fräser.
Barnet missnöjd, försöker klättra ur.
Telefonen ringer. Den är långt bort, i laddningsstationen.
Mamman lyfter upp barnet, springer genom halva huset (som tur är inte så stort hus) och kör slalom då det är snitslad bana bland torkställning, leksaksvagnar, gosedjur och böcker som gäller.
Mamman hinner precis fram! Svarar. Det är maken som är på väg hem.
Mamman utnyttjar sitt headset, (japp, det är sant, precis den modellen har skrivarmamman) springer tillbaka till köket för att köttfärsen ej ska brännas vid. Sätter ner barnet i stolen igen. Småpratar med maken medan hon lagar mat och förser yngsta barnet med vattenmelon. Äldsta barnet är nöjd framför TV:n.
Mamman tar ner en burk oregano för att krydda till köttfärssåsen lite. Burken glider ur handen och ramlar på klinkergolvet. Man kan säga att den går sönder. I ganska många bitar. Blandat med mycket oregano. I hela köket.
Mamman svär en lång harang som maken hör i luren. Maken förstår att han borde ha varit hemma nu. Fast han är helt i tid. Men det hade varit bra, om han hade varit hemma. Mamman bryter nämligen ihop lite. Hela tidplanen är sabbad.
Tillbaka till gå femton gånger ungefär.
Storsanering inleds. Dammsugaren tas fram.
”Meja, meja, meja”. Mer vattenmelon utdelas.
Klockan piper, pastan har kokat klart. Hälla ut i durkslag. Med glasknastrigt golv.
Fortsätta dammsuga.
”Mamma, den har tagit slut!!!” Arga skrik från vardagsrummet där Byggare Bob tydligen har byggt klart.
”Sitt still där du sitter, glas överallt”. Mamman försöker inte ens linda in budskapet.
Fixar dvd:n, fortsätter med mat och dammsugare och vattenmelon.
Mitt i kalabaliken träder maken in i bilden. Han får ta över kaoset. Mamman letar snabbt reda på alla attiraljer, fyller vattenflaskan, byter om och svischar iväg. 17:55 inträder hon i Friskis & Svettis lokaler.
Fylld av ett djupt lugn.
Eller inte.
Lustigt.
Just idag, nästan när jag skrev mitt förra inlägg, har Denise Rudberg besvarat min fråga angående hur hon bestämmer vad hon ska skriva om. Hur visste hon att jag behövde få veta det, just idag?
Uppdatering. Klickade upp dokumentet som innehåller en story som jag började på på skrivarkursen. Tänkte att jag skulle fortsätta på den. Den pockar lite nämligen. Dyker upp i mina drömmar. Som Denise skrev, "knackar på". Det är något där som jag tydligen vill berätta. Började läsa vad jag redan hade skrivit.
Telefonen ringde. Långt samtal med en hustillverkare.
Nu har mitt älskade barn sovit i en timme och trettiotre minuter. Det betyder att hon snart vaknar. Så länge sover hon sällan.
Det betyder att idag är inte heller dagen jag börjar på boken.
Jag kretsar. Jag donar. Jag har fått Lilla E att sova och vet att min tid är begränsad. Snart är jag mamma igen. Just nu är jag en fri person. Ha! Jag har att göra. Som att ringa viktiga samtal, kolla upp vissa saker på nätet och köra min bloggrunda. Okej, bloggrundan är väl inte helt nödvändig men det är avkoppling för själen.
Egentligen borde jag. Ja, jag borde verkligen. Börja skriva. Vårens kurser är avklarade, två månader kvar tills jobbet börjar. Dagis öppet ett par veckor till. Det är tid nu.
Jag har egentligen tre idéer till en bok. Jag kan bara inte bestämma mig vilken jag ska ta. Vilken som är värd att satsa på. Och hur ska jag veta om någon av dem är bra nog? Kan jag väva ihop alla tre? Nä. Det blir för krångligt, för tråkigt och framförallt – för rörigt.
Nu har hon sovit i 32 minuter. Och jag har inte börjat skriva än.
Barnen leker i trädgården och maken säger till Lilla E:
-Din lilla huligan.
Varpå Stora E snabbt härmar:
-Din lilla gulligan!
av Mari Jungstedt är utläst. Jag ÄR ju ingen deckarperson men nu bara slukar jag dem. Det är sjukt hur man bara vill läsa vidare. Jag kan liksom inte släppa förrän det är klart.
Jag brukar ju följa Läckbergs blogg då och då och idag hittade jag hennes deckarskola. Kul att läsa om all "teknik" bakom! Intressant.
Idag har jag känt sådan lust att börja på min bok. Men jag kan inte riktigt komma till ro. Det alla författare jag har hört har gemensamt är att de säger att man ska sätta sig och skriva. Punkt. Inte vänta på rätt tillfälle, inte dona och hålla på. Bara sätta sig och skriva.
-Är 21:36 en lördagkväll en bra tid att börja?
Ni vet hur man ofta önskar att man bara hade en vecka, en dag, en timme eller bara 10 minuter till på sig. För att man är lite sent ute. I förrgår kände jag så. Jag hade bokat in mäklare för värdering av huset till igår och idag och tanken var att jag skulle städa fint i tisdags. Bara det att vårens vedermödor nog kröp ikapp och jag var sååå slö. Bara hängde vid datorn, gick runt och smådonade lite. Orkade inte ta tag i dagen.
Nu är ju vi en rätt ordentlig familj så helt tokstökigt var det inte. Men ändå, tvätthögar skulle tas bort, badrummet putsas och dammsög gjorde vi sist innan Kim kom. Den 14 maj.... He he. Ordentlig familj, hrm...
Så i förrgår började jag tokstäda vid 22-tiden då Duracellkaninen låg utslagen. Gjorde en priolista i huvudet och valde vad jag kunde spara till morgonen. På morgonen började jag köra på tid, bestämde vilket som var viktigast. När jag var nästan klar så ringde mäklaren. Hans dotter hade fått vattkoppor (det kom han på klockan 10 på morgonen...?) och han behövde boka om.
Jag fick all extra tid jag behövde. När jag var klar. Idag kommer två mäklare. Tokstädar inte idag.
What a difference a day makes...
Duracellkaninen blev sjuk igår. Han kom hem från jobbet med 38,3 och låg lite spak i soffan hela kvällen. Jag fick tvinga mig på omvårdnad i form av saft, mackor och glass. Tyvärr hann jag inte informera döttrarna om att nattvakten var sjuk och att det tyvärr inte fanns någon vikarie.
Önskar att jag hade hunnit det för då kanske inte Lilla E hade vaknat när klockan var runt 2, 3 och 4. Och när hon väl somnade om så hade väl inte Stora E vaknat klockan 5.06 för uppstigning.
Jag: -Det är fortfarande natt, man ska sova nu.
E: -Men det är så ljust, jag kan inte sova. (Hon har heltäckande mörkläggningsgardin så det känns inte helt sant). Mamma, jag har verkligen försökt.
Hon fick lov att gå upp och sitta på soffan och läsa böcker. När vi hade bökat klart med allt som skulle fixas var klockan 5.40 och jag övervägde att faktiskt gå upp. Gick och la mig istället och somnade faktiskt om. Enligt egen utsago så gjorde även Stora E det. "Mamma, jag sov på soffan".
Makens väckarklocka ringde klockan 07 och då var han frisk som en lärka igen. Hävdar han. Fan tro't.
Ikväll hittar ni mig först på Friskis och sedan här, på världens bästa pysselställe! Jag har fått äran att få hjälpa till med bröllopsinbjudningskort! Alla går inte och smyggifter sig på sina barns dop - hör ni det ni vissa typer som blåste mig på konfekten? ;)
Jag var på Friskis ikväll. Jag och några andra tappra själar. Det är underbart att träna i slutet av terminen, det är så folktomt. Skönt! Dessutom var det en superledare, jag har varit dålig på att pricka in hennes pass men varje gång det sker blir jag glad!
Mitt favoritpar var där. Det är ett äldre par och de är så söta. Hon har vällagt, lockigt hår och ser snäll ut. Han jympar hela passet med två sittdynor nedstuckna i sina shorts, på ryggen. De jympar alldeles nära varandra och varje gång vi ska ner på golvet så ger han en av dynorna till frugan. De är så söta att jag nästan börjar gråta när jag ser dem. Så vill jag också ha det när jag blir gammal.
Istället för att påbörja middagen (hatar att laga middagsmat) så sitter jag och slöar framför datorn medan barnen leker precis framför mig i trädgården. (Älskar trådlöst). Var inne på en blogg och klickade högst upp för "nästa blogg" och hamnade på allt möjligt intressant. T.ex. bloggar på portugisiska, ett språk jag ej behärskar.
Klickade vidare och kom till den här stjärnan. Han kan inte stava till "school" men han lärde mig i alla fall att Sverige har haft tryckfrihet sedan 1776. Fast Wiki hävdar 1766. Frågan är om Matty blandade ihop det med USA:s självständighetsförklaring? Han har i alla fall en söt presentation "i am a boy, i have blonde hair and blue eyes." Fast han borde lära sig hur man använder stora bokstäver.
Ett väldigt aktuellt ämne, tryckfriheten.
Det var dagens besserwisserinlägg det.
Var för övrigt i Farsta C efter dagis för att byta ett par skor åt Stora E. Skulle ha uträttat fyra ärenden men fick bara två gjorda. Lilla E försökte ideligen hoppa ur vagnen och Stora E ville äta Lilla Es mutkex. Jag gav upp och åkte hemåt.
Femkampen fortsatte inatt.
I vanlig ordning gick Lilla E segrande ur striden.
Hon grät, hon bökade, hon var arg, hon var jobbig. Vi fick inte en blund i ögonen.
Vid femtiden fräste jag åt maken att jag minsann inte förstod varför hon inte kunde få ha nappen när hon sov och jag hade inte ens varit med och bestämt och bla bla bla. Hon fick då napp. Som jag hämtade. På en väldigt kort liten stund somnade hon om. Vi med.
Tyvärr höll inte Stora E sitt löfte om att sova ända till klockan 8. Hon parkerades ansvarsfullt framför barn-tv klockan 6.30....
Nu har vi gemensamt arbetat fram (mellan fräsningarna inatt) en ny regel:
Napp off limits vakentid. Napp big time när hon sover.
Det är i alla fall min tolkning av det som sades i det mörka sovrummet inatt.
Idag somnade hon i vagnen på två minuter, med nappen och vovven där de ska vara.
Idag kan ni läsa svar från Denise från
en frågvis en i hennes blogg.
Gren: Mot bilen 5 meter
Lilla E springer mot bilen. Jag tänker ”puh, det gick lätt”. Hon springer och springer. Förbi bilen. Iväg mot gungorna. ”Gunga, gunga, gunga”. Jag lockar och pockar för att hon ska vända håll. Hon vänder. Det är sant, hon vänder och hon springer! Hon springer mot mål, eh bilen, och hon närmar sig. Hon tappar lilla vovven och när jag tar upp den åt henne så springer hon åt andra hållet. En fint. Som jag föll för.
Poäng till Lilla E, resultat: 1-0.
Gren: Lyft med liten E
Jag lyfter upp en sparkande Lilla E och baxar in henne i barnstolen. Hon spjärnar, hon vrider sig och hon skriker. Jag faller inte för fintar igen. Jag får in höger arm och axel under bältet. Jag får in vänster arm och axel under bältet. När jag ska knäppa ihop de båda bältena så inser jag att hon sitter på hopknäppningsmakapären. När jag krånglar fram den så krånglar Lilla E sig ur bältena. Jag får börja om.
Poäng till Lilla E, resultat: 2-0
Gren: Promenad från bil till Apoteket
Jag låter bli att ta vagnen eftersom barns ben ibland bör stärkas. Lilla E håller mig hårt i handen och går fint och bra hela vägen till Apoteket. (Säkert 100 meter). Hon vinkar till en tant med rollator och säger ”hej hej”.
Stilpoäng till båda, resultat: Lilla E- 2, Stora P -1.
Gren: Inköp av fyra apoteksartiklar och jagning av Lilla E
Jag plockar fort åt mig solskydd, solstick nueva och allergitabletter. Under den korta tiden hinner Lilla E springa omkring i hela Apoteket, rofsa åt sig minst 7 artiklar från många olika ställen och ta en leksak från en oskyldig liten flicka. När jag ska betala springer jag fram och tillbaka från kassan till var hon råkar befinna sig. Tur att vi var få kunder.
Poäng Lilla E, resultat: 3-1.
Gren: Läggning av Lilla E
I bilen hem börjar Lilla E bli trött. Jag tänker ”aha, jag kör extrasväng så blir det här en lätt läggning”. Efter lite svängande och åkande har hon somnat. Tror jag. Fel, fel, fel.
När jag svänger in på uppfarten börjar hon glatt pladdra. Jag hinner inte mer än tänka ”sova” förrän hon blir fly förbannad och börjar skrika. Jag hämtar vagnen och rullar henne men hon är arg och skriker rejält. De pensionerade grannarna får skriksolo med sin lunch på altanen.
Jag lyfter upp, vyschar och sjunger. Till ingen nytta. Jag lägger ner och rullar på. Till ingen nytta. Jag ger upp, gör välling och då är hon tyst. I de tre sekunder det tar att dricka upp. Då skriker hon igen.
Jag överväger att hämta en napp då hon ligger och suger på sina fingrar samtidigt som hon skriker. Vet att jag kommer att få syrliga kommentarer från maken om jag upphäver nappavvänjningen nu så jag låter bli. Skam den som ger sig. Efter idogt rullande av vagnen somnar hon faktiskt. Till slut.
Poäng till Stora P, resultat: 3-2 till Lilla E som avgick med segern.
Tack för en god match kära dotter. Hoppas du sover gott i natt och hämtar massor av energi till morgondagens äventyr.
I torsdags bestämde min man att Lilla E skulle sluta med napp. Hon som har varit en riktig addict. Hon har inte gått många sekunder utan napp om hon själv har fått välja...
Vi var överens om att detta skulle ske, jag var bara inte beredd. Vi hade bestämt att det skulle bli efter Spanien men vi hade ju just kommit hem, tyckte jag.
Hur som. Nätterna har gått super, hon har somnat utan napp och när hon har vaknat har hon somnat om utan. Utom första natten då jag gav henne napp. Jag visste ju inte att vi hade slutat. Dagarna har också gått bra, några små utbrott har det varit men det har även funnits med napp.
Men nu börjar jag undra.
Just nu ligger hon på köksgolvet och skriker. Gnäller, gråter och är arg. Hon säger "ging ging" vilket vi har trott betyder välling men jag börjar misstänka att det är ett samlingsnamn för hungrig, nappflaska och kanske napp. Napp har dock hetat "ma". Men jag vet att hon inte är hungrig, jag vet att hon inte är törstig och vad kan det då vara hon saknar....?
Nu säger hon mamma. Det vet jag i alla fall vad det betyder.
..av Jill Smolinski är utläst. Boken handlar alltså om hur June gör sakerna på listan och vad som händer med henne under tiden. Vill inte avslöja mer men vill säga att jag gillade den skarpt! Och började fundera på vad jag själv skulle skriva på en sådan lista. Nu har jag ju fyllt 25 för länge sedan men en motsvarande lista.
Det är en mysig chicklit bok som får mig att fundera lite. Över livet. Vad som är viktigt. Vad jag vill göra med mitt.
Handlingen är att June Parker erbjuder en tjej från viktväktarna (de känner inte varandra) skjuts hem från viktväktarmötet. De blir påkörda och Marissa (tjejen) dör. June mår såklart skit över detta. När hon ska rengöra Marissas plånbok från blod innan hon ska ge den till hennes föräldrar så hittar hon en lista. ”Twenty Things to Do by My Twenty-fifth Birthday.”
En av sakerna var att Marissa skulle gå ner 100 pounds, och det hade hon just gjort. June bestämmer sig för att göra hela Marissas lista och det är blandade saker, dels de enkla som att ”kyssa en främling”, ”äta glass ute bland folk” men också de lite svårare ”ändra någons liv”, ”make Buddy Fitch pay”.
Vad skulle du skriva på din lista?
Läs boken! Den finns på svenska också.
.gif)
